Jag är inte så bra på att göra saker ”i tid”

Såhär såg det ut förra året. Vi plockade de som mognat och la dem för att torkas. Det skulle ta ungefär några veckor och sen skulle de malas till kryddor. Sen gick det ett år ungefär.

Hrm.

Så igår bestämde jag mig för att äntligen befria de skrynkliga tingestarna från burken de förvarats i och förädla dem till chiliflagor. Ni vet, lite sent. Menneh, det är allmänmänskligt att helt enkelt skjuta på saker som skulle ta exakt fem minuter att genomföra, right? Tips från coachen bara, ta inte djupa andetag när du mal chili. Just don’t.

Inte riktigt sill. Men kanske rub till grillen?

Hallen! Två veck.. jag menar två månader senare!

Ja ni kanske minns att jag för en tid sen med stort buller och bång utlovade Sveriges snyggaste hall om två veckor? Jag tänker hänsynslöst för era känslor påstå att tryckfelsnisse varit framme och att det egentligen skulle stå två månader. För nu är det.. typ klart.

Typ.

Ni minns ju. Kul. Vitt och grått.

Sen blev det lite roligare!

Sen ännu roligare!

Men sen då? När alla konturer var kärleksfullt målade? Vad ska jag göra med löven? Det får bli mönster! Men vilket mönster? Målat mönster? Nej! Jag vet! Stöpplat mönster!

Tar väl inte så lång tid att klippa ut lite mönster i overheadplast?

Jo det gör det. Här tappade jag livlusten. Och känseln i tummen.

Men tji den som ger sig!

Stöppelistöpp. Ungefär halva väggen senare grät jag igen. Ifrågasatte mina beslut. Ifrågasatte min kreativitet. Ifrågasatte tvättsvampen jag stöpplade med eftersom den dedikerade stöppeln jag köpt visade vis vara alldeles för liten. Ifrågasatte min mentala hälsa. Ifrågasatte livet. La mig ner på golvet och ifrågasatte självaste gravitationen.

Det blev inte perfekt.

Men fint ändå!

Nu är det bara de små djuren som ska dit. En liten uggla och en bunny och en fågel hade jag tänkt smyga in i mönstret. Jag ska hitta kontakterna och taklisterna och golvlisterna och sätta upp grejer på motsatt vägg och så ska känseln komma tillbaka i tummen. Sen är det bara resten kvar. Ungefär.

DEN ÄR HÄR OCH DEN ÄR GREJT!

ÄNTLIGEN! VERSALER!

Och den är tillochmed snyggare än jag hade tänkt mig att den kunde bli. Ser ju inte ens ut som att det är jag som har ritat framsidan! Hur nöjd kan man vara?

 

PS. De diskreta ränderna på omslaget är i verkligheten små pixlar som inte syns väl alls för blotta ögat men som min kamera tyckte var något att hetsa upp sig över. DS.

PPS. Den är rättstavad! MVH någon slags hänvisning till deathmetal (musikgenren) blev dödsmetall som blev döttsmetall. Ja. Ni hör ju. Det är solklart! DDS.

Vargen och tronen

För en gång för några år sen susade jag och M runt i vår slitna Volvo 850 på landsbygden på jakt efter sevärdheter. Vi råkade ramla in till Suntak, en böj i en landsväg på den västgötska slätten. I Suntak finns en liten, liten men mycket gammal kyrka, troligen byggd på en ännu lite äldre, hednisk, gravhög.

Kyrkan användes av lokalbefolkningen i åtta hundra år innan det var dags att uppdatera sig. Nu står den och lockar till sig bröllopspar och människor som älskar gamla saker. I den lilla, lilla gamla kyrkan fanns länge en stol som enligt tradition använts av biskopen när han var på besök. En fantastisk, nästan tusen år gammal stol med en glosögd varg som gör en sällskap när man sitter i den.

Suntaksstolen med dess varghuvud

Så när jag ramlade över ett platt paket som kunde ge mig min alldeles egna vargtron, så kunde jag ju bara inte låta bli. Och vilken helg var perfekt för mig att limma, pussla och snida? Jo, den här helgen. Till de flimrande bilderna av Sleepy Hollow satte jag igång.

Kotte Toys = företag som gör modeller av stolar att bygga ihop själv = epic!

Ahh.

Provpussla, bestämdlimma och sen börja snida.

Sen snider man lite mer.

Och snider lite mer. Och sen ännu lite mer. Och efter några timmar, så kanske man har snidit klart.

Då målar man den i utspädd brun färg för att få den att se gammal ut.

Och vips! Så är man ägare till en alldeles egen vargtron med runor och allt!

Jag älskar den. Tänker låtsas att den tillhört en liten, liten drottning på ett litet, litet hov någonstans.

De där gångerna då det är svårt att blogga

Tankarna snurrar. Vardagen vevar som en trattformad storm och trollar bort tid. Den enda minuten på dygnet som känns lång är den sista minuten innan det är dags att stämpla ut från jobbet. Resten av tiden klickar på. Lördag, tisdag! Helg igen! Helt plötsligt april, snart maj! Jag kanske har gjort fel. I virrvarret inuti huvudet så har jag liksom avvaktat. Lyssnat på podcasts på jobbet för att störa ut bruset. Väntat på att det ska lugna ner sig. Hittat alldeles för många ämnen jag behöver behandla och som jag vill skriva om för mig själv och blogga om, och därför inte skrivit ett enda ord.

Men det kanske är så man ska göra. Bara skriva? Skriva tio utkast på en gång för att få ner kaoset på pränt? Då försvinner inte lika mycket och jag har möjligheten att förädla istället för att skapa från grunden på en gång?

För det är så mycket som snurrar. Det är saker jag inte kan berätta för någon om, saker jag inte kan berätta för er om, saker jag inte vill berätta för er om, saker som är alldeles för tråkiga för att berätta för någon om, ja, förutom de som själva haft en tumlare som inte riktigt torkat tvätten ordentligt eller som kan det här med att fästa upp gurkplantor. Jag har saker som snurrar som jag inte kan berätta om än, och saker jag borde berätta om som bara inte blir av. Saker jag vill berätta som jag inte kan sätta ord på eller göra rättvisa i text, endast på grund av mina egna begränsningar. För det känns som att jag har blivit sämre på att skriva. Men jag älskar ju att skriva? Jag kanske alltid har varit sådär so-so bra på att göra det och helt enkelt stagnerat i utvecklingen?

Jag ska ta helgen och försöka få ordning på kaoset i huvudet, och i huset. Köra ett Tim Burton-maraton och kanske slänga in lite Pixar i det hela. Försöka släppa taget och kontrollbehovet. Bara för två dagar. Det borde väl gå? Man kanske skulle gå all out-vuxen och köpa en vinflaska och lite ost?

Ja, så får det nog bli.

 

Övergångsbesvärsbloggen?

Jag har tidigare klagat över att saker inte är lätta i livet. Ingenting känns enkelt. Vem behöver extra utmaningar när det finns obligatoriska aktiviteter att försöka ta sig igenom? Vem behöver spänning i utlandet när all spänning som behövs finns här hemma? Vem hinner ha tråkigt i vardagen när vardagen i sig utgör en oviss tombola av konsekvenser och resultat?

Jag menar, vem behöver planera resor när en resa kommer att göras helt på hemmaplan?

För jag är åtta dagar inne i det nu. En livsförändrande upplevelse som jag förhoppningsvis kommer komma ut på andra ändan och säga ”Alltihopa var så värt det”. Något som dragit ut på tiden. Något som presenterar för mig helt okända utmaningar och som kommer förändra kropp, sinne och själ.

Ja, ni vet det. Ellet ska nu prova på hur det är att leva helt utan östrogen i 11 veckor.

Eftersom endometriossmärtorna nästan eskalerat på sistone, så fanns det ingen annan utväg. Vi provar, helt enkelt. Antingen kommer jag lättjefullt spendera våren och sommaren utan mens, utan mensvärk och utan smärtor, eller så kommer jag spendera våren och sommaren med värmevallningar, depression och torra slemhinnor. Vem fan behöver Thailand när hemmalivet är fullkomligt ovisst?!

 

Hej, jag heter Ellet. Jag är 28 år och tänkte att jag skulle prova på klimakteriet lite!

Före ordning, var det kaos

Jag vet ju att ni älskar fashionabla inredningsreportage från detta exklusiva residens, så jag bjuppar på ett till! En nästan helt vanlig söndag är detta kort taget. Det vill säga, en söndag där jag låter bli datorn och GÖR saker som behöver göras istället – som att sortera sex lådor med grejer som skramlats ihop under månaderna vi bott här och flytten. Och så gjorde jag pärmar till de viktiga sakerna och sorterade två bokhyllor. Ah, the sweet smell of order.

Allt det här gör jag förstås nu så jag kan sitta som en säl i soffan hela helgen.

Förstås.

Lata människor underskattas!

Jag tycker att lata människor underskattas i dagens samhälle. Vet ni vilket jobb som ligger bakom att vara lat? Påhittigheten som krävs för att undvika att resa på sig, den verbala underfundigheten för att klara av ”kreativa förhandlingar” med eventuella partners för att slippa hämta något och riskerna som krävs av lata personer i det dagliga livet för att undgå att utföra aktiviteter som inte känns värda arbetet.

För vet ni hur farligt det är att vara lat? Det är jättefarligt!

Jag lovar att varannan person som ni ser är i smärta på jobbet, bland vännerna eller familj, är orsakat av att de varit lata. De skyller på att de halkade lite när de var ute med hunden, att de gick in med armbågen i en dörrkarm eller att de slog knät när de gjorde djupa marklyft. Sanningen är närmare att de låg i soffan, och sträckte sig i låret när foten försökte fiska fram dosan som låg för långt bort. Den onda axeln härstammar kanske från natten innan då hen låg bekvämt nedbäddad och insåg att lampan var på när de melerade skulle slutas och en arm vårdslöst kastades för att nå utan att behöva resa på sig. Kanske den vrickade foten beror på en fallande colaflaska som balanserandes med för många tunga saker för att slippa gå en extra runda mellan köket och vardagsrummet.

Det är en hel vid harang av skador man kan åsamka sig själv när latheten tagit över. Just precis nu var jag extremt nära att åka på en nackspärr för att jag inte riktigt orkade resa på mig helt för att justera kuddarna i soffan, till det där avsnittet av människor som tävlar i att baka, som jag tittar på för att jag är för lat för att baka själv. Tänk vad det hade orsakat! Nackspärr är ju förfärligt!

Jag säger det, livet som lat är inte lätt. Vi är dom riktiga hjältarna i den här världen!

 

Ja, det här med hus är onekligen oförutsägbart

Ja, alltså. Vem var det som räddade en fågel ur kaminen i vardagsrummet nu igen? Jajuste, det var ju jag.

Nyss.

Chocken? Överraskningen? TERRORN den lilla, lilla fågel måste ha känt instängd i en glaskupa?! Man vänder sig om efter att ha packat upp matvaror på diskbänken och hör ett pickade från den öppna spisen, som inte påminner om husets vanliga knarr och surr.

PICK PICK!

Sen fick fågeln panik, den stackaren. Den for ut när jag försökte fånga den och flög rakt in i ett fönster innan jag hann få tag på nyckeln, öppna altandörren och hugga fågeln och gå ut med den. Flög iväg mot skogsbrynet. Hoppas att den inte tog sig alltför illa vid, lelle stackars. När jag släppte ut den var det en koltrast. Vet inte vad det var innan.

GET IT? KOL-TRAST I ÖPPNA SPISEN? HAHA!

The Birthday List: Mars

Ajjemän. Det är dags igen. Ni ba, suck. Men ni får vänja er. Har bara nio till att publicera innan det här året är över, och förhoppningsvis med MÅNGA gröna kryss! Det kommer få bli något slags medel som presenteras på slutet, av de sakerna som löper månad för månad. Kommer bli grejt det här, mina vänner!

Ja, hur har det sett ut i mars då?

Ett litet gäng har blivit fastanställda så nu kan det rimligtvis inte vara många kvar (vääs, ta i trä), jag har tagit exakt en (1) körlektion pga ständiga kallelser till sjukhus som gör att jag måste avboka lektioner. Igår fick jag ju inte köra pga lugnande, haha. Innan vi sätter upp den gula tapeten i gästrummet måste vi SÄTTA IGEN EN DÖRR? Ungefär hur knepigt som helst. 20e juli smäller tatueringen! WHOOP DE WHOOP! Jag har målat naglarna, använt kängorna, haft (trasiga) jeans på mig flera gånger och sminkat mig efter lust och tid. Vi har planer på bröllopsresa till Italien? och tackkorten skall börja ritas snart.

Och jag läste boken ”Odla dina egna grönsaker” förra helgen. Måste ju räknas.

Men det saknas fortfarande två punkter och jag kan inte för mitt liv komma på vad det ska vara för något? Allting jag tänker handlar om huset, och det är en helt annan (och mycket längre) lista. Ni läsare som känner mig, vad vill jag göra?!

 

Jag är helt enkelt dålig på sjukhus

För många är det här en vanlig onsdag. Kanske försöker ni ta igen er efter att ha blivit lurade att valppenning faktiskt var något som kanske skulle ske, att det finns silverfiskar som är dubbelt så stora som vanliga silverfiskar, och att Per Gessle äntligen lagt ner karriären. Nej förlåt, den sista var bara taget från mina personliga önskningar. Men min dag var mer speciell än så.

Jag fann mig själv på en bår, gråtandes, iförd en stjärtskjorta och osynliga händer kring min hals. Läkaren klev in. Han var lång, snygg, hade fluffigt hår och vita tänder. Jag kände genast ett sting av misstänksamhet. Han skakade hand med mig, la märke till mitt panikångestgråtröda ansikte och utbrast ”Jaha, det är en sån dag! Det är många som inte gillar koloskopier idag!”. Han log. Jag hatade honom lite.

Jag glodde på honom utan att svara men han hade redan hunnit börja läsa min remiss. Tänkte ”VARJE DAG är väl fan en sån dag som ingen gillar koloskopier, ELLER?”. Han läste klart och sa åt mig att lägga mig på vänster sida. Sjuksköterskan ilade fram och sa att hon skulle ge mig lugnande och smärtlindring genom kanylen i armvecket, och läkaren försäkrade sig om att vi kommit överens om det. Med tanke på att min medicinfilosofi på sjukhus är ”JAG VILL HA ALLT NI LAGLIGEN FÅR GE MIG, OCH SEN LITE TILL”, så var vi helt överens.

25 djupandningsminutrar senare rullades jag ut på britsen till ett vilorum man får stanna i en stund om man vill. Det ville jag inte. Hasade till mina kläder, bytte om och avvek genast från platsen. Kom ut till entrén. Såg telefonen som erbjuder gratis samtal till taxi och tänkte att herregud vad jag ska ÅKA HEM NU. Tills jag kände på fickorna.

I paniken som genomlevdes innan M skjutsade mig till sjukhuset, så hade jag glömt nycklarna hem. I den sekunden fick jag mensvärk. Och i paniken som genomlevdes innan M skjutsade mig till sjukhuset, hade jag också glömt alla sorters mensskydd.

Livet är bra härligt, tänkte jag.

Eftersom jag inte orkade sitta på sjukhuset i tre timmar innan M slutade jobbet, så tog jag bussen till stan. Tänkte att jag skulle gå till bibblan och läsa bort smärtorna. Bibblan hade just idag valt att ha utbildningsdag och hade därför stängt.

Livet är bra härligt, tänkte jag.

Sen fördrev jag tiden som var kvar med att stoppa trosorna fulla av pappershanddukar, andas mig igenom mensvärken, läsa dagstidningar och gå på toaletten utanför bibblan ungefär åtta gånger, som tacka gudarna är gratis. Återigen hemma så kan jag iallafall berätta att jag inte har tarmcancer. Och läkaren sa inget om någon glad glasbit som for runt därinne. Jag frågade sköterskan om hur man ser huruvida man är glutenintolerant och hon sa: ”Gastroskopi för att titta på tolvfingertarmen”.

Så gissa vem som aldrig kommer få veta om hen är glutenintolerant?! THIS GAL! 

 

Plötsligt händer det.. aldrig?

När man jobbar skift finns det tid att göra lite olika saker, olika veckor. Vissa av dessa veckor innehåller morgon-TV till morgonkaffet, och mellan inslag om mat och nyheter och gäster så finns ett inslag som berör oss mer än de andra.

Triss-skrapningen.

Vi har tittat många gånger, men inte varje dag. Varje gång håller vi tummarna. Kom igen då! Vi stirrar, svettas och våndas. Knyter våra nävar i förväntning. Fantiserar om vad man skulle göra med pengarna. Men..

Låt mig bara ta ett djupt andetag..

VARFÖR VINNER DOM ALLTID SÅ LITE PENGAR? VARFÖR ALDRIG MAXBELOPPET? VARFÖR ALDRIG MILJONERNA? 50.000 ISTÄLLET? Visst är det så att 50.000 är mycket pengar, men när man sitter i TV med en gigantisk trisslott så vill både skraparen och publiken att hen ska vinna så mycket pengar som bara är möjligt – för att det blir roligare så.

Men nej. Minsta eller näst minsta är det enda vi har sett. Så jävla lamt, Triss.