Klimakteriekossan

Jag tror att jag har tappat ordets förmåga. Likt min menstruation har den slitits ur händerna på mig, och förlagts någonstans där den inte borde vara. I menstruationens fall hamnar det om bukhålan, var i helsike skrivförmågan har slunkit iväg någonstans har jag i dagsläget ingen aning om. Jag har så mycket meningslösa vardagsgrejer jag vill skriva om men ingenting sammanfattas till någon slags underhållande sörja utan blir liksom stillastående vatten, slemmigt skvalpande mot kanten av hjärnan, hopplöst fast mot den grusiga strandkanten. Det där slammet alla helst spolar bort för att göra plats för det kristallklara vattnet i form av någon som faktiskt är rolig.

Men på tal om menstruation! (Smoooth övergång, eller hur!)

Förra fredagen gjorde jag mig fredagsfin både innan och utan, alltså tog den obligatoriska duschen innan man träffar någon som helst vårdpersonal inom gynekologin för det slutar alltid, och jag menar alltid, med att man får klä av sig och lägga sig på britsen och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Sagt och gjort, så fick jag klä av mig och lägga mig på en brits och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Väl stadd på plats grejade läkaren omkring med orimligt stora flaskor med Glidslem och handskar som ibland ger ifrån sig det där filmiska klatschet, medan jag lät blicken förföras av en mobil hängandes i taket, med tre papperssvalor guppandes i det osynliga draget från ventilationen. Varför har inte exakt alla gynundersökningsrum såna, lyckades jag formulera i tanken under tiden som läkaren klämde och for omkring i mitt ädla inre med sin ultraljudsapparat för att konstatera att några cystor runt tarm eller livmoder hade jag iallafall inte.

Jag har ju inte underhållsbehandlat något mot endometriosen. Efter IVF/missfalls-härvan var jag så krigshärjad att jag inte ens försökte. Orkade inte med vården. Bara lät det bero. Tills nu. När de senaste månadernas mens har betytt fasansfulla kramper, framkallade av ihopväxta hinnor, buffade på av en menssvullen buk och en tarm som vill röra på sig. Så, nästa mens ska helst bli min sista, tyckte läkaren. Jaha, tyckte jag. Hormonpreventivmedel, tyckte läkaren. Suck, tyckte jag. Jag kan inte få barn av naturen och är steriliserad för att verkligen se till att jag inte blir med barn och få missfall igen, och jag måste fortfarande gå på hormonpreventivmedel resten av livet. Det är så man kan skratta. Uppgivet.

Men innan det där debaklet släpps lös i mina hormonkanaler i augusti så ska jag leka tant! Sex månader östrogensvält står på menyn för att avhysa de på ultraljuden osynliga men ack så märkbara ihopväxningarna i min bukhåla och därmed inte heller ha någon menstruation alls, så att jag kan avnjuta månadsskiften utan knivskarpa smärtor så fort magen bestämmer sig för att kanske fisa lite eller bara du vet, motionera tarmen. Visst! Vi kör på det. Kommer det hemska värmevallningar så får jag klappa på ett östrogenplåster likt Tantalura 63 år gammal och hoppas att slemhinnorna inte skrumpar ihop med löven framåt hösten.

2017. Vilket typ av år blir du tro?

Jaha. Ett slumpmässigt inlägg.

Det är onsdag morgon. Jag vaknade alldeles för tidigt imorse efter att under ett antal timmar sakta ha kvävts av min egen kropp. Svullnad är en av de där evolutionära grejerna som borde ha försvunnit genom århundratusentalsen. Jag tänker alltid på, svullnaden t ex mot allergier sägs vara för att förhindra opålitliga partiklar att äntra lungorna och orsaka skada på den mjälla kropp som råkar komma i kontakt med partiklarna. Men om luftvägarna sväller igen så kommer man ju definitivt trilla av och då inte heller få veta vad som händer ifall de där partiklarna kommer in. Varför inte chansa? Är det inte värt det?

Nåväl, klockan 05.47 stod jag i köket och kokade vatten, skramlade ner en balja i koppform från skåpet och rev med darrande händer fram en burk med Guteblandning. Min förkylning har alltså gått så långt att jag frivilligt intar blaskigt smaksatt varmt vatten med ett sött slem som passerat igenom insekter, det som i folkmun kallas “te med honung” och är obegripligt för en annan. Men det sägs vara slemlösande så visst, jag får väl offra mig då.

Ni som är väl bekanta med min blogg kanske ser att bilder har försvunnit. Jag tänkte prova på livet med en blogg utan bilder på mig själv, men också utan att vara anonym?! För att vara anonym är ju försent liksom. Men man behöver ju inte göra det mer uppenbart än vad det är. Kapa ner sfären lite. Jag har också gjort min instagramprofil stängd för att det känns bättre. Det kanske är den tiden i livet nu. Att i allra högsta grad finnas på internet som sig själv fast bakom ett litet skynke. Vi provar’t!

Ja, om jag överlever förkylningen det vill säga. Det väsande ljudet som mina luftvägar producerar när jag förkylningsastmaandas gör att jag inte vågar garantera något.