2016 års 10 halvsnabba!

Ja, jag gillar ju att höra från er stackare som fortfarande besöker det här lilla krypinet. Och ni vet ju hur det har gått för mig det här året. Det gick helt enkelt åt helvete, samtidigt som så mycket saker också blivit så bra. Så jag tyckte vi kör en 10 halvsnabba om djävulens år 2016. Jag börjar!

1. Vad har varit det bästa under året 2016?
Hmm, det bästa.. Det bästa har varit att återförenas med gamla och träffa nya vänner. Kärleken som finns runtomkring mig.

2. Vad har varit det värsta med 2016? 
Det får väl bli ett självklart svar, mammas bortgång och tiden som följde. På plats nummer två kommer att sova i tält och att endometriosen ställt till det en massa för mig.

3. Har du lärt dig något om dig själv? 
Jag har lärt mig att jag är starkare än jag trott, och svag samtidigt. Att man inte orkar hur mycket som helst, hur det känns att börja närma sig gränsen.

4. Vad har du egentligen gjort under 2016?
Amen ni vet. Pluggat, jobbat, singlat, festat, kramats med katter, följt med strömmen.

5. Vad har varit den största förändringen? 
Att jag plötsligt bodde tillsammans med en vän, något jag aldrig gjort förut. Och att jag inte längre har en mamma som tjatar på mig att jag ska äta och klä mig mot kylan och inte gå hem själv. Ni vet, det där som gör en till någons barn.

6. Så.. vad hade du på dig 2016…?
Vuxnare kläder än jag hade 2015 iallafall! Tvingas ju delvis ha skjorta på jobbet, och dels så har jag typ slutat att använda byxor. Efter att operationsärret skavde på alla byxor i somras så använde jag bara tights och leggings istället, och har inte sett tillbaka!

7. Vad provade du på och konstaterade att nä, det där var inget för mig?
Haha ahem. Tinder och att sova i tält, men det var ju ingen överraskning direkt..

8. Hur har dina sociala medier förändrats under året och vad tror du om 2017?
Jag rev min blogg och började om utan bilder för att liksom inte göra allt här lika uppenbart icke-anonymt, jag gjorde min personliga Instagram privat, jag skaffade Snapchat och insåg att jag verkligen inte kommer överens med den appen, och jag försöker tvinga alla jag pratar med ofta att skaffa Telegram så jag kan skriva till dom smidigt från datorn istället för från telefonen! Jag ska förhoppningsvis sparka igång hemmapysslet på bloggen igen nu när jag får en egen lägenhet, och resten kommer nog behålla sig som det är idag. Oanmärkningsvärt alltså.

9. Vad gjorde du för första gången? 
Flyttade ihop med en kompis. FICK ett jobb (har alltid fått söka ihjäl mig men detta ba erbjöds). Smakade cream soda. Nakenbadade. Åkte på festival och bodde i tält. Insynsskyddade ett fönster med filmjölk. Rev ner lite på den höga muren jag alltid har haft runt om mig. Blinddejtade en kompis nya flickvän som blev min vän! Har varit med under delar produktionen av ett album som åskådare, det har varit så roligt. Började använda läppfärger regelbundet.

10. Vad har du för mål/planer inför 2017?
Ett bröllop ska besökas. En festival skall åkas på. En helt egen lägenhet ska inredas och flyttas in i. Minst en spelning ska jag se. Och en lokal festival som jag inte behöver åka till! Mina nära och kära ska släppa ett album och the band’s gonna make it (surfduderöst). Jag ska försöka fortsätta våga nya saker och uppfylla mina mål att bli lite bättre på allt jag vill bli bättre på. Jag ska jobba, och påbörja ett nytt skolår i höst. Är nervös och exalterad och har separationsångest och känner mig lycklig och orolig på en och samma gång.

Skål för 2017!

 

Andra advent

img_20161130_184038

Det är andra advent. Julgranarna lyser mjukt i decembereftermiddagen och doften av en nytillagad julskinka sprider sig i lägenheten. Ett lätt snöfall har pudrat staden i ett tunt lager av snö under natten. Endast det uttrycksfulla skrikandet från en man som förlorar mycket i datorspel bryter tystnaden som sänkt sig över hushållet, ett hushåll som under dagen upplevt det där särskilda tysta, grymtande lidandet som endast efterföljer en ordentlig fylla.

Javisst, för igår var det födelsedagsfest!

En efter en droppade dom in för att fira tillsammans med mig, skåla och innan klockan slog 02 när jag efter en ihållande attack av fylletröttman kastade ut de sista firarna, så hade jag hunnit bli sjungen för två gånger, fått fina presenter och fixat mig själv en fin whiterussianstyrfylla. Ah. Fester alltså. Jag tycker det är kul att samla folk även om den neurotiska stressen får mig att vilja lägga mig på soffan med en avslappnande fuktig handduk dramatiskt kastad över ansiktet och en fördrink i handen, slappt vevandes med en hand medan jag gapar ordrar till min rumskompis om vad han borde städa för något. Riktigt så dramatiskt blev det ju inte även om städningen föregicks av Gävles blodbad när jag i ett hetsigt försök att tillverka en potatisgratäng fileade min tumme.

Jag vet att det är en snutt med karma för att jag skrattade så hysteriskt mycket när min svåger mandolinade sin tumspets tillsammans med kvällens morötter för en vecka sen.

Det var värt det.

JAG ÖVERLEVDE FEM DAGAR I TÄLT

Ja, det fanns starka tvivel. Inte bara jag tvivlade på min förmåga att överleva. Inte för en sekund tvivlar jag heller på att mina mer tveksamma vänner (alltså allihopa) har hasardspelat på när jag skulle tappa fattningen och storma mot tåget i ren semesterilska efter att ha slängt all packning i älven. Inte för en sekund kände jag mig säker på att jag skulle orka igenom fem dagar och fem nätter i tält. Ni vet ju dom där filmerna när stadsmänniskor hamnar i skogen och måste anpassa sig? Lite så kände jag mig, som ett skrämt rådjur i ett kallt, myggigt hörn, när tältplats skulle väljas ut och som en hint om vad som komma skulle, så började det ösregna över oss. När det inte var nog att tämja vår semesterglädje, så började det också att hagla.

Orden ”Nämensåatteh, nu har vi ju sett Näsåker, nu kan vi åka hem igen” kan ha pressat sig ut förbi mina genom hård ansträngning uppåtpekande mungipor. Men jag visste att det var försent. Jag skulle nu spendera fem dagar och fem nätter i tält, som den första tältupplevelsen sedan en vad jag kan minnas hemsk natt i Skåne när jag var åtta.

22 år senare var det sagt och gjort, vi slog upp tälten, inredde med pressenningar över och under den lilla festplatsen mellan tälten, och stadsbon rev fram ett fällbord som alla hade ba ”Vad ska vi med ett sånt till?”

Men jag lyckades hålla mig trevlig, härlig, mild och mjäll under alla fem dagarna, genom sömnbrist, dusch i isvatten, bongotrummor, människosamlingar och oavbrutet umgänge. Drog mig undan i tältet dag 3 och 4 för att ladda introvertbatterierna men annars så gick det alldeles utmärkt. Nästan inga mygg, inga förfärliga insekter, ett gäng med band på själva festivalen som vi var där för (dock sekundärt, allt annat vi gjorde ägde upp festivalen!) var fantastiska och morgonkaffet smakar ju faktiskt lite bättre efter att ha genomlidit sju plågor varje natt.

För det var ju ingen som använde sagda bord sen…

Slumrade på filt.

Tittade på när andra lagade mat.

Rätt mysigt!

Vi tittade på olika sorters vatten.

Och SÅKLART hällristningarna!

Jag släpade med de andra på museum, och handlade kvalitetsgrejor.

Och badade och drack kaffe vid forsen innan det var dags att leka barfota bergsget i vattenfallet. Ju högre upp man kommer, ju vassare blir det. Bara ett tips från coachen.

 

Ja, vad är utlåtandet nu då? Jag tror att det näst mest överraskande var att det var så pass myggfritt. Fler getingar än mygg! Och det absolut mest överraskande var att jag fick med mig fel sovsäck, för denna stadsbo har tydligen TVÅ?!! Eller ja, hade. För sarkofagen jag hade med mig, som var så tight att jag inte kunde dra upp dragkedjan över höfterna, spenderade jag endast tid i den första natten, och frös formligen ihjäl inrullad i alla former av tyg jag hade med mig, huttrandes i kapp med surret av getingen som försökte hitta ut ur förtältet. En liten del av min själ är kvar i den där barrskogen, fastfrusen. Efter lite kreativ övertalning så bytte jag och tältkompisen sovsäck (tror han agerade på självförsvar, att få mig att sova), varpå jag frös mindre men fortfarande så pass att jag inte fick sova ordentligt, medan han fortsatte sova iallafall bättre än mig. Ett gäng band var jättebra och vårrullarna för 10kr styck var GUDAGODA MVH åt det tre dagar i rad.

Så, Urkult och hänga i camp, 5/5 skulle göra igen. Sova i tält, 0/5, VARFÖR GÖR MAN DET FRIVILLIGT?

Nu börjar arbetet med att övertala de andra att hyra stugor nästa år..

Måndagen efter Gefle Metal Festival

Ligger i min säng. Jag har jobbat idag, sen tupplurat. Bredvid mig vilar en katt. I ögonvrån ser jag en till, drällandes slött på en filt på golvet. Dörren är öppen. Genom den smyger musik, stilla, orientalisk. Jag får en berättelse om en stad levererad till mig, ackompanjerad av ljudet av livet där. Höns kluckar, vagnar rullar på stenlagda gator, sorl av människor som rör sig, handlar, skrattar. Myser i stillheten.

Grabbarna spelar rollspel. Dom är på väg ut på ett nytt äventyr.

Jag vilar mig efter helgens.

Det blev inget regn. Istället blev det häng, dräll och mingel på grässlänter. Det blev helt perfekt. Nya vänner och gamla vänner. Toner dundrandes över bygden, människor som har samlats för att avnjuta sina favoriter, för att stå i en klunga med andra dyrkare och hytta med en exalterad näve i symbios med musiken. Jag fick äntligen se At the Gates live, dom som fick mig att lyssna på metal från början. Inkörsporten till den underbara värld jag simmar och vältrar mig i sedan dess. Mörkgråa moln hävde sig tungt över scenerna hela helgen och gjorde ljusshowerna mer rätta än solljuset hade gjort, och ölen flödade glatt. Ibland lite för glatt, kunde det konstateras på de mer progressiva inslagen. Jag mötte en vän som på förbivägen förklarade att “Det här, det är alldeles för avancerat för mig just nu” när han vinglade iväg nerför rampen till Gasklockan. Jag hoppade över de mer kultförklarade inslagen som Sportlov och Abbath, och på ett vis grämer det mig lite men på ett vis så inser jag ju själv att jag inte hade uppskattat det sådär som man borde göra. Men inslagen jag ville se såg jag, och njöt storartat. Utåt är jag lugn, inombords skrikhoppar jag som det fan jag är när tonerna till favoritlåtarna drar igång. Känslan i bröstet, att se mitt sällskap le, att se människor mötas, att återigen kunna konstatera hur trevliga hårdrockare ändå är.

Tre övernattningsgäster och tre dagar senare, är jag helt slut.

Den introverta rullar ihop sig, tackar nej till sällskap och tar bara in andras umgänge på avstånd.

Härligt alltså.