Det här med läppgrejs

Läppgrejs, ett evigt gissel? En midsommarafton för cirka 19 år sen tittade min mamma på mig och sa att jag nog hade potential att klä i hennes röda läppstift. Hon målade försiktigt på det och sa att jag var en av dom där som har en fylligare överläpp än underläpp. Jag blev tonårssur över min skeva mun. 17 år efter det hade underläppen fortfarande inte växt till sig, och alla läppgunkor jag försökte använda spred sig alltid utanför linjerna om jag var lite obetänksam på hur jag såg ut vilket jag alltid var (och är).

Och i likhet med min underläpps envisa upprätthållande av underläget inför överläppen, så vinner den underhållsfria friheten framför att behöva tänka på hur jag ser ut. I kampen om att vara underhållstungt snygg och underhållsfritt mindre snygg, så vinner underhållsfritt varje gång, förutom kanske på nyårsafton. Kontentan var att jag liksom försökte köpa läppgrejs av olika sorter för nästa sort kanske skulle fungera, men det slutade alltid med att samma problem uppstod och att jag inte orkade hålla på.

Smink en aldrig använde anno 2014.

 

LIQUID TO MATTE LIPSTICKS

 

Men så gjorde en viss typ av läppgunk entré i mitt liv – sorten som kallas liquid to matte. Det kan tolkas som ett läppglans (rys) vid första anblick, men är lenare i konsistensen och torkar sedan ner helt matt, och det bästa av allt – det finns ingenting som kan flytta på sig! Lät ju som en dröm, och det var det!

Nåväl för att man måste hålla lite koll på hur de ser ut ändå (kan smula, gunka sig på innerkanten av läppen, nötas bort lite ojämnt) men det är en skvätt i havet jämfört med vanliga läppstift. Hittar man dessutom sin guldsort så är de i stort sett underhållsfria. Sen jag inhandlade min första Velvetine av Lime Crime så har mycket hänt, i stort sett alla märken har liquid to matte läppstift. Velvetines och Kat von D’s Everlasting Love Liquid Lipsticks är två av de högst rankade, och hade det inte varit så jävla svårt att få tag på Kat von D (MVH orkar inte åka till sthlm för att komma till ett urplockat Sephora) så hade jag haft flera såna för dom två jag har är awesome.  Och ahem, kommer säkerligen köpa fler Velvetines också för jag är en amoralisk jävel. Ni vet. Ibland. De däringa Makeup Monster med grön kork vill jag ha fler av också men har inte kommit mig för då man måste beställa från utomlandet.

När de olika sorterna recenseras på ett gäng olika youtubeskönhetskonton så testas alltid läppstiftens förmåga att sitta kvar vid intagandet av lunch – men jag kan säga att inget läppstift någonsin har överlevt en måltid på mig. Jag får torka av det när jag börjat äta och sen på med ett nytt lager efteråt oavsett.

Rad 1: Makeup Monster – Birthday Suit, Lime Crime – Marshmallow, Lime Crime – Bleached, Kat von D – Bow n Arrow, Lime Crime – Buffy, Makeup Monster – Terracotta.
Rad 2: Lime Crime – Teddy Bear, Lime Crime – Riot, Kat von D – Lolita 2, Lime Crime – Pumpkin, Kat von D – Plath.

Rad 1: Kat von D –  Santa Sangre, Lime Crime – Suedeberry, The Balm – Honest, Lime Crime – Squash, Anastasia Beverly Hills – Dolce, Kat von D – Lovesick.
Rad 2: The Balm – Chivalrous, Kat von D – L. U. V., Kat von D – Roxy, Lime Crime – Raven, Kat von D – Echo.

Poängen när jag målade på allihopa på min stackars arm igår kväll var att rensa ut färger som jag inte behövde eller såna som var så pass lika varandra, men resultatet blev att jag behåller allihopa! Birthday Suit ser ut som ett vitt klistermärke i ansiktet på mig men jag kan ljusa upp andra färger genom att blanda med den så den får stanna. De mörka/skrikiga färgerna vill jag ha pga kul. Och genom läppgrejsinköpandet så har jag insett att nästan alla färger tydligen drar mycket mer åt rött och blir mer färgglada i mitt rosiga NC15-ansikte än många andra som man ser ute på internet, så jag lär testa mig fram. En mjuk korall på en annan blir klarröd på mig, och Lolita som blir dämpat rosig på andra blir klassisk röd. Jag kämpar på för att hitta lagom mjuka färger, så att säga.

Kat von D Everlasting Love Liquid Lipstick – Lolita II. 

Jag har kommit fram till att jag inte klär så väl i glada färger, men Lime Crimes Squash är fortfarande min favorit.

Lime Crime – Riot.

Jag har 22 stycken, så jag tror att jag ska göra en poäng av att använda dem under den kommande månaden. Ni vet, bara för att. Och kanske för att kunna avgöra ifall att det är någon av dom som i jag i dagsläget glömt att jag inte gillar. Har ni någon erfarenhet? Märken som inte jag har? Tips?

SaveSave

”Ni vet, en sån där som inte har någon TV”

Jag gjorde det. Har svårt att förstå det själv. Alltså, det fanns ju tecken på den annalkande förändringen. Som att jag plötsligt frivilligt börjat dricka rödvin. Runt nyår hittade min vän mig i köket, muntert konverserandes med ett glas rött vin i handen. Hon tog sig för bröstet, fällde en hypotetisk tår och förklarade sin stolthet inför min senaste utveckling. Och nog för att mitt senaste påhitt mest är en utarrendering med förbehåll för nutidspanik, så står det ändå klart: Jag har gett bort min TV.

Det stora gapande post-TV-hålet.

Hade ni frågat mig för två år sen om jag hade kunnat överväga att göra mig av med TVn hade jag glott tomt framför mig, sett framför mig en livsstil utan TVns flimrande sken och ba FFFNÄdenbehöverjaghapåibakgrunden. Men sen blev jag inneboende i ett och ett halvt år, och när jag ett par veckor efter flytten tog hem dum-plattfisken till min helt egna lya, så kändes det lustigt att ha den där. Dagen efter plingade det på dörren. Radiotjänst. Dom har tydligen inte bara den mytologiska pejlarmaskinen, dom har pejlarklärvoajanter också.

När kvartalsräkningen kom och jag hade slagit på TVn exakt fem gånger sen senast, och då endast för att använda den som ytterligare en slags datorskärm, så blev det uppenbart för kyrkråttan att TV-avgiften kunde gå till bättre saker. Som mat. Och att utrymmet som TVn tog upp kunde användas till bättre ändamål. Som ett arbetsbord. Och även om jag egentligen tycker att enkom Dirk McStrides existens gör det värt att betala 191 kronor i månaden för radio- och tv-avgiften, så valde jag att prioritera. TVn fick flytta hem till en kompis som inte haft TV på nio år. Byttes av lite, liksom.

Så plötsligt befann jag mig på loppis, letandes efter ett billigt litet bord att ha mammas gamla trogna symaskin på. Javisst, denna DIY-på-en-höft-noggrannhet-schmogrannhet skall försöka sig på att skyffla tyger. Kanske sy mig själv en tillräckligt lång maxiklänning, som jag lidit brist på hittills pga konstant högvatten om jag försöker köpa mig ett sjok på de normativa affärerna som florerar i samhället. 177 cm lång plus maxiklänning, gör dig icke besvär, så att säga.

Ska bara leta rätt på manualen…

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

SaveSave

Antiklimaxteriet?

Ja, det gick ju inte riktigt som vi hade tänkt.

Jag har aldrig underskattat min kropps förmåga att göra vadfan den vill, men den här gången blev både jag och läkaren ändå överraskade. Mitt kära reproduktionssystem valde nämligen att helt bortse från medicinerna jag dränkte mitt system i för att relegera min östrogenproduktion i ett halvår. Nu i efterhand förstår jag ju att mina äggstockar mest slött tittade på när jag idogt nässprayade två gånger om dagen i fyra månader och försökte tvinga det till klimakteriet, och ba, “Vi gör en deal och gör att din cykel blir sex veckor istället för fyra? Och sen låter vi mensen vara hisscenen i The Shining istället för de enkla två-tre dagarna du haft innan. Är du nöjd då?”

Nej, det är jag inte. Men så blev det ändå.

Så, det enda det här ledde till att jag fick bränna 2200 kronor på mediciner som gav mig muskelvärk. I samtal med min läkare resonerade vi kring det här med p-pillren som de vill sätta mig på för att hålla mig blödningsfri och därmed stoppa tillväxten av endon, som var planerat att jag skulle följa upp klimakteriet med. Jag tyckte att om jag inte har fått de positiva effekterna av att svälta ut endometriosen till underlydnad, så är det inte värt det att gå på hormoner för att underhålla behandlingen, och läkaren höll med.

Ska höra av mig runt nyår igen för ett nytt försök om jag känner behovet. Ska ju erkänna att jag ändå blev lättad över misslyckandet för dom där p-pillren vill jag verkligen, verkligen inte gå på.

Nu jävlar ska jag bli en gudinna! Aka, The Ordinary hudvård

Ja, eftersom jag och mitt rosaceaanlete inte har varit begravna under en sten det senaste halvåret så fick jag till slut ge upp, hetsklicka mig omkring på Google och sen veva fram betalkortet för en import från England.

Jag ska erkänna, jag tycker att hudvård är det tråkigaste. Det finns människor som älskar det, att smeta in sig i krämer, serum, testa nya grejer, uppleva skillnader efter vissa medel, prova nya saker. För mig är det dyrt, osäkert, och man har ingen aning om vad som kommer hända nu. Kommer det bli kaos? Finnfest? Illrött och kliigt? Stramande? Bara helt meningslöst? Spendera månader med att testa grejer som funkar skit och sen behöva slänga dom för att sedan göra ett nytt semi-slumpmässigt kostsamt försök som kan fortsätta orsaka elände.

Nä fyfasen. Men tydligen är jag i en del av livet där jag behöver försöka. Jag har problematiskt skinn med konstant rödflammighet, finnar, fett som fasen, bråkigt och yttorrt och ett par veckor in i nya fungerande grejer så ändrar sig skinnet och det känns eländigt igen. Rodnaden är värst. Har inga problem med att gå osminkad i övrigt men när jag får frågan ”Har du sprungit hit eller?” så finns det ingen återvändo från självmedvetenhetsträsket.

Så efter att ha sett dessa ÖVERALLT på skönhetsnätet så fick det helt enkelt bli så. Slängde iväg en beställning som gick på 400 semlor inklusive frakt och vips så var dom här.

Niacinamide 10% + Zinc PCA 1%
”Regulates sebum, minimizes pores”. Det finns rykten om att det medlet kan vara bra för behandling av rosacearödhet, håller tummarna!

Lactic Acid 5% + HA
Jämnar ut och grejar, mild peeling.

100% Organic Cold-Pressed Rosehip Seed Oil
Olja som ska vara bra för oss ”naturally glowy” folk.

Azelaic Acid Suspension 10%
Jämnar ut och sådär. Men enligt vissa så är det folk med torr hy som gillar denna bäst. Oh well, vi testar.

High Adherence Silicone Primer
En väldigt meh primer, precis som alla andra jag någonsin testat.

SÅ, det var den lilla anekdoten. Är imponerad om ni tog er hit, jag gjorde det knappt. Läget just nu är horror, men om det beror på hormonkrig eller smörjorna är för tillfället omöjligt att avgöra. Har bara hunnit testa lite sen i söndags. Såatteh.

En sån lördag

Ni vet hur när man dräller hemma en lördag och pillar med bloggen och borde egentligen gå på en fest men vill inte umgås med någon och så börjar det regna som en universums bekräftelse på att man ska hålla sig inne och så pillar man mer med bloggen och plötsligt så inser man att WordPress har lagt någon slags gräns på 640 pixlar för media på ALLA bloggar som man med kod måste försöka overridea och så försöker man komma på hur det går till men misslyckas och sen funderar på varför man någonsin gick ifrån Blogger för att WordPress är helt jävla obegripligt och hur man stör sig så mycket på de där 60 saknade pixlarna som kommer gälla framöver jämfört med de 700 som rådde på den gamla goda tiden (strax innan klockan 17.00 idag)?

Ja precis. Så känns det.

Gör mig en tjänst. Ta en glo på det här inlägget, och sen scrolla ner till nästa inlägg och berätta för mig om skillnaden i storlek på bilderna är OACCEPTABEL och om jag måste göra något åt det där nu eller kan dra ut på det lite.

Tack.

 

Podd: My dad wrote a porno..

Bildkälla: http://www.mydadwroteaporno.com

.. och det är episkt.

Visst inser jag att jag är cirka ett och ett halvt år sen på den snöboll som började som en liten podd och rullade utför den perfekt tempererade kramsnön och blev ett fantastisk gigantiskt företag, endast på grund av en en 60-årig mans oförmåga att skriva sensuellt på något som helst vis men lät ej detta hindra honom från att skriva en hel erotisk bok. Storheten ligger förstås i att hans son valde att starta en podcast där han läser upp tågkraschen som är manuskriptet “Belinda blinked” och genomlever berättelsen med två vänner.

Jag lät länge bli för att ni vet, min skamnerv är så stark att jag inte klarar av att titta på skämshumor överhuvudtaget, men nu blev jag liksom slutgiltigt nyfiken. En kvart in i första avsnittet var jag fast. Sitter och skrikskrattar, grimaserar, skriker nej högt för mig själv tillsammans med poddpratarna och njuter storartat av denna skatt.

Det är ju förstås ett visst språk som används på grund av att de faktiskt läser upp en “erotisk” berättelse men det lättas upp betydligt av att all obekvämlighet du känner när du hör det uttrycks omedelbart efteråt av panelen, så genant känns det inte.

Jag är inne på avsnitt 12 på säsong två och det är fortfarande lika roligt.

My dad wrote a porno-podden: Fem av fem skämskuddar! GÖR’T!

Avföljer, snyft

I dagens teknologiska värld (låter som en gammal panschis eller hur) så är det inte bara skrammel i hemmet man måste rensa ut då och då, det är också skrammel i datorerna. Sortera filer i mappar, avregistrera sig från meningslösa konton, rensa favoriter, och rensa ut bloggar.

Ja. Jag sa det. Det sorgligaste av allt. Att rensa ut i blogglistan.

Jag har ju blivit hårdare med att sortera ut och göra mig av med saker de senaste åren, och särskilt de senaste månaderna. Slutligen fick jag också erkänna för mig själv att jag hoardade blogglänkar varav ungefär en och en halv fortfarande är aktiva. När vissa av dom inte fått några nya inlägg på 1000 dagar så var det dags att ta steget. I en ultimat värld skulle alla börja blogga igen och vi skulle få ha den fantastiska communityn på nytt, men det är ju att hoppas för mycket i denna översaturerade socialamediatid. Jag får hitta nya favoriter och sörja de gamla, spara länkarna i en mapp med favoriter och gå in ibland och läsa och förnöjas!

Så även om jag har släppt det krampaktiga greppet om era RSS-flöden i åratal efter era senaste inlägg för att HOPPET ÄR DET SISTA SOM DÖR, så kommer ni alltid finnas med mig i bloggsinnet. Ni vet vilka ni är.

Bäste-eyelinern!

Ni vet hur det är. Sitter hemma, lyssnar på lite musik medan en sminkar sig, får feeling. Målar på lite eyeliner på ögonen och ba, nämen! Kanske skulle dra ut det till en sån där ökänd VINGE! Sagt och gjort, 10 minuter senare sportar du de mest fantastiska vingarna. Tittar stolt i spegeln. Blinkar lite förföriskt åt dig själv.

Sen går du ut. En vindpust kommer, kall såklart, som de flesta vindpustar man utsätts för i det här landet. Dina ögon tåras lite. Du tänker att det nog är okej ändå. Kommer till stället du var på väg till. Hejar trevligt på de du anlänt till, alla hejar vänligt tillbaka. Hämtar lite vatten, går förbi en spegel. Plötsligt blir det uppenbart varför människor på vägen spejat på dig. Det var inte för att du var så jävla snygg idag, det står klart. Det var helt enkelt deras försök att reda ut ifall de har grava freudianska förhållanden till sina föräldrar i dina före-detta eyelinervingar som magiskt transformerats till ett veritabelt Rorschachtest.

MEN! Så en dag, så vandrade denna donna in på ett Sephora i Stockholm och ba, jag ska fan prova den där jävla Kat Von D-tattoo-eyelinern som alla tjatar om på internet. Köpte en minivariant och blev BLOWN AWAY av att skiten inte rann av ansiktet? Det sista som satt kvar efter min feta hy gjort sitt bästa för att eliminera alla spår av mitt hårda arbete var eyelinern. Sommarsvett? Kvar. Arbetsdagar? Kvar. Flottfest så all ögonskugga försvunnit? Kvar. Regnoväder? Kvar. Sovit i ett gäng timmar? Kvar. En riktigt ordentlig själabefriande omgång i bingen? Ja, där satte eyelinern ner sin klöv och vingarna fick stryka med. Annars är det min eviga följeslagare, 08.00 – 03.00, trofast sitter den kvar!

Det är alltså en penseltopp på pennan som man ritar med, och den är assmidig och tunnis så man kan göra en fin ände på vingen. Nackdelarna är väl att penseln kan torka ut lite väl fort när man är långsam och ska peta och fixa så man får veva runt den lite på handen för att få igång färgen igen, och att den innehåller cirka ingenting. 220 kronor för 0.019FlOz, om man jämför med t ex Isadoras vattenfasta eyeliner som går på 0.11FlOz för 120 spänn typ. Orkar inte ens räkna på hur stor skillnad det är för hittills har jag inte hittat någon som är bättre eller tillräckligt lika bra för att ge upp lyxeyelinern. Isadoras variant är t ex inte vattenfast på mig, upptäckte jag efter en blåsig promenad till jobbet. Provade en vattenfast variant från Urban Decay som satt nästan lika bra men liksom smulade sig till döds när man skulle ta bort den så att små svarta prickar simmade omkring på hornhinnan varenda kväll efter borttagning. Fail! Favvoeyelinern håller i ett par månader iallafall innan den hopplöst torkar ihop (förvara den med toppen nedåt) så jag kämpar på.

I slutsats är det priset/mängd som drar ner poängen, annars är det fem superglittriga flörtögon av fem till denna storfavorit!

12 timmar and counting, skinnet är fett men den klarar sig ändå! 

Inredningen då?!

Jag vet jag vet! Alla har väntat så fantastiskt länge på att jag ska kasta upp bilderna på mitt fantastiska shagpad, men nu kan ni lugna er, dagen har kommit! Alltså, jag fick feeling och städade min lilla lya ett par veckor efter min plötsliga ommöblering. Det var fint i ungefär en dag, sen kom virvelvinden Ellet och gjorde som vanligt. Så det här ett litet ögonblick av min lägenhets existens. Let’s do it!

Ja, vad är det här? Biblioteket kanske!

Jamen ungefär sådär. Hallen och badrummet orkar jag inte visa pga blaha och supertrist med beigerosa plastmatta på väggarna. Men ska jag vara helt ärlig så är jag nog gladare i hur det blev än vad jag trodde när jag flyttade in. Nu får vi se hur länge den här konstellationen av möbler håller innan jag får ryck igen.

Reclaim the blog?!

Som ni säkert har upptäckt vid det här laget så kokas bloggförfattarens internetvardag ner till ett par olika punkter.

1. Kul att blogga, jag gört!
2. Kul att blogga, jag får ångest för att jag inte gört!
3. Jag får så mycket ångest av att inte blogga att jag helt enkelt lägger ner min blogg.

Tumlandet är evigt om man känner lusten att ha en blogg överhuvudtaget. Vilket jag alltid gör. Och jag satt där med telefonen i lamhanden häromkvällen och tittade på Instagram. Poster rullade förbi. Sen gick jag in på en specifik person, och insåg att jag missat poster? Som jag inte sett? Pga Facebooks jävla skitalgoritm som bestämmer vad jag får se och inte. Jag ska inte ljuga, något brast. Gick in på listan med de jag följer och avföljde 150 konton. Ni vet såna där som jag vill ha kvar egentligen, som inspirerar, tjusar, lockar till skratt. Men när de kontona går ut över de jag verkligen faktiskt vill se av människor jag faktiskt känner något för? Nej.

Och så tänkte jag tillbaka till bloggtiden. När man fick se allt och ingen sorterade det ”åt” en. Precis som jag alltid vill ha det. Vill jag inte se kan jag ju bara avfölja, så enkelt är det. Bloggen. Så fint med en blogg. Varför använder jag inte min blogg? Ett stort gäng av de instagramkonton som fick vara kvar i listan är ju folk som jag har fått kontakt med via min blogg. Jag ska, om inte livet vill sig annat, på en stugtittardejt på söndag med en bloggtidskontakt. Jag har fikat med och har nästan daglig kontakt med en annan. Jag har fikat med en till och följer livet för ett gäng andra och skojar med dom på det där avståndet som blir när man bor långt ifrån varandra. Bara pga bloggen!

Och här sitter jag och funderar över om jag är för tråkig för att ha en blogg egentligen.

Dumheten!

Uppenbarligen finns det härliga brudar därute i landet som tycker att jag är en härlig brud och det om något är väl en anledning att fortsätta med mitt lilla tillhåll i den vilda västern som är internet. Jag ska försöka skippa det glättiga filtret av att man ska ”lyckas”, som vanligt, och bara köra på. Som vanligt.

Nu önskar vi oss återigen lycka till, dangit!

På natten kommer mörkret

På dagarna lyser solen. Jag skrattar mycket på jobbet, med de skojiga kollegorna och deras egenheter. Fiser runt lite på eftermiddagarna, hänger med vänner, skojtjafsar med J, evighetschattar med Häxrådet, pluggar på kvällarna. Sen sänker sig natten över staden, himlen färgas mörkt blå. En gloria av ljus närmast horisonten förstärker stadens konturer och minner om den kommande ljusa säsongen, den där som går hand i hand med de sprickande löven och körsbärsblommorna. Och jag går och lägger mig, och drömmer.

Drömmer om allt som har hänt. Drömmer att jag är tonåring och att mina föräldrar båda är i livet och är gifta fortfarande, hur jag försöker hjälpa dom att hitta varandra igen. Drömmer om gamla kärlekar, de där som jag inte kan sakna för jag aldrig haft dom. Drömmer om min exman och hans nya och barnet de väntar tillsammans. Drömmer om huset, och hur jag precis blivit sliten därifrån och ska hämta mina sista saker. Drömmer hur jag pratar med J om hur vi ska göra med mammas radhus nu när hon är död. Drömmer att jag måste berätta för mamma, som surt stökar omkring i lägenheten, att hon är död och att vi måste tömma den på saker. Drömmer att jag får ångest över att behöva ta diskussionen med henne om hennes saker som ska skänkas. Drömmer om att hon ligger på sjukhus och vet om att hon ska dö. Att hon gråter av sorg när hon vaknar till, ser på mig och fortfarande har döden framför sig. Drömmer om skilsmässan. Om hur jag förlorade min arbetsplats och trygghet. Om hur jag måste möta gamla spöken. Om hur jag är snart hemlös och inte har någonstans att ta vägen. Natt efter natt.

Sen störs sömnen av ett bländande ljus. Bakom ögonlocken registrerar jag att det är morgon. Och jag kliver upp. Rufsade fjädrar. Försöker skölja bort de påtagliga minnena med en balja kaffe.

Jag vet att sorg kommer i vågor, och jag vet att vågorna är mer jämna nuförtiden. Mer säsongspåverkade stormar än plötsliga tsunamis. Och jag vet att det i det långa loppet är nödvändigt att hantera sorgen, oavsett hur det går till. Men jag kan ändå inte låta bli att alltmer otåligt längta efter stiljte. Stillhet i drömmarna. Vardagstristessens djupa trygghet. Att inte behöva möta demonerna varje natt.

Det här skall också passera.

Matbutiksdemensen

Ibland känns det skönt att man har stöd i någon som är likadan. Andra gånger är det skönt att ha en vän som möter upp ens svagheter med sina egna styrkor och så blir vi båda våra bästa jag tillsammans.

Det senare hade varit fördelaktigt i det sammanhang det här inlägget handlar om. För när jag och min vän och ex-rumskompis J passerar dom där svängflärparna vid mataffärernas ingångar, så rullar dimman in. Jag menar, vi har ju båda lyckats överleva såhär länge så uppgiften att lyckas handla hem födoämnen för konsumtion KAN ju inte ha varit så överväldigande under alla de år som har gått, men det är något speciellt med oss två tillsammans, inne i en affär som säljer varor av diverse kulinariska nivåer.

Täcket faller liksom ner över undulatburen. Homer Simpsonaporna slår med sina cymbaler och gör glada skutt. Hitta Nemo-måsarna stirrar glosögt på saker, utbrister ett gällt “MINE!” och lägger ner dom i korgarna. Ibland hinner vi gå igenom halva affären, innan en av oss stannar upp plötsligt och säger “Nämen, vi ska ju handla också”, och så får vi gå tillbaka hela vägen, ta en korg (för det glömmer vi också) och börja om på ett nytt försök att fylla våra kylskåp.

När vi väl påbörjat vårt andra försök att koncentrera oss på att handla och att inte bara prata en massa strunt, så är det inte ens då särskilt troligt att vi kommer ihåg allting vi ska ha, trots inhandlingslappar. Ibland lyckas vi tillochmed glömma att vi har gjort inhandlingslappar. Igår t ex, skulle vi ha gräddfil. Vi stod framför hyllan med gräddfilen. Det låter enkelt, eller hur? Men från att vi stod framför hyllan med den vanliga gräddfilen och sa att vi nog skulle ha laktosfri gräddfil som fanns på hyllan tre meter bort, och gick de tre metrarna till hyllan där den laktosfria gräddfilen fanns, så hade vi båda helt och fullt glömt bort gräddfilen, plockade på oss mjölk istället och gick därifrån.

Så nu sitter jag här hemma, utan gräddfil. Och utan mjölk för den delen, för det var visst bara J som plockade på sig mjölk. Jag tittade på, iakttagandes på det där sättet som inte alls vittnade om att jag själv också behövde mjölk.

För det, det hade jag lyckats glömma.

Med våren kommer skräcken

Den har redan börjat lura på sig på. Börjat cirkulera i periferin. Slunkit undan och dväljts i mörkret innan den plötsligt attackerar som en katt som gömt sig under soffan och kastar sig efter ens oskyldiga tår när man intet ont anade slagit sig ner i soffan.

För med våren kommer saknaden efter huset. Förra våren var ett slagfält mellan tacksamhet över att ha någonstans att bo överhuvudtaget, och den ilskna och avgrundsdjupa saknaden efter mitt hus. Mitt hem. I februaristormarnas gråa sken, när man sveper in sig i kappa och liksom kan känna sig tacksam över att inte behöva skruva tillbaka vindskivor på taket efter att vinden rivit av dom med sin naturkraft, så känns inte saknaden lika mycket. Men de andra årstidsväxlingarna är svårare. Våren kommer och saker börjar växa, människor sätter fröer för att odla på sina balkonger, skramlar fram sina krukor att ha på altanerna. Och jag orkar inte ens försöka. För ingenting kan jämföra sig med huset.

Kontakten med naturen, att man togs med på solens resa när den flyttar sig över himlen vid årstidernas gång, det stora söderfönstret att ställa de späda plantorna tills det är varmt nog att bo utomhus. Att vinden slet sönder plantorna med en enda gång när vi ställde ut dom på altanen har liksom sjunkit undan ur minnet, och den soldränkta utsikten är det som består.

Att vi fick avbryta en fikapaus med några vänner för att klä oss i utekläder och fånga växthuset en lördag i april innan det blåste ut på fältet en gång var liksom något vi fick ta bara. Det var värt det. Jag vet att januarivinden förvandlade det billiga växthuset till skräp innan vi hann sälja det, men den nygamla ägaren brydde sig inte. Han ville bara ha tillbaka sitt hus. Sitt hus. Mitt hus.

Huset där man kunde ställa upp dörren och allt som vällde in genom den var solsken och ljudet av trädens sus i vinden. Den milsvida utsikten över fälten åt båda håll. Skogsduvors kuttrande och ugglornas kåta hoande. Tystnaden om nätterna var nästan bedövande. När jag flyttade hem till mamma sov jag inte ordentligt på sju veckor, oroligt störd av stadens ljud.

Tillochmed mina vänner saknar huset. Det var något magiskt med det. Nu i efterhand så välts jag mellan tacksamheten över att få ha bott i det i nästan två ynka år, och känslan av att jag kanske hade varit lyckligare om jag aldrig gjort det. Jag hoppas att han som köpte tillbaka det känner likadant som jag, för då vet jag att en av världens lyckligaste människor bor i det huset nu.

Fräscht och sådär

Jag sminkade mig fräscht igår. Ni vet, lagom med ögonskugga och fräsch hy, med rouge och glow i form av en svagt guldig highlighter. Jag vet inte om jag gillar det. På något vis så känns det som att jag vid fräsch sminkning mycket mer går patriarkatets väg än med min vanliga typ av smink, som utgörs främst av mycket mörk ögonskugga. Den där naturliga skönheten är ingenting man förärats med, och citatet “Men om osnygga kvinnor inte heller får sminka sig, så ökar man bara ännu mer avståndet till de naturligt vackra individerna och försämrar ytterligare för sig själv” ekar. Ett långt perspektiv, och ett kort. Orkar man ta det långa perspektivet och spä på sin ofördelaktiga lott i livet ännu mer? Jag gör inte det. Jag täcker det eviga röda, krafsar på en massa ögonskugga som får mig att se ut mer som jag känner mig inombords, och slipper iallafall frågor om huruvida jag sprungit nyligen som annars kommer som ett brev på posten. Men vacker blir jag inte för det. Det är bara ett par två av mina närmsta och en norska på Instagram som kallar mig vacker, och det duger bra.

Fulsnygg har sitt värde det med. Och ligga får jag ändå.

Sminket i sig, vars främsta värde ligger i att täcka det röda som pryder mitt ansikte nästan varje dag och att dekorera mig, fyller ju dock två funktioner till som är mycket roligare att fokusera på, så det gör jag istället. Den inre skatan älskar uppsättningen med krämer och puder, pennor och samlingar med ögonskugga. Jag depottar och sorterar om, sorterar bort och lägger till nytt, imiterar nyutkomna paletter genom att sortera om de jag redan har. Den andra funktionen är den smörjande. Den där timmen på morgonen mellan att jag kliver upp och att jag låser upp dörren till verkligheten behövs för att lätta upp den lätt finska stämning som råder när en som nyvaken ska försöka argumentera med sig själv om att det är värt att kliva upp och ta sig an dagen, när belöningscentra i hjärnan desperat försöker med övertala en att somna om istället, lockandes med sexdrömmar och blytunga lemmar. En kopp kaffe och en på låg volym tjattrande sminkvideo på youtube förgyller fortfarande morgnarna och gör att jag hinner vakna ordentligt innan jag kliver ut i solljuset. Delar av min inre dystopiker hinner gömma sig i klädkammaren innan jag går ut, och det gör mig gott.

Och ett av mina favvokoncept är ju fortfarande “smink som killar hatar”.

Som en klocka.

Det är en skör vardag vi lever i. Plötsligt kastas vi in i nya situationer som vi inte hade föreställt oss. Allting blir kaos på en gång. Ingenting är som det har varit förut.

Och så finns det de där andra gångerna, när man vet precis hur det kommer bli. Som när rörmokare är på väg och har varnat om ankomst prick 09.00, klockan är 08.57 och du blir akut bajsnödig.

Jag menar, det fanns ju ingen tvekan om att detta skulle ske. I universums lag stod det att jag istället för att låsa in mig på min egna toalett för att följa kroppens rytm, skulle sitta i soffan med ett sammanbitet leende och bara vänta. För något inlåsande blir det icket förrän de varit här, för det står också skrivet i universums lagar att de kommer ringa på dörren sekunden det är försent för mig att ångra mig i toalettgåendet. Och sen kommer detta sammanfalla med en seg och liksom trots hetsen ovillig mage, som gör att jag får sitta inlåst bakom en dörr alldeles för länge, medan två hantverkare står och trampar i hallen och väntar på mig.

Det går inte. Vi biter samman. Jag och berörd kroppsdel.