Med våren kommer skräcken

Den har redan börjat lura på sig på. Börjat cirkulera i periferin. Slunkit undan och dväljts i mörkret innan den plötsligt attackerar som en katt som gömt sig under soffan och kastar sig efter ens oskyldiga tår när man intet ont anade slagit sig ner i soffan.

För med våren kommer saknaden efter huset. Förra våren var ett slagfält mellan tacksamhet över att ha någonstans att bo överhuvudtaget, och den ilskna och avgrundsdjupa saknaden efter mitt hus. Mitt hem. I februaristormarnas gråa sken, när man sveper in sig i kappa och liksom kan känna sig tacksam över att inte behöva skruva tillbaka vindskivor på taket efter att vinden rivit av dom med sin naturkraft, så känns inte saknaden lika mycket. Men de andra årstidsväxlingarna är svårare. Våren kommer och saker börjar växa, människor sätter fröer för att odla på sina balkonger, skramlar fram sina krukor att ha på altanerna. Och jag orkar inte ens försöka. För ingenting kan jämföra sig med huset.

Kontakten med naturen, att man togs med på solens resa när den flyttar sig över himlen vid årstidernas gång, det stora söderfönstret att ställa de späda plantorna tills det är varmt nog att bo utomhus. Att vinden slet sönder plantorna med en enda gång när vi ställde ut dom på altanen har liksom sjunkit undan ur minnet, och den soldränkta utsikten är det som består.

Att vi fick avbryta en fikapaus med några vänner för att klä oss i utekläder och fånga växthuset en lördag i april innan det blåste ut på fältet en gång var liksom något vi fick ta bara. Det var värt det. Jag vet att januarivinden förvandlade det billiga växthuset till skräp innan vi hann sälja det, men den nygamla ägaren brydde sig inte. Han ville bara ha tillbaka sitt hus. Sitt hus. Mitt hus.

Huset där man kunde ställa upp dörren och allt som vällde in genom den var solsken och ljudet av trädens sus i vinden. Den milsvida utsikten över fälten åt båda håll. Skogsduvors kuttrande och ugglornas kåta hoande. Tystnaden om nätterna var nästan bedövande. När jag flyttade hem till mamma sov jag inte ordentligt på sju veckor, oroligt störd av stadens ljud.

Tillochmed mina vänner saknar huset. Det var något magiskt med det. Nu i efterhand så välts jag mellan tacksamheten över att få ha bott i det i nästan två ynka år, och känslan av att jag kanske hade varit lyckligare om jag aldrig gjort det. Jag hoppas att han som köpte tillbaka det känner likadant som jag, för då vet jag att en av världens lyckligaste människor bor i det huset nu.

Som en klocka.

Det är en skör vardag vi lever i. Plötsligt kastas vi in i nya situationer som vi inte hade föreställt oss. Allting blir kaos på en gång. Ingenting är som det har varit förut.

Och så finns det de där andra gångerna, när man vet precis hur det kommer bli. Som när rörmokare är på väg och har varnat om ankomst prick 09.00, klockan är 08.57 och du blir akut bajsnödig.

Jag menar, det fanns ju ingen tvekan om att detta skulle ske. I universums lag stod det att jag istället för att låsa in mig på min egna toalett för att följa kroppens rytm, skulle sitta i soffan med ett sammanbitet leende och bara vänta. För något inlåsande blir det icket förrän de varit här, för det står också skrivet i universums lagar att de kommer ringa på dörren sekunden det är försent för mig att ångra mig i toalettgåendet. Och sen kommer detta sammanfalla med en seg och liksom trots hetsen ovillig mage, som gör att jag får sitta inlåst bakom en dörr alldeles för länge, medan två hantverkare står och trampar i hallen och väntar på mig.

Det går inte. Vi biter samman. Jag och berörd kroppsdel.

 

Nedräkningen har börjat på riktigt!

Ja. Kaoset har startat. Jag proklamerade högt och tydligt för min rumskompis att nu kan vi inte ha några planer på att bjuda hem människor på mat på ett par veckor för jag tänker ockupera hela köksbordsområdet med mina flyttlådor tills jag får lägenheten. Sagt och gjort, berget har börjat byggas. Mitt rum är uttalat avskalat och skvallrar liksom konkret om den kommande flytten. Det blir ändå inte helt verkligt när man sitter på ett kontor framför en främmande kvinna och skriva på ett random papper, eller när man tittar på planlösningen man ritat upp och låtsasmöblerar.

Det är när tavlor börjar försvinna, lampor som har gått att tända inte står där längre och när jag tvingas använda min roomies muggar för att mina egna ligger och gömmer sig i en flyttlåda under köksbordet, som det blir verkligt på nästan-riktigt. Nästa chock kommer när jag får nyckeln. Planen är redan lagd. Var där klockan 08, hämta ut nyckeln. Bli hetsavlämnad vid lägenheten, spring upp för trapporna, lås upp dörren till ditt nya hem, kliv in och.. få ångest. Våldsam ångest.

Det händer varje gång jag flyttar. Krisen.

Som någon slags dagar av katarsis jag behöver gå igenom för att till fullo ta till mig det nya stället. Hata det i två dagar, snyfta i kudden i det gamla hemmet, bära en massa grejer, acceptera mitt öde, stortrivas, börja älska det på riktigt. Så har det sett ut hittills. Förhoppningsvis blir det något liknande den här gången.

Skulle ju ljuga om jag sa att projekt inreda Shagpad 3.0 inte exalterar mig..

Shagpad 3.0!

2016 års nyårsafton spenderade jag i sängen, sur. Försökte jag röra på mig lite, så högg det omedelbart till i området kring den högra äggstocken. Endometriosen ville också fira nyår, minsann. Hörde fyrverkerierna på håll och fick en kram av de tre som firat nyåret här både före och efter tolvslaget, men däremellan var det bara jag och ett par hörlurar i vilka nytillverkad musik dundrande.

Men jag är inte bitter!

… Nej, för nu är året 2017. Vissa påstår att det ju bara är en dag efter en annan dag, men riktigt helt sant är det ju inte. Vi kliver nu in i Sveriges kallaste period. Det är nu i krokarna som den riktiga vinterdvalan sätter in och den oönskade snön börjar falla, långt efter att de tindrande juleljusen velat spegla sig i något. Filtarna kryper närmare sofforna och de glada firandeveckorna före jul- och nyårsfirandet byts mot ett innesittande, ett mysande, ett otåligt väntande på vårens ankomst. Boxarna med ljusrosa skvalp lurar i skåpen, vårmodet släpps i butikerna och folk börjar oroa sig för hur de ska se ut på stranden om sju månader.

Så vad vill jag ha sagt med det här dystra inlägget om de kommande månaderna då?

Jo, det ska jag berätta!

För den första februari får jag den ALLDELES EGNA LELLE LÄGENHETEN. Ni hörde rätt! Ett Shagpad 3.0 kommer att upprättas, under glada utrop och ett himla bärande på en himla massa saker som nu står förvarade i tre olika individers förråd och utspridda i minst en lägenhet. Jag har utvecklade planer på inredning och lösningar för den lelle lägenheten är, utan hymlande, liten. Så liten att jag stod som nummer 8 av de tio som fick erbjudandet och det var exakt ingen som tackade ja före mig. 28 kvadrat faller inte alla på läppen, tydligen.

Ja, alltså provmöblera måste man ju innan man står kvar i kön ens…

Men för den här lilla ekorren så känns 28 kvadrat alldeles fint lagomt (när man jämför med alternativen). Jag kommer ha min egna lilla inglasade balkong, som många tycker är dåliga för att dom liksom är för glasade och inte tillräckligt öppningsbara. I österläge. Mörkt säger vissa, skönt att slippa bli kokt på den oöppningsbara balkongen säger jag! Litet och djävligt, skulle många tycka, en chans för mig att hetsutarbeta compactlivingfunktioner ser jag det som! Jag kommer att ha mitt första alldeles egna badkar i badrummet som de flesta skulle rynka på näsan åt, med dess beiga plastmatteväggar. Dåligt “kök” vittnar en del om, jag hatar att laga mat påpekar jag då. Jag kommer att lösa en plats för slowcookern och den framtida smörgåsgrillen för den dagliga födan, och kommer att uppnå mina mer utarbetade kulinariska projekt i det kök jag i detta nu besitter. Min nuvarande hyresvärd (jag kommer ju behålla min nyckel hit) har ju trots allt diskmaskin…

Jag ska måla om, tapetsera med min fantastiska sedan skilsmässan hoardade bokhylletapet med gulddetaljer, jag ska bygga inredning och förvaring, jag ska skaffa en stol till min stationära dator och kunna använda den regelbundet igen och allt där i den där lägenheten, är mitt alldeles, alldeles egna.

Separationsångesten från min kära rumskamrat är inte att leka med, jag kommer ha bott här i 10 månader utan en endaste tillstymmelse till konflikter eller obehag utöver de korta episoder där jag funderat på att sula en strumpa i nacken på honom när han pratar högt med sina vänner då de spelar dataspel sent på natten när jag vill sova, och i övrigt har vi bara haft det genuint mysigt tillsammans. Men det får vara okej. Jag behåller nyckeln, han får tillbaka sitt arbetsrum, och vi kommer att hänga lika mycket för det (läs: jag kommer att tvinga honom att köra mig till affären, precis som idag).

Så. Shagpad 3.0 Countdown begins now. 30 dagar kvar.

2016 års 10 halvsnabba!

Ja, jag gillar ju att höra från er stackare som fortfarande besöker det här lilla krypinet. Och ni vet ju hur det har gått för mig det här året. Det gick helt enkelt åt helvete, samtidigt som så mycket saker också blivit så bra. Så jag tyckte vi kör en 10 halvsnabba om djävulens år 2016. Jag börjar!

1. Vad har varit det bästa under året 2016?
Hmm, det bästa.. Det bästa har varit att återförenas med gamla och träffa nya vänner. Kärleken som finns runtomkring mig.

2. Vad har varit det värsta med 2016? 
Det får väl bli ett självklart svar, mammas bortgång och tiden som följde. På plats nummer två kommer att sova i tält och att endometriosen ställt till det en massa för mig.

3. Har du lärt dig något om dig själv? 
Jag har lärt mig att jag är starkare än jag trott, och svag samtidigt. Att man inte orkar hur mycket som helst, hur det känns att börja närma sig gränsen.

4. Vad har du egentligen gjort under 2016?
Amen ni vet. Pluggat, jobbat, singlat, festat, kramats med katter, följt med strömmen.

5. Vad har varit den största förändringen? 
Att jag plötsligt bodde tillsammans med en vän, något jag aldrig gjort förut. Och att jag inte längre har en mamma som tjatar på mig att jag ska äta och klä mig mot kylan och inte gå hem själv. Ni vet, det där som gör en till någons barn.

6. Så.. vad hade du på dig 2016…?
Vuxnare kläder än jag hade 2015 iallafall! Tvingas ju delvis ha skjorta på jobbet, och dels så har jag typ slutat att använda byxor. Efter att operationsärret skavde på alla byxor i somras så använde jag bara tights och leggings istället, och har inte sett tillbaka!

7. Vad provade du på och konstaterade att nä, det där var inget för mig?
Haha ahem. Tinder och att sova i tält, men det var ju ingen överraskning direkt..

8. Hur har dina sociala medier förändrats under året och vad tror du om 2017?
Jag rev min blogg och började om utan bilder för att liksom inte göra allt här lika uppenbart icke-anonymt, jag gjorde min personliga Instagram privat, jag skaffade Snapchat och insåg att jag verkligen inte kommer överens med den appen, och jag försöker tvinga alla jag pratar med ofta att skaffa Telegram så jag kan skriva till dom smidigt från datorn istället för från telefonen! Jag ska förhoppningsvis sparka igång hemmapysslet på bloggen igen nu när jag får en egen lägenhet, och resten kommer nog behålla sig som det är idag. Oanmärkningsvärt alltså.

9. Vad gjorde du för första gången? 
Flyttade ihop med en kompis. FICK ett jobb (har alltid fått söka ihjäl mig men detta ba erbjöds). Smakade cream soda. Nakenbadade. Åkte på festival och bodde i tält. Insynsskyddade ett fönster med filmjölk. Rev ner lite på den höga muren jag alltid har haft runt om mig. Blinddejtade en kompis nya flickvän som blev min vän! Har varit med under delar produktionen av ett album som åskådare, det har varit så roligt. Började använda läppfärger regelbundet.

10. Vad har du för mål/planer inför 2017?
Ett bröllop ska besökas. En festival skall åkas på. En helt egen lägenhet ska inredas och flyttas in i. Minst en spelning ska jag se. Och en lokal festival som jag inte behöver åka till! Mina nära och kära ska släppa ett album och the band’s gonna make it (surfduderöst). Jag ska försöka fortsätta våga nya saker och uppfylla mina mål att bli lite bättre på allt jag vill bli bättre på. Jag ska jobba, och påbörja ett nytt skolår i höst. Är nervös och exalterad och har separationsångest och känner mig lycklig och orolig på en och samma gång.

Skål för 2017!

 

En alldeles lagom händelselös helg

Lite söndagsonykter på en slatt med rödvin som fanns kvar i en födelsedagsfestöverbliven bag-in-box som jag demonterat i städfrenzyn som föregick bakandet plockade jag ut den sista plåten med finska julstjärnor ur ugnen. Såg mig om i köket och tackade gudarna för diskmaskinen. Synd bara att man manuellt måste tömma och fylla den, annars hade den varit ultimat.

Nu suckar den belåtet ute i köket medan den med en öm hand städar upp efter mitt, om jag får säga det själv, ganska lyckade försök att ta mig samman och faktiskt julbaka istället för att ligga i soffan och bara sträcktitta på Bones. Sträcktitta på Bones kan man ju göra samtidigt, med en välplacerad laptop i köket!

Den här helgen har jag bara lämnat huset under strikta ärendens skugga, en skön kontrast till de tidigare fem helgerna som liksom råkat slutat i konsumtion av rusdrycker och besök på den lokala köttmarknaden som kallas krogen. Jag har ritat lite på en nygammal header, fånglott på serier, och läst den där boken jag vann på Singelpodden på Instagrams konto. Jag har deltagit i två tävlingar på Instagram och vunnit båda. Den ena resulterade i ett par skor som var för små för mig så de såldes i förmån för välgörenhet och den andra resulterade i en bok.

En bok som kallas “Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott”. Roat har jag nått sidan 245 men till skillnad från citatet från en bloggprofil på framsidan av pocketen som säger “Total igenkänning – köp den!” så kan jag inte överhuvudtaget relatera till huvudpersonen utöver att de vid något tillfälle i sina 30+år uttalade YOLO i samband med att ta ett eventuellt dåligt beslut och att hon var glad över att hennes kompis råkade bli singel vid ungefär samma tid för då hade de ju varandra. Boken som ett utdrag ur Sex and the City och det singellivet skiljer sig ganska drastiskt från mitt alldagliga vardagsliv som en person som inte tillhör en härlig monogam överenskommelse.

Det närmsta jag har kommit att klappra runt på stilettklackar på fina barer ätandes rätter med franskklingande namn ackompanjerat med ett fint glas rött för att sen gå vidare till Riche för att flörta med snygga män är när jag och en av mina närmsta V skålade i bubbel med min mamma på min födelsedag förra året, för att sen gå ut till McDonalds och sleva i oss cheeseburgare för att avstyra den värsta fyllan så vi skulle överleva att gå vidare till ett ställe som vi vid midnatt insåg endast innehöll 18-åringar och vi var tvungna att på flykten betala oss in på en krog för att liksom ni vet, höja medelåldern lite på omgivningen.

Sen blev jag omedelbart, och då menar jag omedelbart, uppraggad av en mattelärare.

Detta var ett år sen.

Men snart är det jul. De dumma beslutens högtid. Vi får väl se hur det slutar i år.

Krogkön

Inte ens en entusiastisk revisor hade kunnat räkna ut hur många gånger jag har stirrat på det vita tomma fältet med sitt blinkande svarta lilla streck, alldeles tom på ord. Processen snurrar i 3000 varv oavbrutet och tankarna tumlas runt i den blodförsedda trumma som är min hjärna, men timern går aldrig ut och jag kan aldrig hämta mina sådär härligt varma, nytvättade tankar. Jag ser för det mesta normal ut (om än arg, vilket jag får höra lagom ofta. Om man uttalar ordet “lagom” mellan sammanbitna tänder), men inuti är medvetandeplanet som en krogkö på nyårsafton. Stökig, opålitlig, rör sig framåt alldeles för långsamt och det är alltid en hel del tveksamhet som är inblandad när man överväger hur befolkningen kommer att må när solens första strålar släntrar sig in över staden dagen efter. Oftast kommer man ut i verkligheten igen med en känsla av att det man nyss gjorde var fullständigt obegripligt.

Kanske är det ett tecken på att jag borde skriva mer. Kanske ett tecken på att jag borde ge upp på det här med att försöka sammanfatta livet i någon slags verbal krönika och helt enkelt flyta med på en högre nivå än jag redan har gjort? Skit i att reflektera och ba gör livet. Hittills har jag ju inte gett upp. Istället sitter jag och glor på det där vita fältet med sitt blinkande svarta streck och konfronteras med krogkön igen.

Kanske en tequila kan hjälpa. Eller två. Det ÄR ju så man hanterar krogköer bäst, eller hur?

Ett år som singel

Ja. Det har gått ett helt jävla år. Tiden ba, woosch!

När jag läser roliga citat om singellivet så får jag lust att singelblogga lite. Men så inser jag att jag gör exakt ingenting som är singelt egentligen. Jag lever i ett kvasi-förhållande med min roomie, vi gör pariga saker tillsammans som att laga mat, planera matinköp, tittar på film och slår följe hem från jobben, fikar och gör utflykter. Noll action. Noll roliga berättelser om hemska dejter eller skojiga hångel att lyfta till ytan. Inget tindrande. Inget flirtande.

Så vad ÄR det jag gör egentligen?

Mina dagar ser ut ungefär såhär:

08. Kliver upp. Dräller runt och sminkar mig och dricker kaffe och skrockar åt saker och liksom tar in livsnjutartendenser genom att ha så mycket tid på mig på morgonen. Går till jobbet. Jobbar, och som de här gångna dagarna, har seriösa diskussioner om feminism, jämställdhet och samliv i sex timmar om dagen. Går hem. Får mat lagad åt mig. Vi tittar på Futurama och Stephen Colbert och surfar och chattar med kompisar, fikar med några och hänger med några andra. Jag kastar ut katten som alltid sover på mitt rum sent på kvällen, går och lägger mig runt midnatt. Kliver upp vid åtta. Repeat.

Det är ungefär det. Och visst är det härligt!

Men ack så litet att blogga om.. Jag borde ju ta mig för lite fler projekt och sådär, men jag vet inte vad liksom. Ni vet att jag skulle göra mycket för er. Men att greja med Tinder och sånt där elände, det gör jag inte. Inte för någons skull.

I ett år har jag sagt att “Det går”

I ett år har jag sagt att “Det går”. Innerst inne vet jag, och har vetat hela tiden, att jag inte hunnit med riktigt. Det är ingen hemlighet. Men man tutar på, pluggar, trycker undan, försöker hantera, sörja, planera framtiden, se fram emot saker, njuta av det lilla, hänga med älskade, känna livet som det är nu. Kämpar på liksom, pluggar, jobbar, framtiden lurar i horisonten.

Men så satt jag i sängen en dag. Magkatarren hade vunnit. Stressymtom bryter sakta sig igenom barriären. Jag som alltid bara behövt 6-7 timmar sömn per natt kan nu sova 10-11 timmar och fortfarande vara trött på kvällen och sova lika mycket till, natt efter natt. Jag pratar med människor, vänder mig om och minns plötsligt inte vad de har sagt till mig. Zonar ut, försvinner i intet. Kan inte ta enkla instruktioner. Eviga skuldkänslor över att inte göra det jag borde göra. Måste plugga, men har inte råd att plugga. Får jobb, har råd att plugga men har inte tid att plugga. Kroppen går sönder, är hemma från jobbet. Får skuldkänslor. Blir ännu mer stressad. Magen ger sig.

Så när jag satt där på sängen den där tisdagen, alltså förra veckan, så insåg jag.

Jag håller på att bli utbränd.

Tre dagar senare låg en ansökan om studieuppehåll på posten. Efter några snabba konsultationer, med uppmuntrande rop om att du tar rätt beslut, man måste ta hand om sig!, så drog jag i nödbromsen. Jag måste ta ett steg tillbaka innan det blir “på riktigt”. Det kanske är på riktigt redan, men jag hoppas att det blir bra såhär. Ska bara jobba istället. Spara pengar, drälla på fritiden, hänga med nära, plugga körkortsteori när hjärnan fungerar. Kanske bli en bra vägledare till slut, som inte bara med svett och tårar tagit sig igenom utbildningen utan som med engagemang och intresse kommit ut på andra sidan med en examen.

Ska börja tvåan nästa höst. Tills dess, är det dagen som gäller. Slänga käft med uppstudsiga tatuerare, sakta dra mig uppför lärokurvan i hur man sköter en tatueringsstudio. Hålla många listor tills minnet kommer tillbaka.

Som ikväll. Ikväll ligger jag som vanligt i min säng, på tvären, med laptopen i knät. Doften av ett tänt apelsindoftljus sprider sig i rummet. J kommer in med en liten skål MSG-marinerade ostbågar från amerikahyllan på Ica Maxi och lämnar den bredvid mig i sängen. Utifrån vardagsrummet sipprar exotisk musik och jag följer med ett halvt öra kampen som bedrivs, mellan en inre cirkel av individer och de yttre hot som lurar. Grabbarna spelar alltså rollspel. Jag känner mig lycklig och ledsen på samma gång. Den här helgen är min första helg på länge som jag inte har något planerat, som jag inte BORDE göra något med, som inte har några lurande krav.

Måste bara inse det så jag kan slappna av lite. Ta ett andetag. Leva nu.

Olika typer av gemenskap

Min mamma är död.

Jag är inte klar med hennes död än. Inte med något av det. Speciellt inte de tio dagarna som spenderades på sjukhuset innan hon gick bort. Det var en, som man kallar det på engelska, shitfest. De anhöriga kom ut på andra sidan, en mamma fattigare och ytterligt förvirrade och kanske lite traumatiserade. För det gick inte rätt till på den där avdelningen. Få inte cancer i den här staden.

V har flyttat hem. Jag, hon, min roomie och mammas vän S satt och pratade i torsdags. Jag kände att jag behövde hantera sjukhusvistelsen. S var med hela tiden. Vi gjorde det där tillsammans. Och det skaver hos oss båda.

Tunga samtalsämnen och funderingar, om hur ens mamma hade det de där sista dagarna egentligen. Sen tittade vi på papper, dödsbevis och vad det nu heter. Medan jag ögnade mammas bevis där mina syskons pappa stod med, och min pappa stod med, så brast jag ut lite torrt men med värme

“Det är lite fånigt egentligen. När jag dör kommer M stå med på mitt bevis eftersom vi har varit gifta, trots att vi inte har några barn eller nånting”
S glodde på mig. “VA?”
“Ja, dom står med. Titta, både L och pappa står med på mammas”
“Men herregud, då kommer ju mina stå med på mitt också! Usch!”

Sen skrattade tre frånskilda kvinnor högt tillsammans i vardagsrummet.

Så väldigt, väldigt fint.

 

Jaha. Ett slumpmässigt inlägg.

Det är onsdag morgon. Jag vaknade alldeles för tidigt imorse efter att under ett antal timmar sakta ha kvävts av min egen kropp. Svullnad är en av de där evolutionära grejerna som borde ha försvunnit genom århundratusentalsen. Jag tänker alltid på, svullnaden t ex mot allergier sägs vara för att förhindra opålitliga partiklar att äntra lungorna och orsaka skada på den mjälla kropp som råkar komma i kontakt med partiklarna. Men om luftvägarna sväller igen så kommer man ju definitivt trilla av och då inte heller få veta vad som händer ifall de där partiklarna kommer in. Varför inte chansa? Är det inte värt det?

Nåväl, klockan 05.47 stod jag i köket och kokade vatten, skramlade ner en balja i koppform från skåpet och rev med darrande händer fram en burk med Guteblandning. Min förkylning har alltså gått så långt att jag frivilligt intar blaskigt smaksatt varmt vatten med ett sött slem som passerat igenom insekter, det som i folkmun kallas “te med honung” och är obegripligt för en annan. Men det sägs vara slemlösande så visst, jag får väl offra mig då.

Ni som är väl bekanta med min blogg kanske ser att bilder har försvunnit. Jag tänkte prova på livet med en blogg utan bilder på mig själv, men också utan att vara anonym?! För att vara anonym är ju försent liksom. Men man behöver ju inte göra det mer uppenbart än vad det är. Kapa ner sfären lite. Jag har också gjort min instagramprofil stängd för att det känns bättre. Det kanske är den tiden i livet nu. Att i allra högsta grad finnas på internet som sig själv fast bakom ett litet skynke. Vi provar’t!

Ja, om jag överlever förkylningen det vill säga. Det väsande ljudet som mina luftvägar producerar när jag förkylningsastmaandas gör att jag inte vågar garantera något.

Mitt mest sagda sen 2014: Livet, va.

Jag sitter i soffan. Glor. Är helt blank i huvudet. För fyra månader sen hade jag inget jobb. Sen dess har jag fått sex jobb. Bara sådär. Helt plötsligt i livet. Sen att det är studenttimjobb ett par av dom, well, det är en annan sak.

Den här veckan har jag kastat mig huvudstupa rakt in i att vara allt-i-allo på en tatueringsstudio. Jag har precis gjort dag 3. Kunskapskurvan är brant men jag kämpar på. Frågar mycket. Glor mycket. Ser förvirrad ut mycket. Men min lyckliga stjärna (mamma?) måste ha lyst på mig, för erbjudandet om att hastigt och lustigt ersätta ett snartida mammaskepp kom bara några dagar efter att jag räknat ut att jag skulle behöva leva på 32 kronor om dagen tills nyår för att nästan ha säkrat min möjlighet att, om jag bor kvar här hos min roomie, kunna gå klart skolan och faktiskt skaffa mig ett riktigt yrke. Skolan är prio ett men livet kräver sitt deltagande också, så jag ska kämpa på med båda på en gång. Det ska nog gå.

En heltidstjänst i nio veckor gör mycket för kalkylen, det är ingenting att hymla om direkt.

Och om bara någon vecka flyttar en av mina närmsta hem till stan igen. Hennes äktenskap gick samma väg som mitt. Hon byter av en annan närmsta som plötsligt också flyttade hem igen under ett par månader. För ett år sen hade ingen av oss planen på att flytta till hemstaden egentligen. Nu gjorde en av oss en kortare runda och två av oss bor här. Två stycken som känt varandra i 13 år men aldrig varit singlar tillsammans?! #episkhöst

Livet har lärt mig att bara flyta med som en död fisk i strömmen, med en liten levande paddel för att liksom småsträva åt det håll jag hade tänkt mig, verkligen är den bästa inriktningen för mig just nu. Häng på ba, vem fan vet vart man hamnar härnäst?!

Plask plask.

 

Vissa saker förändras aldrig

Klockan är 12.46. Jag ligger i min säng, i mitt lilla rum. Har inte klivit upp än. Genom glipan i gardinen strålar ljus och ljudet av sommaren sipprar in genom det öppna fönstret. Sommaren låter på ett visst vis. Det hörs att det är sommar och att man borde vara ute och göra härliga saker i den härliga solen. Men jag ligger kvar. Scrollar igenom Instagramflödet, vägrar kliva upp. När jag summerar bilderna i rekommenderadebilderflödet så är det barn, sommarhärlighet och politik blandat. En känsla väller över mig. Den där känslan av att det är sommarlov, att jag lika gärna kunde ha varit åtta år gammal, liggandes i den där sängen i Katrineholm, med micropizza och Cuba Cola i back på vänt i garaget. Känslan av att jag inte har något ansvar över någonting, ingen som väntar på mig och ingenting att kliva upp för. Känslan av att jag kan göra vad jag vill i dag och i framtiden.

Men tänk om jag hade vetat, som åttaåring i den där sängen, att allting hon oroade sig för på den tiden fortfarande skulle finnas kvar 22 år senare. Hade hon tyckt att jag slösat tid? Vad är meningen med allt om ingenting förändras?

Att oron över att inte passa in skulle finnas kvar, att den förlamande avgrundsdjupa ångesten över att inte vara omtyckt fortfarande skulle tysta orden, att gruppaktiviteter fortfarande skulle få henne att vilja vända om och gå hem. Att hennes oro för att inte duga skulle finnas kvar, och kanske till och med ha blivit värre. Att funderingarna över kropp och utseende skulle finnas kvar, om än i en annan, uppgiven form.

Och tänk om jag hade berättat för 12-åringen som låg i den där sängen, i Gävle istället, att finnarna inte skulle försvinna, att magen aldrig skulle bli platt, att hon aldrig i hennes egna ögon skulle bli snygg eller kunna uppfylla hennes egna förväntningar och förhoppningar. Att det hon oroade sig för i sexan, skulle vara saker som hon fortfarande kommer att oroa sig för om 18 år. Berätta för henne att hennes känsla av sig själv inte kommer ha blivit mycket bättre om så många år. Berätta för henne att det som var norm på hennes tid fortfarande skulle vara norm för hennes jämnåriga alla de åren senare. Sätter hopplösheten in då?

För hoppet lever ju på framtiden. ”Någon gång i framtiden kommer jag att ha… “, ifyllnad vad man än önskar sig här i livet.

Och om jag nu pratar med 30-åringen i den där sängen, om jag berättar att hon kommer känna likadant om 20 år? Oron att inte passa in, vara bra nog, inte rolig nog, tillräckligt snygg, inte nog självsäker sådär som man ska vara för annars är man ju bara dum som oroar sig, tillräckligt bra på något för att känna att man överhuvudtaget åstadkommit något i sitt liv, med ett tillskott av allt det där man oroar sig för som vuxen också, pensionen, livet, självständigheten, sexualiteten, vänskapen, kärleken. Om jag når åldern av 50 och fortfarande känner exakt likadant, vad innebär det? Att jag är normal? Att jag har slösat tid?

Jag vill ju säga “kör ba, skit i allt!”, men det är lätt att säga när man ligger i sin trygga sfär. Därute finns en stor, överväldigande värld att vältra sig ut i, självsäker och smilandes, full av människor som dömer en och andra som hade varit villiga att öppna sina armar för en om man bara hade varit modig nog att öppna sig själv lite. Hoppet lever om att jag kommer kunna säga något annat till 30-åringen om 20 år, för om det också är något som inte har förändrats, så är det viljan att överkomma osäkerheterna. Kliva över den osynliga tröskeln och göra det mesta av livet. Vi får se, se om jag snubblar.