Som en klocka.

Det är en skör vardag vi lever i. Plötsligt kastas vi in i nya situationer som vi inte hade föreställt oss. Allting blir kaos på en gång. Ingenting är som det har varit förut.

Och så finns det de där andra gångerna, när man vet precis hur det kommer bli. Som när rörmokare är på väg och har varnat om ankomst prick 09.00, klockan är 08.57 och du blir akut bajsnödig.

Jag menar, det fanns ju ingen tvekan om att detta skulle ske. I universums lag stod det att jag istället för att låsa in mig på min egna toalett för att följa kroppens rytm, skulle sitta i soffan med ett sammanbitet leende och bara vänta. För något inlåsande blir det icket förrän de varit här, för det står också skrivet i universums lagar att de kommer ringa på dörren sekunden det är försent för mig att ångra mig i toalettgåendet. Och sen kommer detta sammanfalla med en seg och liksom trots hetsen ovillig mage, som gör att jag får sitta inlåst bakom en dörr alldeles för länge, medan två hantverkare står och trampar i hallen och väntar på mig.

Det går inte. Vi biter samman. Jag och berörd kroppsdel.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *