Måndagen efter Gefle Metal Festival

Ligger i min säng. Jag har jobbat idag, sen tupplurat. Bredvid mig vilar en katt. I ögonvrån ser jag en till, drällandes slött på en filt på golvet. Dörren är öppen. Genom den smyger musik, stilla, orientalisk. Jag får en berättelse om en stad levererad till mig, ackompanjerad av ljudet av livet där. Höns kluckar, vagnar rullar på stenlagda gator, sorl av människor som rör sig, handlar, skrattar. Myser i stillheten.

Grabbarna spelar rollspel. Dom är på väg ut på ett nytt äventyr.

Jag vilar mig efter helgens.

Det blev inget regn. Istället blev det häng, dräll och mingel på grässlänter. Det blev helt perfekt. Nya vänner och gamla vänner. Toner dundrandes över bygden, människor som har samlats för att avnjuta sina favoriter, för att stå i en klunga med andra dyrkare och hytta med en exalterad näve i symbios med musiken. Jag fick äntligen se At the Gates live, dom som fick mig att lyssna på metal från början. Inkörsporten till den underbara värld jag simmar och vältrar mig i sedan dess. Mörkgråa moln hävde sig tungt över scenerna hela helgen och gjorde ljusshowerna mer rätta än solljuset hade gjort, och ölen flödade glatt. Ibland lite för glatt, kunde det konstateras på de mer progressiva inslagen. Jag mötte en vän som på förbivägen förklarade att “Det här, det är alldeles för avancerat för mig just nu” när han vinglade iväg nerför rampen till Gasklockan. Jag hoppade över de mer kultförklarade inslagen som Sportlov och Abbath, och på ett vis grämer det mig lite men på ett vis så inser jag ju själv att jag inte hade uppskattat det sådär som man borde göra. Men inslagen jag ville se såg jag, och njöt storartat. Utåt är jag lugn, inombords skrikhoppar jag som det fan jag är när tonerna till favoritlåtarna drar igång. Känslan i bröstet, att se mitt sällskap le, att se människor mötas, att återigen kunna konstatera hur trevliga hårdrockare ändå är.

Tre övernattningsgäster och tre dagar senare, är jag helt slut.

Den introverta rullar ihop sig, tackar nej till sällskap och tar bara in andras umgänge på avstånd.

Härligt alltså.

2 Kommentarer

  1. Låter ju hur gött som helst. Har tamigattsingen missat ATG varenda gång de spelat inom åkbart område. Suck.

    • JIMMY! SOM JAG SAKNAT DIG PÅ INTERNÄTET! Och attsingen. Men dom verkar ju glada i spelningar så förhoppningsvis kommer chansen om inte allt för länge! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *