”Ni vet, en sån där som inte har någon TV”

Jag gjorde det. Har svårt att förstå det själv. Alltså, det fanns ju tecken på den annalkande förändringen. Som att jag plötsligt frivilligt börjat dricka rödvin. Runt nyår hittade min vän mig i köket, muntert konverserandes med ett glas rött vin i handen. Hon tog sig för bröstet, fällde en hypotetisk tår och förklarade sin stolthet inför min senaste utveckling. Och nog för att mitt senaste påhitt mest är en utarrendering med förbehåll för nutidspanik, så står det ändå klart: Jag har gett bort min TV.

Det stora gapande post-TV-hålet.

Hade ni frågat mig för två år sen om jag hade kunnat överväga att göra mig av med TVn hade jag glott tomt framför mig, sett framför mig en livsstil utan TVns flimrande sken och ba FFFNÄdenbehöverjaghapåibakgrunden. Men sen blev jag inneboende i ett och ett halvt år, och när jag ett par veckor efter flytten tog hem dum-plattfisken till min helt egna lya, så kändes det lustigt att ha den där. Dagen efter plingade det på dörren. Radiotjänst. Dom har tydligen inte bara den mytologiska pejlarmaskinen, dom har pejlarklärvoajanter också.

När kvartalsräkningen kom och jag hade slagit på TVn exakt fem gånger sen senast, och då endast för att använda den som ytterligare en slags datorskärm, så blev det uppenbart för kyrkråttan att TV-avgiften kunde gå till bättre saker. Som mat. Och att utrymmet som TVn tog upp kunde användas till bättre ändamål. Som ett arbetsbord. Och även om jag egentligen tycker att enkom Dirk McStrides existens gör det värt att betala 191 kronor i månaden för radio- och tv-avgiften, så valde jag att prioritera. TVn fick flytta hem till en kompis som inte haft TV på nio år. Byttes av lite, liksom.

Så plötsligt befann jag mig på loppis, letandes efter ett billigt litet bord att ha mammas gamla trogna symaskin på. Javisst, denna DIY-på-en-höft-noggrannhet-schmogrannhet skall försöka sig på att skyffla tyger. Kanske sy mig själv en tillräckligt lång maxiklänning, som jag lidit brist på hittills pga konstant högvatten om jag försöker köpa mig ett sjok på de normativa affärerna som florerar i samhället. 177 cm lång plus maxiklänning, gör dig icke besvär, så att säga.

Ska bara leta rätt på manualen…

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

SaveSave

Podd: My dad wrote a porno..

Bildkälla: http://www.mydadwroteaporno.com

.. och det är episkt.

Visst inser jag att jag är cirka ett och ett halvt år sen på den snöboll som började som en liten podd och rullade utför den perfekt tempererade kramsnön och blev ett fantastisk gigantiskt företag, endast på grund av en en 60-årig mans oförmåga att skriva sensuellt på något som helst vis men lät ej detta hindra honom från att skriva en hel erotisk bok. Storheten ligger förstås i att hans son valde att starta en podcast där han läser upp tågkraschen som är manuskriptet “Belinda blinked” och genomlever berättelsen med två vänner.

Jag lät länge bli för att ni vet, min skamnerv är så stark att jag inte klarar av att titta på skämshumor överhuvudtaget, men nu blev jag liksom slutgiltigt nyfiken. En kvart in i första avsnittet var jag fast. Sitter och skrikskrattar, grimaserar, skriker nej högt för mig själv tillsammans med poddpratarna och njuter storartat av denna skatt.

Det är ju förstås ett visst språk som används på grund av att de faktiskt läser upp en “erotisk” berättelse men det lättas upp betydligt av att all obekvämlighet du känner när du hör det uttrycks omedelbart efteråt av panelen, så genant känns det inte.

Jag är inne på avsnitt 12 på säsong två och det är fortfarande lika roligt.

My dad wrote a porno-podden: Fem av fem skämskuddar! GÖR’T!

Apocalypse Orchestra har släppt en singel!

Javisst! Jag marknadsför skamlöst detta gäng här på min extremt välbesökta blogg för att 1. Those are my peeps yo! 2. Det är det första bandet av alla band mina vänner har haft som jag -verkligen- gillat sådär rakt igenom. 12e maj släpps albumet som jag har hörlurssmyglyssnat på ute i offentligheten sedan den nästan var färdigmixad (vem har tålamod att vänta på musiknördars finlireri?) och jag kunde inte vara stoltare! Ni vet, på det där sättet man kan vara stolt när man inte överhuvudtaget har varit inblandad i processen utöver att ha legat på soffan och häcklat folk när dom spelat fel under inspelningen av skivan. Ahem.

Mer icke-vikingahjälmarmedhornpå-medeltidsdoom till folket! YAY!

 

Bildkälla: Despotz Records. Foto: Stephansdotter Photography

GÅ IN OCH LYSSNARÅ! 

Dom finns på Facebook också, såklart!

Måndagen efter Gefle Metal Festival

Ligger i min säng. Jag har jobbat idag, sen tupplurat. Bredvid mig vilar en katt. I ögonvrån ser jag en till, drällandes slött på en filt på golvet. Dörren är öppen. Genom den smyger musik, stilla, orientalisk. Jag får en berättelse om en stad levererad till mig, ackompanjerad av ljudet av livet där. Höns kluckar, vagnar rullar på stenlagda gator, sorl av människor som rör sig, handlar, skrattar. Myser i stillheten.

Grabbarna spelar rollspel. Dom är på väg ut på ett nytt äventyr.

Jag vilar mig efter helgens.

Det blev inget regn. Istället blev det häng, dräll och mingel på grässlänter. Det blev helt perfekt. Nya vänner och gamla vänner. Toner dundrandes över bygden, människor som har samlats för att avnjuta sina favoriter, för att stå i en klunga med andra dyrkare och hytta med en exalterad näve i symbios med musiken. Jag fick äntligen se At the Gates live, dom som fick mig att lyssna på metal från början. Inkörsporten till den underbara värld jag simmar och vältrar mig i sedan dess. Mörkgråa moln hävde sig tungt över scenerna hela helgen och gjorde ljusshowerna mer rätta än solljuset hade gjort, och ölen flödade glatt. Ibland lite för glatt, kunde det konstateras på de mer progressiva inslagen. Jag mötte en vän som på förbivägen förklarade att “Det här, det är alldeles för avancerat för mig just nu” när han vinglade iväg nerför rampen till Gasklockan. Jag hoppade över de mer kultförklarade inslagen som Sportlov och Abbath, och på ett vis grämer det mig lite men på ett vis så inser jag ju själv att jag inte hade uppskattat det sådär som man borde göra. Men inslagen jag ville se såg jag, och njöt storartat. Utåt är jag lugn, inombords skrikhoppar jag som det fan jag är när tonerna till favoritlåtarna drar igång. Känslan i bröstet, att se mitt sällskap le, att se människor mötas, att återigen kunna konstatera hur trevliga hårdrockare ändå är.

Tre övernattningsgäster och tre dagar senare, är jag helt slut.

Den introverta rullar ihop sig, tackar nej till sällskap och tar bara in andras umgänge på avstånd.

Härligt alltså.

FESTIVAL! PEPP! TAGG!

SÅ MÅNGA BRA BAND PÅ GÅNGAVSTÅND FRÅN MITT HEM IMORGON. Ska dricka öl och få tre övernattningsgäster på besök och titta på band och se mina vänner spela och träffa kompisar och hänga gäng och ba, woo!

Men så kommer man på att detta ju är Sverige på sommaren.

Jaha. Så ni menar alltså att det är ungefär detta som kommer erbjudas i helgen, SMHI och YR? Jag är inte förvånad. Men alltid lika besviken. Hör mitt sura mumlande medan jag gräver fram regnstället.