Matbutiksdemensen

Ibland känns det skönt att man har stöd i någon som är likadan. Andra gånger är det skönt att ha en vän som möter upp ens svagheter med sina egna styrkor och så blir vi båda våra bästa jag tillsammans.

Det senare hade varit fördelaktigt i det sammanhang det här inlägget handlar om. För när jag och min vän och ex-rumskompis J passerar dom där svängflärparna vid mataffärernas ingångar, så rullar dimman in. Jag menar, vi har ju båda lyckats överleva såhär länge så uppgiften att lyckas handla hem födoämnen för konsumtion KAN ju inte ha varit så överväldigande under alla de år som har gått, men det är något speciellt med oss två tillsammans, inne i en affär som säljer varor av diverse kulinariska nivåer.

Täcket faller liksom ner över undulatburen. Homer Simpsonaporna slår med sina cymbaler och gör glada skutt. Hitta Nemo-måsarna stirrar glosögt på saker, utbrister ett gällt “MINE!” och lägger ner dom i korgarna. Ibland hinner vi gå igenom halva affären, innan en av oss stannar upp plötsligt och säger “Nämen, vi ska ju handla också”, och så får vi gå tillbaka hela vägen, ta en korg (för det glömmer vi också) och börja om på ett nytt försök att fylla våra kylskåp.

När vi väl påbörjat vårt andra försök att koncentrera oss på att handla och att inte bara prata en massa strunt, så är det inte ens då särskilt troligt att vi kommer ihåg allting vi ska ha, trots inhandlingslappar. Ibland lyckas vi tillochmed glömma att vi har gjort inhandlingslappar. Igår t ex, skulle vi ha gräddfil. Vi stod framför hyllan med gräddfilen. Det låter enkelt, eller hur? Men från att vi stod framför hyllan med den vanliga gräddfilen och sa att vi nog skulle ha laktosfri gräddfil som fanns på hyllan tre meter bort, och gick de tre metrarna till hyllan där den laktosfria gräddfilen fanns, så hade vi båda helt och fullt glömt bort gräddfilen, plockade på oss mjölk istället och gick därifrån.

Så nu sitter jag här hemma, utan gräddfil. Och utan mjölk för den delen, för det var visst bara J som plockade på sig mjölk. Jag tittade på, iakttagandes på det där sättet som inte alls vittnade om att jag själv också behövde mjölk.

För det, det hade jag lyckats glömma.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *