Men ställ dörren på glänt iallafall!

Det är september, året är 2015. Regnet vältrar sig ner genom himlarna och faller hänsynslöst på en ganska ny altan, tillverkad av för glesa liggare och för tunna plankor, vilket medför en stark gungande känsla vid gång. På det svajiga underlaget står en majsburk. Utanför skyddet av parasollet. Ensam. Rostande. Osäker. Exposed.

Majsburken är jag. Parasollet är jobbet. Idag skrev jag på ett papper, och gick sedan ut ur fabriken, hälsandes på mina kollegor som var på väg in för att arbeta på det skift jag skulle ha jobbat. Inkomstlös, jobbsökande, studerande.

Dom säger ju att när Gud eller vem fan det nu är stänger en dörr så öppnar hen ett fönster. Men alltså, är det bara jag som varje gång jag hör den analogen, tänker “Men.. att försöka kliva in genom ett fönster är ju mycket jobbigare!”. Att använda fönster som dörrar har jag gjort, men jag var tonåring och full och då var det ju överkomligt. Nu när man stel av ytterligare 13 års liv i ryggen och med en tung Ikeakasse i den ena handen och mat från ICA i den andra och det spöregnar ute, ja då har jag svårt att se behållningen i att försöka hiva in skiten genom fönstret och sen försöka ta mig in själv utan att kliva på den exklusiva toalettborsten jag köpt för 9.99:- ur en lastpall på ikea.

Ordspråket borde väl iallafall förespråka att man öppnar två fönster så man möjliggör lite härligt korsdrag?

Ellet kokar rönnbärsgelé?

Ja, om den stora massan drabbas av den stora sommarpsykosen vars tillfällen KRÄVER en skål, en härlig selfie med nakna fötter i sand vid strand och ett evigt mässande om rosévinsorter, så drabbas denna donna av höstens vanvett. Så fort några döende grenar på några träd, i augustitider, börjar dra tillbaka sitt klorofyll i förmån för den gula och orangea färgen så knäpper det till i hjärnbarken. Sommaren är DÖD skriker jag upphetsat.

Med detta, har det börjat.

Jag planerar att vara sådär härlig, dricka mysigt kaffe ur termosmuggar utomhus, åka på utflykter och promenera på prassliga löv, göra grytor med höstsmak (alltså vilt), slänga i kardemumma i saker som egentligen inte passar med kardemumma, riva fram halsdukar och kängor och höstjackor, möblera om, byta gardiner mot höstigare färger, elda brasa varje dag och tända ljus, anordna stilleben med härliga höstlöv, pyssla höstkransar och karva pumpor (som är en sån rotad tradition här i Sverige.. va?).

Såklart, när detta händer så är det ofta flera veckor kvar av det eländiga sommarvädret som alla tjatar om så mycket. Jag smyger runt i skuggan och väntar. Tålmodigt. Snart kommer den. Hösten. Friskheten i luften. Och exakt detta scenarie utspelade sig igår när jag satt på farstutrappan och myste. Rensade rönnbär i sin delikata orangea höstfärg, det var nästan så jag kunde smaka den friska luften.

Förutom att det var typ 25 grader varmt, strålande solsken och klockan var bara halv tio på förmiddagen, då. Men den lilla detaljen stoppade mig icket. Jag rensade strax under ett kilo rönnbär som jag omsorgsfullt knipsat av de dignande rönnbärsträden som kantar vår tomt, påeldad av skördetidens sötma, upplyft av höstpysslets utdelning. Det skulle bli gelé! En fantastisk idé! Höstigt! Passar så bra till slottsstek och hasselbackspotatis. Vi kan ju bortse från att jag aldrig någonsin har gjort en stek eller uppskattat gelé till något slags kött i mitt liv hittills, med brasklappen att jag var tonåring senast jag blev erbjuden detta dallriga tillbehör.

Där, har vi höstens vansinne. Vansinnet jag njuter, omfamnar, söker härbärge i. När löven faller vill jag vara förblindad av skönhet, svalkad av milda vindar, och fullständigt uppe i det hela. Jag vill inte svettas, behöva ta av mig tjocktröjan på promenad, äta jordgubbar. Bara löftet om att den förbaskade sommaren kommer vara till ändo snart räcker för att fullkomligt strippa min aversion mot att slava i köket och få mig att muntert en söndagseftermiddag, ställa mig i köket för att KOKA GELÉ.

Ja, jag har ingen närmare förklaring än höstens magi. Annars är det jag som mutar, förhandlar, bortförklarar, i hemlighet stukar en fot frivilligt för att ha en anledning till att inte behöva laga mat. Men såna här saker? Njutbart frivillig.

Rensade rönnbär, frysta över natten, eftersom de innan frosten kommit tydligen smakar lika bittert som jag blir varje gång jag påminns om att det inte finns några goda chilichips sen Estrella drog tillbaka Double Hot Chilivarianten. Plus ett äpple från vårt äppelträd!

Kokade och mosade, riktigt myste framför spisen.

Snabbspola två timmar framåt, till den punkten där det gick upp för mig att detta påstådda “Låt rinna av i duk i minst 30 minuter, rör inte i massan” inte skulle fungera eftersom jag vid den tidpunkten fått ut exakt en halv jävla deciliter med rosa vätska i skålen. Så vad gör man? Jo, man fyller på med 2 dl vatten, rör omkring. Inser att inget händer. Det finns bara en lösning: Trots. Man ska inte krama ur massan, men det GJORDE JAG ÄNDÅ! HAH! DÅ minsann, blev det 7 deciliter.

Hetsläste förstås instruktionerna flera gånger pga nybörjare.

Tog saften och kokade upp den med en SHITLOAD med socker.

Hade någon idé att om det står att man ska skumma av något, så innebär det att man inte ska röra i det. Jag rörde tills sockret var löst, sen glodde jag. Stirrade. Stirrade ibland ut genom fönstret på min käre man som skurade bilen. Och visst! Det skummade fint.

Skummet blev till en hinna, som efter en hetsig period av att försöka avgöra ifall att det faktiskt skulle bli gelé eller bara rönnbärssoppa, gick att skrapa av med sked. OERHÖRT tillfredställande. Rekommenderas.

Sen njöt jag av att min grumliga sorgliga urkramade röra faktiskt nästan klarnade helt!

Hällde upp i snygga burkar och gömde den som har en gammal etikett på sig bakom de andra i stillbenet. Fula, halvt avrivna olivetiketter passar inte in. Vältrade mig i att jag har tillverkat något. Skrockade så magfläsket studsade.

Så vad nu? Ja, jag får väl ställa mig i köket igen och omsorgsfullt hantera en fransyska (köttbiten, era pervon!) för att matcha med gelén. Och i höstens namn, så kommer det vara värt besväret.

 

 

 

En kränkt nästan 30-åring sminkar sig

Det här är den minst röda dagen jag haft på väldigt länge

Ja, alltså. Vi försöker låta bli att vara bittra här på Ellet-redaktionen men.. jag börjar känna mig utpekad av någon slags panel av ondskefulla figurer som tänker ”Låt oss förstöra allt den här personen tycker är kul, härligt, eller vill försörja sig på eller vill göra i sitt liv”.

Som att jobba på mitt vanliga jobb och se helt normalt tråkig ut utan smink. JAG har inte tyckt att det har varit för mycket begärt men universum tycker något annat. För det har liksom sakta gått upp för mig, t ex sedan det här inlägget att de inverterade, gula pandaringarna runt ögonen alltså inte är gula ringar utan det är att färgen i resten av mitt ansikte sakta avancerat mot någon slags malplacerad solnedgångsröd nyans. Sen insåg jag liksom att folk har frågat mig ganska länge om jag nyligen sprungit för jag ser ”lite” rosig ut.  Så, den enkla slutsatsen är, efter att det röda ansiktet blossar oavsett vad jag gör eller om jag rör det, det kliar, ögonen svider och ingenting hjälper; Jag har antagligen rosacea.

Så, i väntan på diagnos eller hjälp (ytterligare en läkare än inblandad, hej klippkort på VC!) så försöker ta jag sjukskrivningen till vara för att lära mig hur man sminkar över det röda utan att se ut som en kaksmet eller puderpuff i ansiktet, för att liksom vara förberedd på de gånger jag måste vistas bland andra individer av arten Homo sapiens sapiens. Det är inte helt enkelt.

Jag har ”investerat” i smink, som jag iofs tycker är roligt som ni vet, men det finns ju roligare saker att göra med smink än att desperat försöka täcka rött, t ex som att helt enkelt bara jämna ut lite så det ser snyggare ut. Nu ser jag bara, efter tonvis med smink, mindre konstig ut men fortfarande sportandes gula pandaringar. Men vi har inte gett upp. Något som kom på posten igår var denna donna:

Ett puder av det gulare slaget, gjort för att täcka och rätta till rött bland annat. Så, låt oss försöka täcka eländet.

Först, snäll rengöring och fukt. Sen: Grön primer. ”Använt en grön primer!” säger alla, ”det jämnar ut så hiiimla bra!” säger alla. Ser ni någon skillnad? Inte jag heller. Men hoppet lever, så den används.

Sen MAC’s prolongwear foundation som hela internet ba ”Det täcker så himla bra, jag blir perfekt!”. Täcker den allt det röda, som ändå är mindre än vad jag brukar vara? Nej, det gör den inte. Men något händer iallafall. Ni ser vänster/höger.

Efter allt detta hårda, ansträngande arbete krävs det kaffe. ”Undvik heta drycker, kryddstark mat för att inte reta skinnet” säger dom, ALDRIG SÄGER JAG!

Här har jag pudrat sidan mot puderdosan, ser ni skillnaden? Det gör jag (lite mer IRL)! DET FUNKAR! Bättre än något hittills!

Ja tack!

Det finns ju inga illusioner om att man -inte- är täckt med smink, men det är det mindre problemet just nu.

Sen,, för att återföra lite färg i ansiktet (på rätt ställe!) så kan jag nu faktiskt använda lite rouge. Vet ni hur det ser ut med rouge på kinderna när man är röd överallt inklusive väldigt röd på näsan? Ja, inte bra. Men nuså! Här kunde jag ju ha stannat. Men det gjorde jag inte, i mitt exalterade tillstånd.

På med lite highlighter på kinderna också!

Och sen, lite ögonbryn!

Sen urartade det i en solnedgångsfest för att kontra solnedgångsfesten som pågår i mitt skinn, under hudfärgat slabb, komplett med torrschampo i den svettiga luggen, för att väga upp för de 27 graderna i rummet.

Höstfärger!

Ja, nu får vi se hur pudret och allting håller sig uppe. Hoppas på reko resultat även när jag är rödare eftersom det här inte riktigt motsvarar vardagen. Hoppet är det sista som dör, säger dom ju. Rosacea dyker oftast upp mellan 30- och 60-årsåldern, och såklart fick jag inte ens fylla 30 innan det var dags. Ack. Finnarna lägger sig när jag är 27, rödheten vältrar sig in när jag är 28. Men det var en fin period däremellan?

Näe, det fick bli husigt värre ändå

För jag tänkte ju att man kan försöka hålla husgrejerna lite on the down low för att.. jag vet inte, jag tyckte det var tråkigt innan jag själv skaffade hus och därför kanske inte spackla hela min blogg full av husgrejer menneh.. Det är det här jag har sysslat med och jag är SÅ JÄVLA NÖJD. Alltså självgott leende-klappa sig själv på magen-nöjd. Så nöjd är jag.

Så därför hamnar det här!

För er som hänger med på Instagram lär det inte ha undgått någon att vi har sysslat med den prövande utmaningen att bryta loss all fasad från altansidan på huset och sen försöka få upp den igen. Vi är inte hundra procent klara än (foder och bleck) men har kommit långt ändå. Och när det ändå skalades fasad så, ja vafan, varför inte göra något åt fönster och dörr med?

För om det inte var uppenbart förut, så blev det ännu mer så när ny fin fasad fick plats på väggen, exakt hur jävla risig altandörren och fönstren var. De förra ägarna har liksom inte tyckt att detta med ”underhåll” var något intressant.

Och då blir det sånt här en annan får jobba med. Längst till höger ser ni den del som varit skyddad från väder och vind, komplett med lasyr och friskt trä.

Jag tänkte ju att jag skulle försöka slipa själva paneldelen av dörren också, men den liksom fjädrade. Så jag bände lite i den. Mellan ribborna, i det tunnaste, så var det ungefär 4 mm tjockt med slitet trä. Nja.

Så bort med panelen, skyddspappen och isoleringen, och slipa. Slipa tills du inte känner dina händer! Slipa tills solen går ner! Slipa tills du börjar fundera över om grannarna kommer gå korståg mot MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEH-ljudet som slipmaskinen gör i flera timmar om dagen hemma hos dig.

Sen efter att ha slipat i tusen år (ni ser ju fönstret som är vidgjort redan, det plus tre fönster till såg likadant ut som dörren), så är det dags att firrba till en ny paneldel och, ja framtiden är vår!

Så nu oljar man med en förfärlig före-lasyr-grundolja som kladdar, fastnar, var tvunget att användas med trasa för att penseln blev som lim när jag försökte. Plasthandskar rekommenderas, om inte kladdiga händer efter tre handtvättar med rengöringsolja är något som kittlar din inlagda gurka!

Sen laserar du rasket och sätter dit den nya panelen! Arbetet är förstås inte perfekt, men jävlarns så mycket bättre än det var innan!

En härlig nästan-som-ny dörr komplett med hon som har gjort den nästan ny igen iförd renoveringsmundering och dödsmetallurar!

Det är nästan vackert. *torkar en tår*

Ja, och så samma procedur har förstås genomförts på fyra fönster, så nu jävlar. Nu är det schnyggt. Och eftersom jag slipade ner cirka en meter på tröskeln och litegrann på dörren, så går den nu att STÄNGA utan att använda slänga igen den från vidöppet läge för att ens få in den i stängläget. MVH har sparat oss typ 11k och en massa arbete.

Sa jag att jag är nöjd?

 

Ibland kommer det såna där tillfällen. Ni vet. Tillfällen.

Ni vet när man har en sån där härlig lördagskväll, spread eagle i soffan, iförd fultights, slevandes sin egna vikt i chokladpudding, tittandes på två säsonger av Cougar Town? Nöjdheten är total, tillfredsställelsen är maxad och.. sen tar du upp telefonen, går in på Instagram och inser att ALLA ANDRA I HELA VÄRLDEN är ute och har det härligt, dricker, skrattar, umgås, är härliga medan du själv är ensam, iklädd i en för liten tröja och har ingen att prata med och den självklara slutsatsen är att du kommer att dö ensam, klamrandes fast vid din TV eftersom det är din enda vän. Din man är en av de där som är ute och är härliga och du kan inte ens korka upp den där jävla flaskan med rosa bubbel du har i kylen eftersom din nuvarande livsstil innefattar en stark livskris med en dutt avsaknad av inkomst och medföljande magkatarr. Ja, det säger ju sig självt att stämningen dog med hoppet om framtida lycka och känslan av att ha vänner.

Det påminner mig om min tid i korridoren. Det var något visst med att bo i korridor. Det spelade liksom ingen roll ifall du var vaken vid 03.00 glosögd efter att ha surfat på konstiga hemsidor eller om du råkade vakna 21.30 en fredagskväll i soffan, svettig och förvirrad efter att ha somnat framför ett tråkigt samtalsprogram på SVT och du skickar iväg ett SMS till en random vän bara för att få ett svar från en annan människa men ingen svarar så du känner dig ensammast i världen. Allt du behövde göra var att våga låsa upp den där dörren, även om det kändes som att du skulle kliva ut i en zombieapokalyps, tassa ut i korridoren på den gråa plastmattan anpassad för offentliga miljöer och liksom bara kliva in i köket.

För det var alltid någon där. Oavsett tid, säsong, veckodag, så var det alltid någon där. Någon annan som pluggade, gjorde nattmat, inte orkade festa, sträcktittade på serier, skajpade med vänner långt bort eller hade råkat somna som en annan. Och det var så skönt. Det finns ingenting mer tröstande när man känner sig ensam, än att veta att normala, trevliga människor också är ensamma.

Nu när den möjligheten har passerat så får man istället klaga på bloggen och hoppas på att någon annan också hade en lam lördagskväll. Inte för att det varit något fel på den, men ni vet. Alla andra, då.

 

Det är finfredag!

Och jag har ingen aning om vad jag ska lägga upp för fint. Naglarna är avskavda och jag ska stöka, diska och ta ett bad sen så det är ingen idé att måla på något nytt, sminket ska inte på förrän ikväll eftersom vi då ska göra saker med folk, bland folk, och jag har inget annat som är klart liksom. Mycket pågår under ytan, men är något färdigt? Nej! Jag har rivit ut halva husets lösa inredning för lite uppdatering och omsortering, och det i kombination med bytafasadgrejerna som dräller på en yta av 4 kvadratmeter innanför dörren till altanen, resulterar i ett hus som nästan bokstavligen ser ut som att två arga järvar har ätit härinne, alternativt haft inbrott av människor som letar efter något. Ni vet, Morden i Midsomerväntuppochner på hela undervåningen. Jag har fina saker i inlägg som inte är klara än eller inte genomförda ordentligt.

Såatteh.. *harklar sig lite och rycker på axlarna*

Men jag hoppas att ni får en härlig helg oavsett vad ni gör! Hä’pårä!

Om man inte försöker så har man ju redan misslyckats med att misslyckas

Osäkerheten har korrumperat mitt bloggande. Jag vrider, vänder, ifrågasätter. Håller tillbaka, ångrar, raderar, blir tråkig. Ack. Självdestruktivitetens fälla. Att vara så ängslig över att ens egna bloggförfattarskap skulle vara tråkigt, så att det blir tråkigt.

Detta är det konstanta flugpapper jag suttit fast i sen jag startade min första blogg för tio år sen. Fingrar som vill skriva men fastnar i den kladdiga osäkerheten, den förlamande rädslan för att vara trist. Det är liksom lättare att vara genomgående tråkig än att försöka vara rolig, för om man är tråkig så är man tråkig, men försöker man vara rolig och misslyckas, så är man misslyckad. Och misslyckad är alltid värre än att vara nöjd där man är. Jag gillar ju att vara nöjd där jag är. Detta skall förstås absolut inte förväxlas med det horribla uttrycket “det är bara att gilla läget” FÖR INGEN KAN BERÄTTA FÖR MIG VILKET JÄVLA LÄGE JAG MÅSTE GILLA, och jag måste definitivt inte gilla något jävla läge som helst oavsett hur fast jag är i det, men jag flyr ämnet.

Poängen är att jag är rädd för att vara tråkig men också för att försöka vara rolig, eftersom att försöka knappast är någon garanti för att lyckas. Vägen till den humoristiska guldgrinden är kantad med gravstenarna efter trängtande wannabe-komiker, allt från den lilla bloggaren som drar lite skämt till ståuppare som slåss med näbbar och klor för att mingla bland sina mer kända och framgångsrika kollegor. Det är skrämmande att kasta sig ut i inter-etern och försöka hävda sig, även om man pratar bloggnivå a la 30 besökare om dagen, en kategori där just min blogg befinner sig.

Jag ska ju inte påstå att jag inte har försökt hittills, för det har jag, men jag tror att jag kommer försöka dansa lite mer ord-tango, svänga på de lurviga gloslemmarna, leverera lite verbvals. Ge den kärlek till orden de förtjänar. För annars kan jag ju bara lista sakerna jag har gjort den dagen och få det överstökat. Och så kan vi ju inte ha det. Dessutom har jag en dålig vana att göra saker jag tycker är läskiga (fråga mig inte varför, det bara blir så) så den här chansningen är ju väldigt lämplig.

På herrgårdar äter man förstås vaktelägg till frukost

Det ringer. M tar upp luren. Jaha, ja nä vi är hemma. Vaktel alltså. Jaha, ja kom förbi du.

En kvart senare ringer det på dörren. In stiger svärmor, med en näve små, dekorativa ägg.

 

Så vad gör man med tolv små vaktelägg?

Man kokar dom förstås.

Vi fick nästan dåligt samvete. Som att äta äggens barn?

Ja ska vi börja hålla vaktelägg i skafferiet kommer vi också behöva anlita en husa som skalar dom åt oss.

Smakprovet.

Utlåtande: Smakar lite, lite mer än vanliga ägg, annars exakt samma.

Sen fick direktören några ägg med sig i matlåda till jobbet också. Inte för att han äter matlådan, en direktör äter inte ur plastlådor. Den vaskar han. Bara för att han kan.

Men vet ni vad det värsta är? Nu måste jag ju ställa mig och göra små, små pajer att knäcka små, små ägg över. Ack. Måste antagligen också avnjuta pajerna med lite rosa bubbel medan vi torkar oss på servetter tillverkade av undersåtarnas finkläder. Livet på godset va. Och säger att det är svårt att vara fattig, tänk hur det är på godsen därute i landet!

Nä, det blir finsöndag istället

Ja, jag har ”levt livet”. Alltså inte hunnit sitta så mycket vid datorn. Det är sånt som händer när man konstaterar att ELEKTRIKERN KOMMER JU PÅ FREDAG VI MÅSTE HANDLA SÅGA MÅLA SPIKA LÄKTA NÄTA HÄFTA OCH JOBBA HELTID och man liksom bara kommer hem och går och lägger sig omedelbart för att efterkommande dag kommer att bestå av mjölksyra och hets. Lite så. Men! Nu har elektrikern varit här och eftersom jag har ett helt kollektiv av finfredagssaker åt er sen min tid under bloggytan, så tänkte jag kasta in en finsöndag här istället. För under sjukskrivningen så hände det inte så mycket. Vila, ni vet. Glodde mycket. Sorterade saker. Städade hemma och funderade över livet. Och sminkade mig. Och glodde på youtubeklipp med folk som sminkade sig. Och bristen på gå-ut-bland-folk-behovet gav mig utrymme att smeta färger i ansiktet och testa ifall det var rimliga åtgärder på anletesavdelningen. För man skulle ju behöva nästan fylla 30 innan allt smink slutade rinna av ansiktet oavsett åtgärd, men det har ju medgivit möjligheten att experimentera mer idag än jag någonsin kunnat göra förut! Typ ovanliga saker som eyelinervingar och rouge liksom eller ögonskugga som faktiskt sitter kvar efter 12 timmar. Dock inte på jobbet. Luften därinne måste vara magisk. Två-tre timmar tops, oavsett underlag eller förutsättningar, så är rasket bortsmält som isbitar i rumsvarm cola.

Ni som följt mig på Instagram har säkert sett hälften, men jag lägger ut det här ändå.

Övar på att täcka det evigt röda anletet medelst grön primer och tjock foundation. Det fungerar till viss del. Och så en liten eyelinervinge på det!

Eller varför inte eyelinervinge OCH lösfrallor?

Varför inte en höstvinge?

Eller en lila variant komplett med ögonbrynsstubb och nedfallen mascara på kinderna. Väldigt 2015.

Men man ser det ju typ inte på håll så vem orkar bry sig?

Och sen är det ju dags att gräva fram sina gamla favvoskuggor också, varav alla är gröna eller lila.

Eller varför inte en utblåst släng av färg med lösfrallor?

Sommarfavvon. Ingen vinge för den smälter ju bara bort, så lite grund som möjligt och så ba lila och turkost.

 

 

Back to school

Instagramflödena väller idag över av pendeltågsbilder, bilköer, stämpelklockor, kaffemuggar, barn på förskolor, barn på nya skolor och kollegor som återser varandra. Vi är inte mycket sämre. Snart kommer jag försöka spänna på mig jobbkläderna och göra testet alla gör varje år för att se huruvida de haft en trevlig semester eller inte – att med nervösa post-ledighetsfingrar försöka knäppa byxorna som smiter åt runt frihetens lekamen. Ju hårdare förvärvslivet drar åt, ju trevligare har man haft det.

Jag har inte haft mina byxor på mig på åtta veckor. Det här kan bli intressant på riktigt.

Men det är inte bara det. För om två veckor börjar studierna. Jag ska bli distansstudent på studie- och yrkesvägledningens institution, aka, radiossyo (För ful för TV, som det sägs att distansstudenterna är).

Hade ni frågat för ett år sen vad jag skulle göra idag hade jag inte svarat att jag ska jobba halvtid och plugga heltid på distans samtidigt, om två veckor. Men händerna värker, sjukskrivningspapprena sedan innan är inskickade till Försäkringskassan och väntan på resultaten från elchockerna har börjat. I bästa fall säger dom “Solklar karpal tunnel! Vi opererar så kommer du vara fullt funktionell igen!” och i värsta fall säger dom “Vi ser inget på undersökningen”.

Så jag safear.

För jag vill inte bli telefonförsäljare igen. Det är ett förjävligt jobb. Så, då får man försöka bli något annat!

Och vetandes att jag inte kan få CSN (max ett år isåfall) så gick tankarna direkt till listan med distansstudier. Jag sökte på allt. Sorterade bort efter intresse, hur bra jag skulle kunna bli på det, om jag skulle kunna lära mig det alls (Mattelärare, HAH), hur kul jag skulle tro att det kan vara och vilka chanser man har att få jobb. Och då sorterades valet ner till arbetsterapeut, syo, och vårdadministratör. Men eftersom vårdadministratörer tjänar skit och ingenting enligt alla internets källor, så fick det gå bort i gallringen ändå. Jag tänker ju inte plugga mig till en kvinnofälla, så att säga. Så syo hamnade etta, arbetsterapeut tvåa. Och här står vi nu, med en kurslitteraturslista i ena handen och log-in-instruktioner i den andra.

Jag är nervös. Nervös över att det ska bli för tungt att läsa samtidigt. Nervös över att jag inte ska orka med att jobba halvtid ens, om det inte finns några jobb jag kan göra. Jag har ju varit sjukskriven från och mest till sen januari, och jag har ingen aning om hur det fungerar att plugga och jobba och vara sjuskriven samtidigt. Jag har hört devisen “Är du sjuk nog att inte kunna jobba, är du också för sjuk för att kunna plugga”. Jag känner hur moment 22-skylten far i luften om jag försöker plugga för att ta mig ifrån ett jobb jag inte kan göra, för att sen behöva hoppa av skolan för att jag inte.. kan jobba på det jobb jag försöker plugga mig ifrån?

Ja, låt oss bara konstatera att nervosititetsmjället inte ligger långt härifrån, och magkatarrssvidet kommer då och då. Stressen är inte över, men det finns ju hopp om detta fungerar! Eller om dom ser wonderful things i mitt testresultat från Neurofysiologen i Göteborg. I värsta fall får vi sälja huset (den eviga sorgen) och så får M försörja mig medan jag läser. Men huset.. Nej. Vi kör på. Behålla huset, plugga något jag kan bli och sen jobba med oavsett värk, försöka kräla mig igenom studieåren och leva snålers så vi faktiskt har råd att bo kvar. Håll tummarna för mig!

Tiden flyger, men ibland känns det som att man inte kommit någonstans

Ja. För ganska exakt tio år sen, flyttade denna 19åriga donna till en liten stad, på en liten ö, utanför ett litet helt vanligt Sverige.

Pappa och jag packade släpkärran full (Kan ni tänka er att alla mina tillhörigheter fick plats i EN släpkärra? *skrikskrattar och hulkgråter inför tanken på flyttarna sen dess*) och for nedåt i landet, på en färja, och sen med karta i hand (detta var ju trots allt före tiden med GPSer i smarta telefoner och what not) för att hitta hem till mitt nya liv. Jag hade liksom preppat lite, kollat upp på kartor vart högskolan låg och vart jag bodde och vart bussarna gick, så jag visste om jag kunde ta bussen hem. Och det kunde jag ju. Men det visade sig liksom när vi kom hit att jag bodde fem minuter från.. typ allt. Utom högskolan, som ligger nere vid havet, förstås, som ligger i 45 graders vinkel jämfört med resten av ön. För att studenterna inte ska kunna cykla eller undvika stenhårda vader förstås.

Inklusive detta. Det var kärlek vid första ögonkastet, helt enkelt. 

Jag hade ju en fåfäng förväntan att vara liksom snygg, ny, härlig och jamen ni vet, aktiv medlem i ett nytt liv. Istället var jag samma ganska introverta person, awkward bland främlingar, med ett i den eviga vinden hopplöst hår, bortrunnen eyeliner och rödögd efter den konstanta saltiga vinden från havet. Men glad var jag! Som aldrig förr. Vi söp, skrattade, härjade, pluggade, klarade tentor, hängde på snabbmatsställen i timtal och snackade skit, festade, flirtade, grävde upp gamla grejer, hade långa perioder när vi hängde hemma och tittade på film, skrattade tills vi nästan kissade på oss, skaffade overaller (som förövrigt är jättebra att festa loss i på resor och nollningar etc, pga man behöver inte vara rädd om sina kläder och kan åka stjärtlapp på grus utan att oroa sig!) och bara levde ett liv där det var okej att bara ha vodka och batterier i kylen. Good times, så att säga.

Lokalbefolkningen rekommenderas. Men bara om du har kläder som tåls att dreglas på.

Lokalbefolkningen för länge sen var säkert trevlig också. 

Det var ju också platsen där den här bilden föddes, och om inte resten av sakerna gjorde det, så gjorde denna bild de 18 månaderna jag hade på ön det värt det!

Ja, som ni ser har jag kommit långt sen den här tiden. Nuförtiden hatar jag ju svarta kläder, cider, white russian, tyg på väggar, drakar, gamla kartor, hemgjorda saker (hyllorna på väggen är i papp och presentpapper, man fick ju inte spika eller borra i väggarna!), ljusslingor, svarta och rosa plastarmband och dödsmetallpatches. Hrm. Och piskan har jag kvar, den var ju faktiskt en julklapp!

Men tiden kom när det liksom sjönk in att arkeolog, ja det vet jag inte om jag vill bli ändå. Det var något som inte stämde. Det är min absolut största passion här i vardagsexistensen (även om ni aldrig ser till det förutom det helt åt gamla saker ägnade instagramkontot och motiven på mina tatueringar) men jag ville liksom bara inte jobba med det. Så jag flyttade hem. En tår trängde sig förbi ögonfransbarriären när det var dags att rulla på färjan igen, med min käre far, med alla mina grejer i en enda släpkärra.

Och nu, prick tio år senare är det dags igen.

JAG SKA BLI SYO TYDLIGEN!

 

 

 

10 halvsnabba!

Nu när jag kommit tillbaka efter tre månaders tystnad så tänkte jag kräva lite av er också. Bevisa kärleken, liksom. Ibland lägger folk upp såna där listor med frågor som de svarar på, kanske när blogginspirationen sinar eller livet kommer ivägen för den skriftliga förmågan. Oftast innehåller de frågor som ”Vem ringde du senast?” eller ”Vad heter ditt husdjur?” eller ”Hur gammal är du?” och oftast vaknar man som läsare upp en omätbar stund senare, med tangentmärken i ansiktet efter att ha fått en blackout i rent självförsvar efter att ha tagit sig igenom en fyra-fem av dessa urtråkiga frågor. Det är ju frågor som man inte ens ställer till sina vänner!

Så jag tänkte att jag skulle göra ett försök att skrapa ihop en lista med saker som jag faktiskt vill veta om er. Och som ni kanske skulle kunna tänka er att veta om mig, eftersom jag måste föregå med gott exempel och svara, förstås.

1. Vi börjar med det viktigaste: Så.. vad har du på dig?
En farfarströja, fulmjukisar. Så fula mjukisar att jag måste byta till mina andra mjukisar för att kunna åka till affären.

2. Vad önskar du att du hade på dig?
Skjortklänning och slipover. Eller någon gammal typ av klänning som inte är socialt accepterat att ha idag utan att vara lajvare.

3. Du vaknar av en skriande väckarklocka skittidigt på morgonen och ska inte göra något särskilt roligt. Hur känns det?
Jag ifrågasätter alltid mina livsval i så filosofiska drag som går att göra som nyvaken, bitter och trött.

4. När överraskade du dig själv senast?
Jag var faktiskt förvånansvärt dryg mot en person som förtjänade det, ganska nyligen. Jag är mindre konflikträdd än vad jag alltid tror att jag är.

5. Du är på en ö. Solen lyser, vattnet är turkost, sanden vit. Du har en kall drink, solstolar och en kompis. Vågar du bada?
Nej! Är du galen? *stirrar glosögt ut över bukten efter hajar*

6. Alla har vi väl blivit, för en sekund, ohanterbart avundsjuka på något. Vad?
Människor som har ett schysst boende och schysst bil och samtidigt är helt utan några som helst lån/kommer sälja boendet sen för massor med pengar. MVH låntagare.

7. Afrikansk eller europeisk svala?
Va? Det vet jag in… AAAHH!

8. I designsammanhang brukar man ju säga ”Funktion före form”. Men i vilket fall kan du tulla på funktionen bara du får formen (alltså att grejen är jävligt snygg så det är värt det)?
SKOR! I med sulor och gå inte för fort ba, så är det lurre! Och om det kommer ut en vik-smartphone! Jag LÄNGTAR efter en vikbar smartphone! Kom igen!

9. Har du någon tvångstanke? Klart du har! Vilken?
Det är en dödssynd att lägga läskflaskor ner i korgen på affären och sen veva omkring med korgen. Eller lägga flaskan i baksätet och sen köra som en biltjyv. Eller ha den liggandes i kylen efter man öppnat den. Nej, gårn’t! Den kommer bli avslagen! (Empiri saknas) Förr i ti’n kunde jag inte sova om bäddmadrassen låg lite lite snett, det tog jag mig ur när jag var så lat under en vecka att jag gick och la mig på i en säng med en bäddmadrass som var så oredig att den nästan nuddade golvet. Drog upp lakanet bara, sov. Efter det, helad!

10. Pest eller kolera?
Det låter ju mycket tuffare att säga “Jag hade pesten där ett tag, men det gick över” än att säga “Ja, jag hade kolera på vinterlovet, men det löste sig”. Pluspoäng för den medeltida dramaturgin “Svarta döden” också. Pest it is!

*knäpper händerna och stirrar tyst på skärmen, väntandes på era svar*

Ett snabbt avbrott i bloggsemestern.

Det var ju det här med kollot. Ska vi vara wild and crazy och göra det eller? Vecka 30? Förslag? Bara en massa trefligt folk, som gör inget? Dricker vin, spelar spel, grillar? Spelar finskt kubb och titta på tråkiga fornlämningar? Pratar om livet? Kanske plaskar i en liten plastpool ifall vi får upp den. Såklart leva lite torftigt, pga har bara två gästrum.

Jag slänger ut förslaget här, maila mig! Om vi blir ett gäng så kör vi i vind och sparkar igång en facebookgrupp eller nåt!

Det enda kravet jag har är att jag vet vilka ni är (bloggmässigt alltså)! JAG VÄNTAR VID TELEFONEN (mailen)!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...