Antiklimaxteriet?

Ja, det gick ju inte riktigt som vi hade tänkt.

Jag har aldrig underskattat min kropps förmåga att göra vadfan den vill, men den här gången blev både jag och läkaren ändå överraskade. Mitt kära reproduktionssystem valde nämligen att helt bortse från medicinerna jag dränkte mitt system i för att relegera min östrogenproduktion i ett halvår. Nu i efterhand förstår jag ju att mina äggstockar mest slött tittade på när jag idogt nässprayade två gånger om dagen i fyra månader och försökte tvinga det till klimakteriet, och ba, “Vi gör en deal och gör att din cykel blir sex veckor istället för fyra? Och sen låter vi mensen vara hisscenen i The Shining istället för de enkla två-tre dagarna du haft innan. Är du nöjd då?”

Nej, det är jag inte. Men så blev det ändå.

Så, det enda det här ledde till att jag fick bränna 2200 kronor på mediciner som gav mig muskelvärk. I samtal med min läkare resonerade vi kring det här med p-pillren som de vill sätta mig på för att hålla mig blödningsfri och därmed stoppa tillväxten av endon, som var planerat att jag skulle följa upp klimakteriet med. Jag tyckte att om jag inte har fått de positiva effekterna av att svälta ut endometriosen till underlydnad, så är det inte värt det att gå på hormoner för att underhålla behandlingen, och läkaren höll med.

Ska höra av mig runt nyår igen för ett nytt försök om jag känner behovet. Ska ju erkänna att jag ändå blev lättad över misslyckandet för dom där p-pillren vill jag verkligen, verkligen inte gå på.

Klimakteriekossan

Jag tror att jag har tappat ordets förmåga. Likt min menstruation har den slitits ur händerna på mig, och förlagts någonstans där den inte borde vara. I menstruationens fall hamnar det om bukhålan, var i helsike skrivförmågan har slunkit iväg någonstans har jag i dagsläget ingen aning om. Jag har så mycket meningslösa vardagsgrejer jag vill skriva om men ingenting sammanfattas till någon slags underhållande sörja utan blir liksom stillastående vatten, slemmigt skvalpande mot kanten av hjärnan, hopplöst fast mot den grusiga strandkanten. Det där slammet alla helst spolar bort för att göra plats för det kristallklara vattnet i form av någon som faktiskt är rolig.

Men på tal om menstruation! (Smoooth övergång, eller hur!)

Förra fredagen gjorde jag mig fredagsfin både innan och utan, alltså tog den obligatoriska duschen innan man träffar någon som helst vårdpersonal inom gynekologin för det slutar alltid, och jag menar alltid, med att man får klä av sig och lägga sig på britsen och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Sagt och gjort, så fick jag klä av mig och lägga mig på en brits och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Väl stadd på plats grejade läkaren omkring med orimligt stora flaskor med Glidslem och handskar som ibland ger ifrån sig det där filmiska klatschet, medan jag lät blicken förföras av en mobil hängandes i taket, med tre papperssvalor guppandes i det osynliga draget från ventilationen. Varför har inte exakt alla gynundersökningsrum såna, lyckades jag formulera i tanken under tiden som läkaren klämde och for omkring i mitt ädla inre med sin ultraljudsapparat för att konstatera att några cystor runt tarm eller livmoder hade jag iallafall inte.

Jag har ju inte underhållsbehandlat något mot endometriosen. Efter IVF/missfalls-härvan var jag så krigshärjad att jag inte ens försökte. Orkade inte med vården. Bara lät det bero. Tills nu. När de senaste månadernas mens har betytt fasansfulla kramper, framkallade av ihopväxta hinnor, buffade på av en menssvullen buk och en tarm som vill röra på sig. Så, nästa mens ska helst bli min sista, tyckte läkaren. Jaha, tyckte jag. Hormonpreventivmedel, tyckte läkaren. Suck, tyckte jag. Jag kan inte få barn av naturen och är steriliserad för att verkligen se till att jag inte blir med barn och få missfall igen, och jag måste fortfarande gå på hormonpreventivmedel resten av livet. Det är så man kan skratta. Uppgivet.

Men innan det där debaklet släpps lös i mina hormonkanaler i augusti så ska jag leka tant! Sex månader östrogensvält står på menyn för att avhysa de på ultraljuden osynliga men ack så märkbara ihopväxningarna i min bukhåla och därmed inte heller ha någon menstruation alls, så att jag kan avnjuta månadsskiften utan knivskarpa smärtor så fort magen bestämmer sig för att kanske fisa lite eller bara du vet, motionera tarmen. Visst! Vi kör på det. Kommer det hemska värmevallningar så får jag klappa på ett östrogenplåster likt Tantalura 63 år gammal och hoppas att slemhinnorna inte skrumpar ihop med löven framåt hösten.

2017. Vilket typ av år blir du tro?