Olika typer av gemenskap

Min mamma är död.

Jag är inte klar med hennes död än. Inte med något av det. Speciellt inte de tio dagarna som spenderades på sjukhuset innan hon gick bort. Det var en, som man kallar det på engelska, shitfest. De anhöriga kom ut på andra sidan, en mamma fattigare och ytterligt förvirrade och kanske lite traumatiserade. För det gick inte rätt till på den där avdelningen. Få inte cancer i den här staden.

V har flyttat hem. Jag, hon, min roomie och mammas vän S satt och pratade i torsdags. Jag kände att jag behövde hantera sjukhusvistelsen. S var med hela tiden. Vi gjorde det där tillsammans. Och det skaver hos oss båda.

Tunga samtalsämnen och funderingar, om hur ens mamma hade det de där sista dagarna egentligen. Sen tittade vi på papper, dödsbevis och vad det nu heter. Medan jag ögnade mammas bevis där mina syskons pappa stod med, och min pappa stod med, så brast jag ut lite torrt men med värme

“Det är lite fånigt egentligen. När jag dör kommer M stå med på mitt bevis eftersom vi har varit gifta, trots att vi inte har några barn eller nånting”
S glodde på mig. “VA?”
“Ja, dom står med. Titta, både L och pappa står med på mammas”
“Men herregud, då kommer ju mina stå med på mitt också! Usch!”

Sen skrattade tre frånskilda kvinnor högt tillsammans i vardagsrummet.

Så väldigt, väldigt fint.

 

Bookmark the permalink.

4 Responses to Olika typer av gemenskap

  1. Natalia says:

    Det är tungt det där. Döden är förjävlig hur man än tänker på det., eller ja snarare döendet. Man skulle önska att alla fick ett gott slut om du förstår vad jag menar? Men sjukt ändå att ens föredettingar ska stå med..?
    Jag ville egentligen bara tala om att jag är kvar och läser här på bloggen. Kommer fan inte ihåg vad jag kallade mig förut… Den andra öbon kanske? Eller nåt sådant…

    • ellet says:

      Jag minns dig väl, jag hade ju två där ett tag. En från Skövde och en från ön 😀 Hur har det gått på ön, med bäbisar och grejer? Du hade/fick barn, eller hur var det?

  2. Natalia says:

    Oj ursäkta sent svar. Jodå, det har gått bra. Ungen kom, blev sen dödssjuk. Klarade sig bra och är nu en pigg 1,5 åring.
    Totalt livsfarlig, klättrar överallt och i dag spräckte han läppen. Jag vet att jag lever om man säger så Får man fråga vad du jobbar med nu?

    • ellet says:

      Amen åh, jag är ledsen över att ni behövde uppleva det, men glad att ungen är frisk och jävlig idag! Och spräcker läppen sådär som barn tydligen ska envisas med att göra 😀

      Jag jobbar på en tatueringsstudio för tillfället, vi får se hur länge det blir 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *