När man blottar strupen

Jag är en sån där person som analyserar. Analyserar sociala relationer och situationer tills jag glömmer bort att jag är där för stunden och blir handlingsförlamad och apatisk för att jag inte ens kan komma överens med mig själv hur jag ska bete mig.

Jag kommer ihåg alla oförätter jag orsakat människor och jag minns alla pinsamma ögonblick och jag kommer ihåg alla gånger jag skojat och folk inte förstått eller tyckt det var roligt. Allt bubblar runt, dagarna i ända. Jag minns. Ältar. Hindrar mig själv från mitt helt normala potential. Samma potential som alla andra också har, som tar sig olika uttryck beroende på person. Onödigt, säger vissa. Okontrollerbart, säger jag.

Jag är en sån där person som inte har en aning om att jag duger. Visst, jag är ambitiös och ansvarsfull och tar mitt jobb på allvar oavsett vad det är för något och försöker mitt bästa för att alltid behandla andra med respekt och trevlighet, men jag då? I mig själv. Det som utgör mig? Vad finns där? Inget, skriker det inre. Ingenting! Varför skulle någon vara intresserad av att prata med mig när det finns så många andra mer intressanta, mer spontana, mer underhållande, djupare, skojigare och framför allt, mer sociala människor att lägga sin tid på?

Men sen så, rent logiskt, VET jag ju att det finns människor som bryr sig. Såna där som hör av sig. SMS’ar. Frågar om lunch och vill dela med sig och frågar om råd och reser många mil och spenderar många kronor för att träffa mig. Mig. Och det är lika obegripligt varje gång.

Det senaste exemplet är förstås möhippan. Åtta tjejer i mitt liv tog hela sin dag för att spendera den med mig. Det kostade tid, pengar och planering för att genomföra. Och jag ställs inför att jag inte vet hur jag ska kunna göra dem rättvisa. Hur kan jag göra ett sånt engagemang rättvisa, med min personlighet? Och det kunde jag inte, inte på heltid. För när det kom till glasblåsningen, stolsraden med åtta åskådare och mig i som den centrala underhållningen, krackelerade det. Hade jag haft en filt hade jag gömt mig under den, och hade jag haft någonstans att fly hade jag gjort det – i något som kan väldigt nära liknas vid panikångest. Så tjejerna fick dela upp sig. Fyra och fyra, istället för åtta på en gång. Och det var jobbigt ändå. Men samtidigt så förstår jag inte ens vad problemet är. Jag har inga problem med att vara i centrum när jag pratar om saker, men när jag ska prestera fysiskt (rulla pinne, blåsa i rör, kliva upp på pall) så kränger hela kroppen sig ut och in i ett anfall av oduglighet och tårarna bränner innanför ögonlocken.

Jag har ingen aning om varför. Men också, vid få tillfällen har jag blivit lika upplyst, i min inre tolkning, om att jag faktiskt inte duger. För det som påtalades var att ”Du behöver träna”, inför utmaningen att prestera inför åtta åskådare. Meddelandet är klart. Jag duger inte. Det jag är duger inte. Jag måste vara som alla andra, som tydligen har lätt för allt sånt där, för att räcka till. ”Om du inte klarar det här, hur ska du klara av ett helt bröllop?” skrockade en som inte var del i sällskapet från början. Ja, hur ska det gå till? Det skär extra hårt när jag blir upplyst om mina tillkortakommanden eftersom jag själv upplyser mig själv så ofta. Men i min sura envishet så intalar jag mig själv att det kommer gå bra att hålla ett bröllop. För inte är man i centrum på samma sätt. Förutom den där äckliga första dansen som kanske kommer påtvingas en. Då kommer jag återigen känna tårarna bränna bakom mina otillräckliga ögonlock. Tills dess kan jag valla hundratals människor med min röst och min närvaro utan problem. Men jag kommer samtidigt fundera över varför det inte är okej att jag är som jag är. Varför jag måste träna på att vara i centrum när det är något jag kommer vara så sällan, även om jag skulle vilja vara det? Alla har vi våra svaga punkter, vissa kanske inte vill prata om sina familjeförhållanden, vissa vill inte berätta om åren i skolan, vissa vill inte springa för att de påminns om att de är långsamma. Ska de också lära sig? Härda ut? Göra det ändå? För det är så otroligt viktigt? Eller är det extremt utbytbart?

Nej, jag försöker tänka att det är okej att vara otillräcklig. För att vilja krypa ihop till en liten boll när det är dags för fysiska konster är knappast det värsta draget en person kan uppvisa. Jag ska bara komma ihåg känslan av att det är okej. Den där känslan man upplever under starka dagar. Jag-duger-dagar. Som kanske tillochmed kan bli jag-är-bra-dagar, någon gång i framtiden.

Bookmark the permalink.

5 Responses to När man blottar strupen

  1. lollejn says:

    Jag känner igen mycket av det du skriver, och i mitt fall så är frasen: ”You are your own worst critic”, sann.

    Jag fattar inte varför folk vill umgås med mig eller varför de skulle vilja höra av sig till mig – blir förvånad varje gång det händer.
    Logiskt sätt dock vet jag att det säkert finns de som bryr sig om mig, men hjärtat har svårt att ta in det. Märkligt hur man på något vis kan känna sig så ensam fast man har så många som är där för en.

    Och dansen på bröllopet tycker jag att du ska skita i. Jag har varit på två bröllop och där var en första dans inte ens på tal. Ert bröllop – ni bestämmer.

    • ellet says:

      Ja, varför är det så svårt för oss att förstå att vi är underbara människor? ;) Knepigt är vad det är, man undrar ju hur många andra som kan relatera.
      Och det är ju pressen att göra något från andra människor och hur tråkig dom tycker att man är när man inte gör det som är jobbig också – jag kan bara hoppas på att dom inte kommer börja härja om någon dans.

  2. Emmisen says:

    åh vad tråkigt att det blev så med glasblåsningen, men jag förstår precis vad du menar. jag tycker du gör rätt som kräver att de är färre som tittar på, det är klart att det är tänkt som ett spektakel som andra ska titta på men känns det inte rätt så gör det inte. jag hade istället tvingat mig igenom och tryckt undan gråten och alltid minnats stunden som jättejobbig och hur jag offrade mig själv för andras skull. så gör jag, och det är inte nyttigt. jag försöker skärpa mig, för man måste ingenting. och ja, det är skillnad på att vara uppställd som spektakel på en möhippa (med goda intentioner) och att vara brud. för det första finns det en brudgum med dig vid din sida (!!! folk glömmer detta allt för ofta), och för det andra så handlar inte bröllop bara om en själv och ens make utan också om släkt och vänner eller andra som råkar vara där. det är en HELT annan sak än att blåsa glas.

    • ellet says:

      Ja och samtidigt känner man ju sig som en idiot, särskilt med tanke på att glasblåsning är precis en sån sak som jag ÄLSKAR. Aldrig gjort förut men det är ju underbart med glödande massa som blir föremål och att få göra det själv var superkul – det var bara min ångest som krävde sin plats. Hade alla gjort det samtidigt hade det inte varit samma sak, men det förstår ju jag med att kanske inte passar allas intressen eller plånbokar. Uppskattar ju alltihopa fantastiskt mycket och känner mig skyldig för att jag inte klarade av det ordentligt.
      Och visst tror jag att bröllopet i sig är lättare, också. Då är ju fest och tal och en annan person inblandad, så det kommer nog flyta på fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>