Är det inte bad och semester behöver det inte heller vara sommar.

Glosögd, svettig och uppjagad likt en katt med tjock svans avlägsnade jag mig själv från jobbet i går eftermiddag. Eventuellt kom jag ihåg allting jag skulle göra innan jag gick, men helgen kallade så jag tog chansen och tänkte inte efter så mycket.

Väl ute insåg jag att anledningen till att jag förfärats av den allt mer påträngande svetten inte beror på någon slags hormonmekanism inom mig, eller att lokalen förärats med dålig ventilation, utan att det helt enkelt var sjöfuktigt utomhus. Fuktigt och varmt. Som tropikerna, föreställer jag mig. Fast i Gävle centrum.

Jag kisade ut över torget, skeptisk. Varför är det så varmt? De glättiga sommarmänniskorna viftar glatt med vimplar i glada färger och säger att varför surar du, det är ju så HÄRLIGT. Få inte igång mig. Istället bildar jag lag med träden som tycker att fan, är det inte dags att börja skaffa på sig lite höstskrud ändå, trots denna, i relation till månaden september i Sverige, löjliga hetta? Jo. Det är det. Enligt SMHI väntas 20 grader i tio dagar till. Denna allsmäktige guddom som alltid har rätt… (he), får vi hoppas har fel denna gång.

Svettkörtlarna ba, vi orkar inte mer snart! Min hög med höstkläder ligger och vältrar sig i garderoben, spelar upp sexiga scener för att locka in mig. Höstnagellacket i bränd orange står och glänser i hyllan bredvid sommarfärgen dammig glad rosa. Kängorna undrar om det inte är dags att gå in dom snart och halsdukarna viskar “Behöv mig”. Jag smeker dom längtansfullt och viskar tillbaka, lugnande. “Snart så, snart så”.

 

4 Kommentarer

  1. jag och mina svettkörtlar relaterar. och jag har varit borta från internet på tok för länge inser jag när jag läser din blogg. vad skönt att den och du finns kvar, och vilken överjordisk distans du har till livet och döden, allt du skriver blir vackert och värkande på en och samma gång.

    • Det känns inte som att jag har något val. Sa det till en vän, börjar man doppa tårna i det vattnet är man lårdjupt i träsket sen. Så många frågor och funderingar kring hur ens mamma upplevde de sista dagarna egentligen. Om hon visste vilket kaos det var. Det värker i hjärtat när jag tänker på att hon visste allt och förstod. Så då är det mycket lättare att vända ryggen till verkligheten ändå. Skoja lite emellanåt för att lätta på det. Dels för att det behövs, för att humorn ändå finns där, om inte annat för att mamma oftast var glad och lite lurig, och för självbevarelsedriften. Jag gråter inte ens varannan gång jag pratar om henne, men sorgen finns där och jag håller den för mig själv, till mina privata rum. Det finns liksom två världar, en värld där jag inte vet hur man lever utan min mamma, och en värld där man liksom ju vetat att om naturen har sin “naturliga” gång, så kommer man förlora sina föräldrar förr eller senare. Det blev bara för “förr”, och ingenting med det är egentligen över. Sålänge skojar, resonerar och sörjer vi.

  2. Det ÄR för varmr. Jag väntar också på att få rocka loss höstgarderoben men ICKE

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *