På natten kommer mörkret

På dagarna lyser solen. Jag skrattar mycket på jobbet, med de skojiga kollegorna och deras egenheter. Fiser runt lite på eftermiddagarna, hänger med vänner, skojtjafsar med J, evighetschattar med Häxrådet, pluggar på kvällarna. Sen sänker sig natten över staden, himlen färgas mörkt blå. En gloria av ljus närmast horisonten förstärker stadens konturer och minner om den kommande ljusa säsongen, den där som går hand i hand med de sprickande löven och körsbärsblommorna. Och jag går och lägger mig, och drömmer.

Drömmer om allt som har hänt. Drömmer att jag är tonåring och att mina föräldrar båda är i livet och är gifta fortfarande, hur jag försöker hjälpa dom att hitta varandra igen. Drömmer om gamla kärlekar, de där som jag inte kan sakna för jag aldrig haft dom. Drömmer om min exman och hans nya och barnet de väntar tillsammans. Drömmer om huset, och hur jag precis blivit sliten därifrån och ska hämta mina sista saker. Drömmer hur jag pratar med J om hur vi ska göra med mammas radhus nu när hon är död. Drömmer att jag måste berätta för mamma, som surt stökar omkring i lägenheten, att hon är död och att vi måste tömma den på saker. Drömmer att jag får ångest över att behöva ta diskussionen med henne om hennes saker som ska skänkas. Drömmer om att hon ligger på sjukhus och vet om att hon ska dö. Att hon gråter av sorg när hon vaknar till, ser på mig och fortfarande har döden framför sig. Drömmer om skilsmässan. Om hur jag förlorade min arbetsplats och trygghet. Om hur jag måste möta gamla spöken. Om hur jag är snart hemlös och inte har någonstans att ta vägen. Natt efter natt.

Sen störs sömnen av ett bländande ljus. Bakom ögonlocken registrerar jag att det är morgon. Och jag kliver upp. Rufsade fjädrar. Försöker skölja bort de påtagliga minnena med en balja kaffe.

Jag vet att sorg kommer i vågor, och jag vet att vågorna är mer jämna nuförtiden. Mer säsongspåverkade stormar än plötsliga tsunamis. Och jag vet att det i det långa loppet är nödvändigt att hantera sorgen, oavsett hur det går till. Men jag kan ändå inte låta bli att alltmer otåligt längta efter stiljte. Stillhet i drömmarna. Vardagstristessens djupa trygghet. Att inte behöva möta demonerna varje natt.

Det här skall också passera.

Bookmark the permalink.

4 Responses to På natten kommer mörkret

  1. Lolläjn says:

    ”This too shall pass”… precis som du skrev. Jag saknar dig och tänker på dig. Även om jag känner mig helt otillräcklig och kass när det gäller stöd och tröst.

    • ellet says:

      Det behöver du inte. Jag vet att du är därute. Långt bort men ändå nära 🙂 Saknar dig med!

  2. Natalia says:

    Det där jävla lidandet. Jag önskar dig frid även på kvällen och natten. Friden kommer❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *