”Ni vet, en sån där som inte har någon TV”

Jag gjorde det. Har svårt att förstå det själv. Alltså, det fanns ju tecken på den annalkande förändringen. Som att jag plötsligt frivilligt börjat dricka rödvin. Runt nyår hittade min vän mig i köket, muntert konverserandes med ett glas rött vin i handen. Hon tog sig för bröstet, fällde en hypotetisk tår och förklarade sin stolthet inför min senaste utveckling. Och nog för att mitt senaste påhitt mest är en utarrendering med förbehåll för nutidspanik, så står det ändå klart: Jag har gett bort min TV.

Det stora gapande post-TV-hålet.

Hade ni frågat mig för två år sen om jag hade kunnat överväga att göra mig av med TVn hade jag glott tomt framför mig, sett framför mig en livsstil utan TVns flimrande sken och ba FFFNÄdenbehöverjaghapåibakgrunden. Men sen blev jag inneboende i ett och ett halvt år, och när jag ett par veckor efter flytten tog hem dum-plattfisken till min helt egna lya, så kändes det lustigt att ha den där. Dagen efter plingade det på dörren. Radiotjänst. Dom har tydligen inte bara den mytologiska pejlarmaskinen, dom har pejlarklärvoajanter också.

När kvartalsräkningen kom och jag hade slagit på TVn exakt fem gånger sen senast, och då endast för att använda den som ytterligare en slags datorskärm, så blev det uppenbart för kyrkråttan att TV-avgiften kunde gå till bättre saker. Som mat. Och att utrymmet som TVn tog upp kunde användas till bättre ändamål. Som ett arbetsbord. Och även om jag egentligen tycker att enkom Dirk McStrides existens gör det värt att betala 191 kronor i månaden för radio- och tv-avgiften, så valde jag att prioritera. TVn fick flytta hem till en kompis som inte haft TV på nio år. Byttes av lite, liksom.

Så plötsligt befann jag mig på loppis, letandes efter ett billigt litet bord att ha mammas gamla trogna symaskin på. Javisst, denna DIY-på-en-höft-noggrannhet-schmogrannhet skall försöka sig på att skyffla tyger. Kanske sy mig själv en tillräckligt lång maxiklänning, som jag lidit brist på hittills pga konstant högvatten om jag försöker köpa mig ett sjok på de normativa affärerna som florerar i samhället. 177 cm lång plus maxiklänning, gör dig icke besvär, så att säga.

Ska bara leta rätt på manualen…

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

SaveSave

Filofaxgamet, del 1!

Ja. Jag införskaffade just denna modell för ett halvår sen, och har inte ångrat mig en enda sekund. Den har ju tagit upp mycket inspirationstid och jag har investerat en del kreativitet i denna läderomklädda skönhet så jag tänkte att, varför inte visa upp den!

Eller ja, i detta första kapitel, så är det avdelarna som gäller. Låt oss kasta oss in i det!

Ja, en Filofax Malden, som jag trånande glott på i ett år när jag väl beställde den åt mig själv.

Första anblicken! Sidomarkörer, post-its, bra-att-ha.

Uppslag nummer två är till vänster inte lika snyggt, trots sin uppenbara rimlighet, men till höger, så snyggt! För er som funderar över att det där, är människor som gör konstiga saker, så ja. Det är människor som gör konstiga saker. Någon av er kanske känner igen Hieronymus Boschs konstiga människor och luriga ugglor. Det är förstås ett uttag ur hans episka verk “The Garden of Earthly Delights”, ett av det tidiga 1500-talets mest fantastiska konstverk.

Älskar ugglan. Så klart den fick finnas på första sidan.

Flik nummer två blev Adam och Eva tillsammans med Gud i himlen, från samma verk, lika som de följande fyra avdelarna.

I helvetet hånglar man med grisar utklädda till nunnor (allting har en skarp sarkasm om 1500-talets samtid, förstås).

Också 1500-talets musikinstrument figurerar i helvetet, tillsammans med människor som i de glada lekarna i jordelivet med vindruvor och körsbär förtjänat att hamna där och monstren som underhåller sig själva med syndarna!

Ja, så får man passera igenom bestar också förstås.

Den sista blev helvetets periferi, med sina fantastiska rökiga ljuskäglor. Ack. Ett verk!

Jag tog bara de med filofaxen inkluderade sidoavdelarna, skrev ut bilderna från tavlan, och inneslöt dem i en maskinlös lamineringsficka. Sen kapade jag allting kant i kant och TEJPADE IHOP sidorna med helt vanlig scotchtejp för lamineringsfickorna var värdelösa på att hålla ihop, om man så ens använde en centimeters limmad kant runt hela arket. Så tejp blev det. Och fint blev det också!

Gillar det skarpt!

Äntligen fick jag tummen ur!

Ja, det där med planer och pyssel har ju en tendens att… dra ut på tiden. Jag köpte en fin hylla på Panduro som jag tänkte, den ska jag fan måla i någon färg. Sen gick tiden. Jag använde den förstås ändå, glodde på den ibland och ba, jag borde måla den där.

(Tänk när jag insåg att jag kunde ha smink i hyllan och därmed se mer och komma ihåg att använda mer! Win win!)

Sen klickade det till i söndags när jag röjde runt bland sminket och förvaringen hemma och ja, jag bara gjorde’t! Panduros hobbyfärg i “Coffee” (en favvofärg, gammalt brun liksom) utspädd i vatten och sen målade jag hela hyllan i den. Eller betsade, hur man nu vill frasera det. Tunn brun färg iallafall.

För jag gillar ju trä, men sånt där härligt ”blont skandinaviskt” trä är inte riktigt min kopp te.

Yay!

Sållade ut grejer jag inte längre ville ha i hyllan och ställde bara tillbaka sånt jag tyckte dög. Så, 20 minuters pyssel men en liten skillnad, som gör så stor skillnad!