En sån lördag

Ni vet hur när man dräller hemma en lördag och pillar med bloggen och borde egentligen gå på en fest men vill inte umgås med någon och så börjar det regna som en universums bekräftelse på att man ska hålla sig inne och så pillar man mer med bloggen och plötsligt så inser man att WordPress har lagt någon slags gräns på 640 pixlar för media på ALLA bloggar som man med kod måste försöka overridea och så försöker man komma på hur det går till men misslyckas och sen funderar på varför man någonsin gick ifrån Blogger för att WordPress är helt jävla obegripligt och hur man stör sig så mycket på de där 60 saknade pixlarna som kommer gälla framöver jämfört med de 700 som rådde på den gamla goda tiden (strax innan klockan 17.00 idag)?

Ja precis. Så känns det.

Gör mig en tjänst. Ta en glo på det här inlägget, och sen scrolla ner till nästa inlägg och berätta för mig om skillnaden i storlek på bilderna är OACCEPTABEL och om jag måste göra något åt det där nu eller kan dra ut på det lite.

Tack.

 

Avföljer, snyft

I dagens teknologiska värld (låter som en gammal panschis eller hur) så är det inte bara skrammel i hemmet man måste rensa ut då och då, det är också skrammel i datorerna. Sortera filer i mappar, avregistrera sig från meningslösa konton, rensa favoriter, och rensa ut bloggar.

Ja. Jag sa det. Det sorgligaste av allt. Att rensa ut i blogglistan.

Jag har ju blivit hårdare med att sortera ut och göra mig av med saker de senaste åren, och särskilt de senaste månaderna. Slutligen fick jag också erkänna för mig själv att jag hoardade blogglänkar varav ungefär en och en halv fortfarande är aktiva. När vissa av dom inte fått några nya inlägg på 1000 dagar så var det dags att ta steget. I en ultimat värld skulle alla börja blogga igen och vi skulle få ha den fantastiska communityn på nytt, men det är ju att hoppas för mycket i denna översaturerade socialamediatid. Jag får hitta nya favoriter och sörja de gamla, spara länkarna i en mapp med favoriter och gå in ibland och läsa och förnöjas!

Så även om jag har släppt det krampaktiga greppet om era RSS-flöden i åratal efter era senaste inlägg för att HOPPET ÄR DET SISTA SOM DÖR, så kommer ni alltid finnas med mig i bloggsinnet. Ni vet vilka ni är.

Reclaim the blog?!

Som ni säkert har upptäckt vid det här laget så kokas bloggförfattarens internetvardag ner till ett par olika punkter.

1. Kul att blogga, jag gört!
2. Kul att blogga, jag får ångest för att jag inte gört!
3. Jag får så mycket ångest av att inte blogga att jag helt enkelt lägger ner min blogg.

Tumlandet är evigt om man känner lusten att ha en blogg överhuvudtaget. Vilket jag alltid gör. Och jag satt där med telefonen i lamhanden häromkvällen och tittade på Instagram. Poster rullade förbi. Sen gick jag in på en specifik person, och insåg att jag missat poster? Som jag inte sett? Pga Facebooks jävla skitalgoritm som bestämmer vad jag får se och inte. Jag ska inte ljuga, något brast. Gick in på listan med de jag följer och avföljde 150 konton. Ni vet såna där som jag vill ha kvar egentligen, som inspirerar, tjusar, lockar till skratt. Men när de kontona går ut över de jag verkligen faktiskt vill se av människor jag faktiskt känner något för? Nej.

Och så tänkte jag tillbaka till bloggtiden. När man fick se allt och ingen sorterade det ”åt” en. Precis som jag alltid vill ha det. Vill jag inte se kan jag ju bara avfölja, så enkelt är det. Bloggen. Så fint med en blogg. Varför använder jag inte min blogg? Ett stort gäng av de instagramkonton som fick vara kvar i listan är ju folk som jag har fått kontakt med via min blogg. Jag ska, om inte livet vill sig annat, på en stugtittardejt på söndag med en bloggtidskontakt. Jag har fikat med och har nästan daglig kontakt med en annan. Jag har fikat med en till och följer livet för ett gäng andra och skojar med dom på det där avståndet som blir när man bor långt ifrån varandra. Bara pga bloggen!

Och här sitter jag och funderar över om jag är för tråkig för att ha en blogg egentligen.

Dumheten!

Uppenbarligen finns det härliga brudar därute i landet som tycker att jag är en härlig brud och det om något är väl en anledning att fortsätta med mitt lilla tillhåll i den vilda västern som är internet. Jag ska försöka skippa det glättiga filtret av att man ska ”lyckas”, som vanligt, och bara köra på. Som vanligt.

Nu önskar vi oss återigen lycka till, dangit!

Låtom oss fröjdas i dessa återvändande tider!

Jag satt en sommarkväll i en rökfylld lägenhet, ögonen stack och dimman låg tung. De brända popcornen var känslolöst utslängda på altanen, i dubbla knutna påsar för att försöka minska exponeringen. Rumskompisen härdade igenom röken, försökte spela datorspel men var till slut tvungen att slå på fläkten och öppna altandörren för att försöka skingra det skärande oset av en dålig motorik och glömska.

Ja, det är sant. Igår kväll välte jag saker i köket till den milda grad att medan jag försökte sluta välta saker och faktiskt försöka göra något konstruktivt i form av att välta upp saker igen, så brände jag popcorn så det nästan började brinna. Någon timme senare låg jag inne på mitt rum, tog ett djupt andetag förvanskat popcornsot och tänkte, vafan, jag saknar min blogg.

Och då blev det lite klarare för mig med ens, även om det tog mig till morgonljusets inträde att bestämma mig. Jag har renrakat den här bloggen och tänker börja om.

Javisst! Börja om!

Jag gick ståtligt emot råden jag fick att låta alla gamla inlägg ligga som ett arkiv som någon kanske skulle ha nytta av, kopierade över dom till ett privat arkiv ifall att jag vill titta på dom igen, och raderade dom härifrån.

För ni vet hur det gick åt helvete för mig förra året och att jag därför tog en bloggpaus för att liksom hitta på mig själv igen? Ja, det blev inte bättre. I mars förlorade jag min mamma i ett plötsligt anfall av sjukdom och med ens blev världen välvt i ett moln av sorg och kaos igen. Nu har det gått några månader, och jag finner mig själv på ännu en ny plats. Jag hade ju mina saker hos mamma och var där mycket, men nu då? Ja, som en del av er vet så erbjöd en vän till mig sitt arbetsrum, så nu bor jag med rumskompis i en lägenhet tillsammans med tre katter och livet börjar sakta lägga sig i ordning igen.

Jag har ältat vad jag skulle göra med den här bloggen. Ingenting kändes liksom rätt. Men nu känns det självklart igen. Börja om på nytt, som så många delar av mitt liv har tvingats göra. För bara ett år sen var mitt liv drastiskt, men ändå inte, annorlunda. Nu går vi härifrån. Vi får se vad det blir av det.

 

Så, hej! Hoppas att ni kommer trivas framöver också!