“SJU LITER KAFFE?” alternativt “Självinsiktens svarta hål”

Såhär mycket kaffe dricker vi (främst jag men vi hade faktiskt besök över helgen!) på fyra dagar! 

När jag flyttade in här med min numera rumskamrat, så iakttog han att kaffekonsumtionen i hushållet markant stegrades. Jag stod i ett hörn i köket min uttermugg i handen, skakandes, och väste ur mig ett “Vad menar du nu?”. Det här med självinsikt är ju som vi alla vet en ganska svår balansgång mellan fantasi och verklighet. Oftast har man ingen som helst aning om hur läget egentligen ligger, ens utsago svårt svärtad av subjektiva filter och tolkningar. Så mycket kaffe dricker jag väl ändå inte?

Sen rullade sommaren in. Hettan tog över. Jag försökte kämpa på med mitt varma kaffe, sittandes bakom det frostade fönstret medan jag sminkade mig. Efter några dagar av svett som bröt sig fram på överläppen och kittlade mustaschen tillsammans med en känsla av en tunn droppe som letade sig igenom det tunna håret i mina tinningar, fick jag konstatera att säsongerna återigen vunnit över människan. Det var bara att med fuktiga händer slita fram telefonen och googla loss efter recept på kallbryggt iskaffe

Så jag hittade ett recept där hon måttade ut hur mycket av vatten versus kaffe man skulle använda. Många recept baserade sig på hetbryggt kaffe som inte alls blir lika gott, eller så antog att dom att man var någon slags synsk kocksjäl som själv kunde måtta hur mycket kaffe som skulle bli lagom i hur stor andel vatten.

Sen googlade jag andelarna i det braiga receptet jag hittat. Ett paket kaffe, ungefär. Och sju liter vatten.

SJU LITER?

“Jag kommer aldrig dricka upp sju liter kaffe!” väste jag för mig själv och halverade receptet. Och sen halverade jag det nästan igen, och slutresultatet blev två liter vatten och motsvarade andel kaffe. Jag rörde glatt om i kaffet, nöjd över att ha flera dagars konsumtion klar för mig i morgon bitti. När eftermiddagen rullade in i hushållet dagen efter, var kaffet slut.

Jaha.

Lite mjölk, lite grädde, och kondenserad sötad mjölk för att toppa av det. Undra på att det går åt som STRYK!

Hmm. Jag och J (främst jag) vältrade alltså, med en liten kopp till en fikagäst där på kvällningen, oss igenom två liter kaffe på en endaste dag. Hmm. Jamen, jag gör sex liter då. Vi hade ju trots allt haft besök och druckit kaffe två gånger på en dag och sådär. Det lär ju räcka ett tag.

Fyra dagar senare, var de sex litrarna slut.

Jaha!

Till vårt försvar så hade jag en vän här hela helgen som slukade sin andel, menneh.

Så, den senaste gången gjorde jag strax över sju liter kaffe som jag med koffeinbristskakande händer lyckades sila under en livstid igår. En liter är redan slut. Hmm. Man skulle ju kunna tänka sig att problemet i detta ligger i den fasansfulla konsumtion av koffein som har uppenbarat sig inför mitt överraskade sinne, men det ligger snarare i att det tar exakt tusen år att sila sju liter kaffe genom kaffefilter. Exakt tusen år. Fortsätter det vara varmt kommer jag få återuppleva skräcken i arkeologins sållfrossa, fast denna gång i kaffefilterform.

Cheesecake brownies FÜR ALLES!

Ja jävlar, det var dags. Jag var sugen på både brownies och cheesecake och ville inte göra någon av dom separat. Jaha, vad gör man då? Man gör BÅDE OCH! Men! Jag fick trixa lite eftersom jag inte hittade något kombinerat recept som hade en cheesecakedel som innehöll vit choklad, vilket jag ville ha. Så, det fick bli ett kärleksbarn mellan en fuskvariant av Leilas New York cheesecake baserat på vad jag hade hemma och Katja Kristofersons brownie.

Så det blev alltså såhär:

Brownie:
150 gram smör
1 dl kakao
3 ägg
3 dl strösocker
2.5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Cheesecake:
300 gram philadelphia
1 ägg
1 msk vetemjöl
1 msk strösocker
3 tsk vaniljsocker
100 gram vit choklad

Ugnstid: 40-45 minuter, 150 grader, långt ner i ugnen.

Det var ju en chansning med olika recept, men det blev AWESOME! Jag började med att veva ihop allt till cheesecakedelen, den vita chokladen smälte jag över vattenbad och hade i sist. När jag var klar med det vevandet så la jag ihop alla torra ingredienser till browniedelen, utom sockret som jag hällde i en separat skål tillsammans med äggen. Eftersom bakpulver blir glatt av värme och man måste in i med grejerna i ugnen ganska raskt efter att man rört ihop smeten, så försökte jag göra klart så mycket som möjligt innan jag hällde i smöret och blandade ingredienserna. Smälte smöret i en kastrull och smorde formen med lite av smöret med hjälp av en slickepott. Vispade ägg och socker lite fluffigt, och blandade ihop alla brownieingredienserna.

Hällde ner det i formen och smetade ut det slätt, slafsade ut cheesecakesmeten ovanpå och slätade ut, sen vände jag lite med en kniv så smeterna blandades. In i ugnen i 40-45 minuter (hade min inne i 50 och den blev bra men kunde ha varit inne lite kortare), långt ner i ugnen och på mesiga 150 grader. Magi!

MA. GI.

Stuffz!

KLAR OCH NU VÄNTAR VI BARA PÅ ATT DEN SKA SVALNA, RAHR.

Lite fluffig och härlig brownie med vitchokladig cheesecake ovanpå. Alltså. ALLTSÅ.

Smink! Anastasia Beverly Hills Self-Made!

Ja, det finns en viss risk att bloggen kommer hållas mindre personlig och mer grejig framöver, men det får vi se. Oavsett vilket, så fick jag post idag, från Kicks. Glädjefyllt skuttade jag tillbaka till lägenheten, tittade in hos min TV-spelande roomie och proklamerade högtidligt att nu minsann, nu ska jag sminka mig! Han vevade uppmuntrande med en hand och lyckades klämma ur sig ett “Yay!” medan han försökte undvika att dö i en livmoder, jagad av små bajskluttar. Indiespel, va.

Det som erbjöds på posten var Anastasia Beverly Hills ögonskuggor i samlingen “Self-Made”, som ska vara limited edition men den har sålts lite överallt under lång tid, så pass lång tid att jag till slut bröt ihop och köpte den efter att ha koögat den i ett halvår.

So pretty!

Så jag slängde såklart på alltihopa på armen för att få se och bestämde mig därefter för att använda den tredje från vänster och de fyra sista, beigeaprikos, turkos, svart och mörkbrun. Ah. Har ett ohälsosamt förhållande till ögonskugga. Älskar det ohämmat.

När jag tog bort sminket vid 03-tiden och skuggorna hade suttit på sedan 12 på dagen, så satt allting kvar och hade inte bleknat eller tappat bort sig. WIN!

ÄR NÖJD. SÅ ATT SÄGA.

 

Låtom oss fröjdas i dessa återvändande tider!

Jag satt en sommarkväll i en rökfylld lägenhet, ögonen stack och dimman låg tung. De brända popcornen var känslolöst utslängda på altanen, i dubbla knutna påsar för att försöka minska exponeringen. Rumskompisen härdade igenom röken, försökte spela datorspel men var till slut tvungen att slå på fläkten och öppna altandörren för att försöka skingra det skärande oset av en dålig motorik och glömska.

Ja, det är sant. Igår kväll välte jag saker i köket till den milda grad att medan jag försökte sluta välta saker och faktiskt försöka göra något konstruktivt i form av att välta upp saker igen, så brände jag popcorn så det nästan började brinna. Någon timme senare låg jag inne på mitt rum, tog ett djupt andetag förvanskat popcornsot och tänkte, vafan, jag saknar min blogg.

Och då blev det lite klarare för mig med ens, även om det tog mig till morgonljusets inträde att bestämma mig. Jag har renrakat den här bloggen och tänker börja om.

Javisst! Börja om!

Jag gick ståtligt emot råden jag fick att låta alla gamla inlägg ligga som ett arkiv som någon kanske skulle ha nytta av, kopierade över dom till ett privat arkiv ifall att jag vill titta på dom igen, och raderade dom härifrån.

För ni vet hur det gick åt helvete för mig förra året och att jag därför tog en bloggpaus för att liksom hitta på mig själv igen? Ja, det blev inte bättre. I mars förlorade jag min mamma i ett plötsligt anfall av sjukdom och med ens blev världen välvt i ett moln av sorg och kaos igen. Nu har det gått några månader, och jag finner mig själv på ännu en ny plats. Jag hade ju mina saker hos mamma och var där mycket, men nu då? Ja, som en del av er vet så erbjöd en vän till mig sitt arbetsrum, så nu bor jag med rumskompis i en lägenhet tillsammans med tre katter och livet börjar sakta lägga sig i ordning igen.

Jag har ältat vad jag skulle göra med den här bloggen. Ingenting kändes liksom rätt. Men nu känns det självklart igen. Börja om på nytt, som så många delar av mitt liv har tvingats göra. För bara ett år sen var mitt liv drastiskt, men ändå inte, annorlunda. Nu går vi härifrån. Vi får se vad det blir av det.

 

Så, hej! Hoppas att ni kommer trivas framöver också!