Nedräkningen har börjat på riktigt!

Ja. Kaoset har startat. Jag proklamerade högt och tydligt för min rumskompis att nu kan vi inte ha några planer på att bjuda hem människor på mat på ett par veckor för jag tänker ockupera hela köksbordsområdet med mina flyttlådor tills jag får lägenheten. Sagt och gjort, berget har börjat byggas. Mitt rum är uttalat avskalat och skvallrar liksom konkret om den kommande flytten. Det blir ändå inte helt verkligt när man sitter på ett kontor framför en främmande kvinna och skriva på ett random papper, eller när man tittar på planlösningen man ritat upp och låtsasmöblerar.

Det är när tavlor börjar försvinna, lampor som har gått att tända inte står där längre och när jag tvingas använda min roomies muggar för att mina egna ligger och gömmer sig i en flyttlåda under köksbordet, som det blir verkligt på nästan-riktigt. Nästa chock kommer när jag får nyckeln. Planen är redan lagd. Var där klockan 08, hämta ut nyckeln. Bli hetsavlämnad vid lägenheten, spring upp för trapporna, lås upp dörren till ditt nya hem, kliv in och.. få ångest. Våldsam ångest.

Det händer varje gång jag flyttar. Krisen.

Som någon slags dagar av katarsis jag behöver gå igenom för att till fullo ta till mig det nya stället. Hata det i två dagar, snyfta i kudden i det gamla hemmet, bära en massa grejer, acceptera mitt öde, stortrivas, börja älska det på riktigt. Så har det sett ut hittills. Förhoppningsvis blir det något liknande den här gången.

Skulle ju ljuga om jag sa att projekt inreda Shagpad 3.0 inte exalterar mig..

2 Kommentarer

  1. Jag avskyr verkligen att flytta! Hela processen med att packa allt (särskilt de där sista smågrejerna som liksom inte hör hemma någonstans) och förflytta dem till det nya stället. Men framför allt den där separationsångesten. Även om jag ser fram jättemycket mot det nya kan jag inte riktigt se fram emot det ändå, bara för att det är så jobbigt att lämna det gamla. Så komplext…

    • Ja krisen kommer alltid, varenda gång. Och jag har alltid ångest över själva flyttandet också. Packa upp och packa ner är inget jag tänker på, har väl vant mig kanske haha. Vi har flyttat själva många gånger men nu behöver jag ju ta hjälp av folk, och det är inte skitroligt att bära grejer men vännerna ba ställer upp och jag får dåligt samvete och allt med att backa in släp och vara ivägen och springa i trappor och vara orolig för min arvsmöbel när karlarna bär den och ja, det är mycket med alltihopa. Tänk om man bara kunde teleportera grejerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *