Jag har tapetserat helt själv!

I mitt äktenskap var jag målaren, och han var tapetseraren (OBS, faktiska tapeter alltså). Tapeterna gick på som en smäck när han gjorde det själv istället för att vi både försökte hjälpa till och våra dyrbara finmönstrade tapeter liksom mest degraderade sig själva till något slags kladdigt godispapper med rivränder från för skarpa veck och guldfärg som löstes upp i av olyckan felplacerat tapetlim. Målningen sköttes av mig, eftersom jag inte ens behövde lägga ut papper på golvet och ändå fick ett rent och okladdigt resultat medan det såg ut som att en arg järv hade råkat kliva ner i en hink med färg, klivit ur hinken och sen försökt klösa sig ut ur rummet i fråga när min dåvarande varit framme med roller och pensel. Vi kompletterade varandra, helt enkelt.

Så det var inte utan lite tvekan som jag övervägde att tapetsera helt själv i frånvaron av min eviga ex-roomievapendragare som drabbats av den stora söndagssjukan som förr i tiden kunde definieras som bokstavssjukdomen ”ADSL” men som numera går under namnet ”Spela Data”. Istället för att medelst logik och lockande med mat och socker försöka övertala honom att överge hans kattstinna datamys, så valde jag att helt själv tapetsera de där kvadratmetrarna som behövdes för min fondvägg.

Det första jag gjorde var att i bakfylledimman från lördagens tjejkväll blanda ut limpulvret i alldeles för mycket vatten, så jag i ren inredningsilska fick plasta skiten tills måndagsmorgonen kunde rulla runt och jag kunde stolpa ner på Clas Ohlson och köpa mer pulver för att blanda en mer rimlig tjocklek av lim. Sagt och gjort, det var dags.

Och alltså. När inte limmet var alldeles för tunt och när jag liksom skarvade tillbaka att jag satt den första våden snett, så var det ju inte svårt alls! Irriterande, ja. Kladdigt, definitivt. Är köket täckt i ett fint damm av cellulosa? Helt klart. Men jag gjorde det! Jag tapetserade helt själv!

Må kaosets dimmor skingra sig (nu när jag kan få upp lite mer saker på väggarna)!

MVH nöjd med mig själv, trots bubblor

DEKORPLAST!

Jag vet att dekorplast plötsligt blivit all the rage i ren förväntan för TV-serien som ska börja på tisdag där dom skramlat ihop ett gäng hobbyinredare och en av dom använder dekorplast. Som vissa förstås har gjort sen urminnes tider. Bor man i hyres så gör man, så att säga. Sen att jag gör det överallt jag bor om det finns möjlighet, ja det är ju svårt att förneka för er som hängt med ett tag.

Kan jag inte få mitt härliga rustika drömkök så får man ju ta det man har och försöka göra något åt den återkommande vitheten. Det är inte perfekt, men definitivt bättre! Det är inte heller klart, jag lurar på hur jag ska göra klart det pga fick slut på den jag dekorerat kaklet med. Det löser sig med tiden. Ahem.

Att offra lite av den minimängd med köksarbetsyta för mormors våg var inget beslut jag behövde överväga ens.

Och mammas gamla arveslevar, Gefle porslin i serien Oliv och mammas fula loppisfynd i form av en pubskylt med ett suggestivt namn. Allt en diskbänk behöver.

Inredningen smyger framåt, och JAG HAR SÅ ROLIGT.