Klimakteriekossan

Jag tror att jag har tappat ordets förmåga. Likt min menstruation har den slitits ur händerna på mig, och förlagts någonstans där den inte borde vara. I menstruationens fall hamnar det om bukhålan, var i helsike skrivförmågan har slunkit iväg någonstans har jag i dagsläget ingen aning om. Jag har så mycket meningslösa vardagsgrejer jag vill skriva om men ingenting sammanfattas till någon slags underhållande sörja utan blir liksom stillastående vatten, slemmigt skvalpande mot kanten av hjärnan, hopplöst fast mot den grusiga strandkanten. Det där slammet alla helst spolar bort för att göra plats för det kristallklara vattnet i form av någon som faktiskt är rolig.

Men på tal om menstruation! (Smoooth övergång, eller hur!)

Förra fredagen gjorde jag mig fredagsfin både innan och utan, alltså tog den obligatoriska duschen innan man träffar någon som helst vårdpersonal inom gynekologin för det slutar alltid, och jag menar alltid, med att man får klä av sig och lägga sig på britsen och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Sagt och gjort, så fick jag klä av mig och lägga mig på en brits och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Väl stadd på plats grejade läkaren omkring med orimligt stora flaskor med Glidslem och handskar som ibland ger ifrån sig det där filmiska klatschet, medan jag lät blicken förföras av en mobil hängandes i taket, med tre papperssvalor guppandes i det osynliga draget från ventilationen. Varför har inte exakt alla gynundersökningsrum såna, lyckades jag formulera i tanken under tiden som läkaren klämde och for omkring i mitt ädla inre med sin ultraljudsapparat för att konstatera att några cystor runt tarm eller livmoder hade jag iallafall inte.

Jag har ju inte underhållsbehandlat något mot endometriosen. Efter IVF/missfalls-härvan var jag så krigshärjad att jag inte ens försökte. Orkade inte med vården. Bara lät det bero. Tills nu. När de senaste månadernas mens har betytt fasansfulla kramper, framkallade av ihopväxta hinnor, buffade på av en menssvullen buk och en tarm som vill röra på sig. Så, nästa mens ska helst bli min sista, tyckte läkaren. Jaha, tyckte jag. Hormonpreventivmedel, tyckte läkaren. Suck, tyckte jag. Jag kan inte få barn av naturen och är steriliserad för att verkligen se till att jag inte blir med barn och få missfall igen, och jag måste fortfarande gå på hormonpreventivmedel resten av livet. Det är så man kan skratta. Uppgivet.

Men innan det där debaklet släpps lös i mina hormonkanaler i augusti så ska jag leka tant! Sex månader östrogensvält står på menyn för att avhysa de på ultraljuden osynliga men ack så märkbara ihopväxningarna i min bukhåla och därmed inte heller ha någon menstruation alls, så att jag kan avnjuta månadsskiften utan knivskarpa smärtor så fort magen bestämmer sig för att kanske fisa lite eller bara du vet, motionera tarmen. Visst! Vi kör på det. Kommer det hemska värmevallningar så får jag klappa på ett östrogenplåster likt Tantalura 63 år gammal och hoppas att slemhinnorna inte skrumpar ihop med löven framåt hösten.

2017. Vilket typ av år blir du tro?

8 Kommentarer

  1. Endon är som en falsk jävla kompis som bara smyger fram och hugger en i magen när man minst anar det.
    Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när doktorn kom med bajspåsen endometrios.
    Vafan är det för påhitt?
    Jag vill gärna veta hur det går för dig. Iom att vi har samma sjuka. Du kanske inte vill skriva om det här?
    Idag höll jag på att börja lipa pga smärtor, men mina andra piller gör att jag ej kan gråta. Fatta vilket ovärdigt antiklimax att ligga och torrgråta….
    Jag tänker på dig och hoppas det här blir bra för dig!

    • Jag kommer nog skriva om det här! Och åh, vad sunkigt. Vad är det du äter som gör att du inte kan gråta? Antidepressiva?

      Det är en jävla jävel, har varit hemma i två dagar från jobbet pga smärtorna också, det är definitivt på tiden att kapa östrogenproduktionen. BAH!

  2. Du är riktigt duktig på att skriva. Borde kontakta tidningen och få in en krönika där tycker jag!

  3. Det är psykofarmaka som gör att tårkanalerna är stängda. Farbror doktorn tyckte det va en bra effekt, mjaa håller inte med riktikgt. Den 22e ska det bestämmas om hur min endo ska behandlas…

    • Uh, blir man inte supertorr i ögonen då? Jag kanske borde fundera på det där, har rinniga ögon som en jävla jävel nuförtiden. Blefarit? Ja, människokroppen är inte värdig för det mesta alltså.

  4. Ja de blir ju inte stängda på riktigt. Men hjärnan fattar ej hur man gråter…
    Människokroppen är opålitlig.
    Älskar dina hemmafix inlägg btw

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *