Katten och fasan

Ni vet katter. Dom där håriga odjuren som ser så himla söta ut tills dom börjar tugga på dina dyra sladdar. Dom som ser timida ut tills dom börjar bita varandra i halsen. Dom där som så sött ligger på ens mage och sover ända tills dom FLYGER iväg efter att ha tagit sats med sina klor mot ditt allra finaste fläsk. Dom som är så himla mysiga tills dom bestämmer för att vara vakna på nätterna och att du borde vara vaken med dom.

Ja alltså, allt det där är ju överkomligt. Sånt där man kan stå ut med, för dom är ju så himla tussesnuttegulliga med sina mjuka magar och runda öron.

Men sen kräks dom. På golvet. Du väntar ut det, så katten kan kräkas klart innan du försöker torka upp det. Katten verkar klar. Du reser på dig, beredd. Sen, så börjar katten att ÄTA UPP sitt kräks igen.

Ursäkta mig medan jag kaskadkräks rakt ut över golvet, kräkset och katten. Det är fladdrande kräkreflexer här borta, miniboxare på gomsegletvarianten.

Herregud.

Det traumat avgjorde den här måndagen. Jag går och lägger mig.

4 Kommentarer

  1. Jag föredrar nästan när de äter upp det, för då slipper jag städa upp skiten. Kan bara gå därifrån och inte titta.

  2. Mmm, mysigt… Här har vi en katt som kräks då och då, och det har hänt att den andra katten varit på väg att börja äta av det som kommit upp. Där går en definitiv gräns.

    Annars är det ju också mysigt när de går på lådan och är lite lösa i magen, som fastnar i den långa rumppälsen och självklart inte kan tvättas bort av katten själv (äckligt ju, det kan man väl inte slicka bort!) utan i stället ska tas bort genom att gnida baken mot alla ytor man kan hitta. Jättekul att sen försöka hitta alla fläckar, som en skattjakt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *