Måndagen efter Gefle Metal Festival

Ligger i min säng. Jag har jobbat idag, sen tupplurat. Bredvid mig vilar en katt. I ögonvrån ser jag en till, drällandes slött på en filt på golvet. Dörren är öppen. Genom den smyger musik, stilla, orientalisk. Jag får en berättelse om en stad levererad till mig, ackompanjerad av ljudet av livet där. Höns kluckar, vagnar rullar på stenlagda gator, sorl av människor som rör sig, handlar, skrattar. Myser i stillheten.

Grabbarna spelar rollspel. Dom är på väg ut på ett nytt äventyr.

Jag vilar mig efter helgens.

Det blev inget regn. Istället blev det häng, dräll och mingel på grässlänter. Det blev helt perfekt. Nya vänner och gamla vänner. Toner dundrandes över bygden, människor som har samlats för att avnjuta sina favoriter, för att stå i en klunga med andra dyrkare och hytta med en exalterad näve i symbios med musiken. Jag fick äntligen se At the Gates live, dom som fick mig att lyssna på metal från början. Inkörsporten till den underbara värld jag simmar och vältrar mig i sedan dess. Mörkgråa moln hävde sig tungt över scenerna hela helgen och gjorde ljusshowerna mer rätta än solljuset hade gjort, och ölen flödade glatt. Ibland lite för glatt, kunde det konstateras på de mer progressiva inslagen. Jag mötte en vän som på förbivägen förklarade att “Det här, det är alldeles för avancerat för mig just nu” när han vinglade iväg nerför rampen till Gasklockan. Jag hoppade över de mer kultförklarade inslagen som Sportlov och Abbath, och på ett vis grämer det mig lite men på ett vis så inser jag ju själv att jag inte hade uppskattat det sådär som man borde göra. Men inslagen jag ville se såg jag, och njöt storartat. Utåt är jag lugn, inombords skrikhoppar jag som det fan jag är när tonerna till favoritlåtarna drar igång. Känslan i bröstet, att se mitt sällskap le, att se människor mötas, att återigen kunna konstatera hur trevliga hårdrockare ändå är.

Tre övernattningsgäster och tre dagar senare, är jag helt slut.

Den introverta rullar ihop sig, tackar nej till sällskap och tar bara in andras umgänge på avstånd.

Härligt alltså.

FESTIVAL! PEPP! TAGG!

SÅ MÅNGA BRA BAND PÅ GÅNGAVSTÅND FRÅN MITT HEM IMORGON. Ska dricka öl och få tre övernattningsgäster på besök och titta på band och se mina vänner spela och träffa kompisar och hänga gäng och ba, woo!

Men så kommer man på att detta ju är Sverige på sommaren.

Jaha. Så ni menar alltså att det är ungefär detta som kommer erbjudas i helgen, SMHI och YR? Jag är inte förvånad. Men alltid lika besviken. Hör mitt sura mumlande medan jag gräver fram regnstället.

Vissa saker förändras aldrig

Klockan är 12.46. Jag ligger i min säng, i mitt lilla rum. Har inte klivit upp än. Genom glipan i gardinen strålar ljus och ljudet av sommaren sipprar in genom det öppna fönstret. Sommaren låter på ett visst vis. Det hörs att det är sommar och att man borde vara ute och göra härliga saker i den härliga solen. Men jag ligger kvar. Scrollar igenom Instagramflödet, vägrar kliva upp. När jag summerar bilderna i rekommenderadebilderflödet så är det barn, sommarhärlighet och politik blandat. En känsla väller över mig. Den där känslan av att det är sommarlov, att jag lika gärna kunde ha varit åtta år gammal, liggandes i den där sängen i Katrineholm, med micropizza och Cuba Cola i back på vänt i garaget. Känslan av att jag inte har något ansvar över någonting, ingen som väntar på mig och ingenting att kliva upp för. Känslan av att jag kan göra vad jag vill i dag och i framtiden.

Men tänk om jag hade vetat, som åttaåring i den där sängen, att allting hon oroade sig för på den tiden fortfarande skulle finnas kvar 22 år senare. Hade hon tyckt att jag slösat tid? Vad är meningen med allt om ingenting förändras?

Att oron över att inte passa in skulle finnas kvar, att den förlamande avgrundsdjupa ångesten över att inte vara omtyckt fortfarande skulle tysta orden, att gruppaktiviteter fortfarande skulle få henne att vilja vända om och gå hem. Att hennes oro för att inte duga skulle finnas kvar, och kanske till och med ha blivit värre. Att funderingarna över kropp och utseende skulle finnas kvar, om än i en annan, uppgiven form.

Och tänk om jag hade berättat för 12-åringen som låg i den där sängen, i Gävle istället, att finnarna inte skulle försvinna, att magen aldrig skulle bli platt, att hon aldrig i hennes egna ögon skulle bli snygg eller kunna uppfylla hennes egna förväntningar och förhoppningar. Att det hon oroade sig för i sexan, skulle vara saker som hon fortfarande kommer att oroa sig för om 18 år. Berätta för henne att hennes känsla av sig själv inte kommer ha blivit mycket bättre om så många år. Berätta för henne att det som var norm på hennes tid fortfarande skulle vara norm för hennes jämnåriga alla de åren senare. Sätter hopplösheten in då?

För hoppet lever ju på framtiden. ”Någon gång i framtiden kommer jag att ha… “, ifyllnad vad man än önskar sig här i livet.

Och om jag nu pratar med 30-åringen i den där sängen, om jag berättar att hon kommer känna likadant om 20 år? Oron att inte passa in, vara bra nog, inte rolig nog, tillräckligt snygg, inte nog självsäker sådär som man ska vara för annars är man ju bara dum som oroar sig, tillräckligt bra på något för att känna att man överhuvudtaget åstadkommit något i sitt liv, med ett tillskott av allt det där man oroar sig för som vuxen också, pensionen, livet, självständigheten, sexualiteten, vänskapen, kärleken. Om jag når åldern av 50 och fortfarande känner exakt likadant, vad innebär det? Att jag är normal? Att jag har slösat tid?

Jag vill ju säga “kör ba, skit i allt!”, men det är lätt att säga när man ligger i sin trygga sfär. Därute finns en stor, överväldigande värld att vältra sig ut i, självsäker och smilandes, full av människor som dömer en och andra som hade varit villiga att öppna sina armar för en om man bara hade varit modig nog att öppna sig själv lite. Hoppet lever om att jag kommer kunna säga något annat till 30-åringen om 20 år, för om det också är något som inte har förändrats, så är det viljan att överkomma osäkerheterna. Kliva över den osynliga tröskeln och göra det mesta av livet. Vi får se, se om jag snubblar.

Kat von D Shade and Light Eye palette!

Javisst! SMINK! MER SMINK! Denna skönhet köpte jag i februari när jag for ner till Stockholm över dagen och drällde runt med en vän. Jag var lite skeptisk kanske eftersom alltså, naturligt smink är tråkigt smink, men eftersom så många hade sålt sina själar och partners och föräldrar för dessa ögonskuggor, så tänkte jag att jag skulle prova.

 

Och alltså. Risken finns att jag har använt den här varje gång jag har sminkat sen jag kom hem med den, greppad i svettiga sminkälskarfingrar. Den är så jäkla bra. Färgerna är byggbara så man vispar på litegrann, och sen lite till, och sen lite till och VIPS så har man en inte alls särskilt naturlig ”contour” på ögonen. Om man vill stanna på ljust kan man det, men det gör jag aldrig, ens om jag planerar att göra det från början. Fniss.

Hårda angrepp.

Jag har bara använt Shade and Light, plus lite rosa skimmer från en annan samling.

YAY! BHBAND!

Och så lite rörligt bara för att jag provade att filma med min sex år gamla kamera för första gången! Notera prettoposerna. Håller också på, och har kommit en bit, i arbetet med att vänja mig vid läppgrejer som har någon slags färg annan än min egna. Det går bra!

Fem skakiga ögonskuggsblandarhänder av fem till Shade & Light Eye!

“SJU LITER KAFFE?” alternativt “Självinsiktens svarta hål”

Såhär mycket kaffe dricker vi (främst jag men vi hade faktiskt besök över helgen!) på fyra dagar! 

När jag flyttade in här med min numera rumskamrat, så iakttog han att kaffekonsumtionen i hushållet markant stegrades. Jag stod i ett hörn i köket min uttermugg i handen, skakandes, och väste ur mig ett “Vad menar du nu?”. Det här med självinsikt är ju som vi alla vet en ganska svår balansgång mellan fantasi och verklighet. Oftast har man ingen som helst aning om hur läget egentligen ligger, ens utsago svårt svärtad av subjektiva filter och tolkningar. Så mycket kaffe dricker jag väl ändå inte?

Sen rullade sommaren in. Hettan tog över. Jag försökte kämpa på med mitt varma kaffe, sittandes bakom det frostade fönstret medan jag sminkade mig. Efter några dagar av svett som bröt sig fram på överläppen och kittlade mustaschen tillsammans med en känsla av en tunn droppe som letade sig igenom det tunna håret i mina tinningar, fick jag konstatera att säsongerna återigen vunnit över människan. Det var bara att med fuktiga händer slita fram telefonen och googla loss efter recept på kallbryggt iskaffe

Så jag hittade ett recept där hon måttade ut hur mycket av vatten versus kaffe man skulle använda. Många recept baserade sig på hetbryggt kaffe som inte alls blir lika gott, eller så antog att dom att man var någon slags synsk kocksjäl som själv kunde måtta hur mycket kaffe som skulle bli lagom i hur stor andel vatten.

Sen googlade jag andelarna i det braiga receptet jag hittat. Ett paket kaffe, ungefär. Och sju liter vatten.

SJU LITER?

“Jag kommer aldrig dricka upp sju liter kaffe!” väste jag för mig själv och halverade receptet. Och sen halverade jag det nästan igen, och slutresultatet blev två liter vatten och motsvarade andel kaffe. Jag rörde glatt om i kaffet, nöjd över att ha flera dagars konsumtion klar för mig i morgon bitti. När eftermiddagen rullade in i hushållet dagen efter, var kaffet slut.

Jaha.

Lite mjölk, lite grädde, och kondenserad sötad mjölk för att toppa av det. Undra på att det går åt som STRYK!

Hmm. Jag och J (främst jag) vältrade alltså, med en liten kopp till en fikagäst där på kvällningen, oss igenom två liter kaffe på en endaste dag. Hmm. Jamen, jag gör sex liter då. Vi hade ju trots allt haft besök och druckit kaffe två gånger på en dag och sådär. Det lär ju räcka ett tag.

Fyra dagar senare, var de sex litrarna slut.

Jaha!

Till vårt försvar så hade jag en vän här hela helgen som slukade sin andel, menneh.

Så, den senaste gången gjorde jag strax över sju liter kaffe som jag med koffeinbristskakande händer lyckades sila under en livstid igår. En liter är redan slut. Hmm. Man skulle ju kunna tänka sig att problemet i detta ligger i den fasansfulla konsumtion av koffein som har uppenbarat sig inför mitt överraskade sinne, men det ligger snarare i att det tar exakt tusen år att sila sju liter kaffe genom kaffefilter. Exakt tusen år. Fortsätter det vara varmt kommer jag få återuppleva skräcken i arkeologins sållfrossa, fast denna gång i kaffefilterform.

Cheesecake brownies FÜR ALLES!

Ja jävlar, det var dags. Jag var sugen på både brownies och cheesecake och ville inte göra någon av dom separat. Jaha, vad gör man då? Man gör BÅDE OCH! Men! Jag fick trixa lite eftersom jag inte hittade något kombinerat recept som hade en cheesecakedel som innehöll vit choklad, vilket jag ville ha. Så, det fick bli ett kärleksbarn mellan en fuskvariant av Leilas New York cheesecake baserat på vad jag hade hemma och Katja Kristofersons brownie.

Så det blev alltså såhär:

Brownie:
150 gram smör
1 dl kakao
3 ägg
3 dl strösocker
2.5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Cheesecake:
300 gram philadelphia
1 ägg
1 msk vetemjöl
1 msk strösocker
3 tsk vaniljsocker
100 gram vit choklad

Ugnstid: 40-45 minuter, 150 grader, långt ner i ugnen.

Det var ju en chansning med olika recept, men det blev AWESOME! Jag började med att veva ihop allt till cheesecakedelen, den vita chokladen smälte jag över vattenbad och hade i sist. När jag var klar med det vevandet så la jag ihop alla torra ingredienser till browniedelen, utom sockret som jag hällde i en separat skål tillsammans med äggen. Eftersom bakpulver blir glatt av värme och man måste in i med grejerna i ugnen ganska raskt efter att man rört ihop smeten, så försökte jag göra klart så mycket som möjligt innan jag hällde i smöret och blandade ingredienserna. Smälte smöret i en kastrull och smorde formen med lite av smöret med hjälp av en slickepott. Vispade ägg och socker lite fluffigt, och blandade ihop alla brownieingredienserna.

Hällde ner det i formen och smetade ut det slätt, slafsade ut cheesecakesmeten ovanpå och slätade ut, sen vände jag lite med en kniv så smeterna blandades. In i ugnen i 40-45 minuter (hade min inne i 50 och den blev bra men kunde ha varit inne lite kortare), långt ner i ugnen och på mesiga 150 grader. Magi!

MA. GI.

Stuffz!

KLAR OCH NU VÄNTAR VI BARA PÅ ATT DEN SKA SVALNA, RAHR.

Lite fluffig och härlig brownie med vitchokladig cheesecake ovanpå. Alltså. ALLTSÅ.

Smink! Anastasia Beverly Hills Self-Made!

Ja, det finns en viss risk att bloggen kommer hållas mindre personlig och mer grejig framöver, men det får vi se. Oavsett vilket, så fick jag post idag, från Kicks. Glädjefyllt skuttade jag tillbaka till lägenheten, tittade in hos min TV-spelande roomie och proklamerade högtidligt att nu minsann, nu ska jag sminka mig! Han vevade uppmuntrande med en hand och lyckades klämma ur sig ett “Yay!” medan han försökte undvika att dö i en livmoder, jagad av små bajskluttar. Indiespel, va.

Det som erbjöds på posten var Anastasia Beverly Hills ögonskuggor i samlingen “Self-Made”, som ska vara limited edition men den har sålts lite överallt under lång tid, så pass lång tid att jag till slut bröt ihop och köpte den efter att ha koögat den i ett halvår.

So pretty!

Så jag slängde såklart på alltihopa på armen för att få se och bestämde mig därefter för att använda den tredje från vänster och de fyra sista, beigeaprikos, turkos, svart och mörkbrun. Ah. Har ett ohälsosamt förhållande till ögonskugga. Älskar det ohämmat.

När jag tog bort sminket vid 03-tiden och skuggorna hade suttit på sedan 12 på dagen, så satt allting kvar och hade inte bleknat eller tappat bort sig. WIN!

ÄR NÖJD. SÅ ATT SÄGA.

 

Låtom oss fröjdas i dessa återvändande tider!

Jag satt en sommarkväll i en rökfylld lägenhet, ögonen stack och dimman låg tung. De brända popcornen var känslolöst utslängda på altanen, i dubbla knutna påsar för att försöka minska exponeringen. Rumskompisen härdade igenom röken, försökte spela datorspel men var till slut tvungen att slå på fläkten och öppna altandörren för att försöka skingra det skärande oset av en dålig motorik och glömska.

Ja, det är sant. Igår kväll välte jag saker i köket till den milda grad att medan jag försökte sluta välta saker och faktiskt försöka göra något konstruktivt i form av att välta upp saker igen, så brände jag popcorn så det nästan började brinna. Någon timme senare låg jag inne på mitt rum, tog ett djupt andetag förvanskat popcornsot och tänkte, vafan, jag saknar min blogg.

Och då blev det lite klarare för mig med ens, även om det tog mig till morgonljusets inträde att bestämma mig. Jag har renrakat den här bloggen och tänker börja om.

Javisst! Börja om!

Jag gick ståtligt emot råden jag fick att låta alla gamla inlägg ligga som ett arkiv som någon kanske skulle ha nytta av, kopierade över dom till ett privat arkiv ifall att jag vill titta på dom igen, och raderade dom härifrån.

För ni vet hur det gick åt helvete för mig förra året och att jag därför tog en bloggpaus för att liksom hitta på mig själv igen? Ja, det blev inte bättre. I mars förlorade jag min mamma i ett plötsligt anfall av sjukdom och med ens blev världen välvt i ett moln av sorg och kaos igen. Nu har det gått några månader, och jag finner mig själv på ännu en ny plats. Jag hade ju mina saker hos mamma och var där mycket, men nu då? Ja, som en del av er vet så erbjöd en vän till mig sitt arbetsrum, så nu bor jag med rumskompis i en lägenhet tillsammans med tre katter och livet börjar sakta lägga sig i ordning igen.

Jag har ältat vad jag skulle göra med den här bloggen. Ingenting kändes liksom rätt. Men nu känns det självklart igen. Börja om på nytt, som så många delar av mitt liv har tvingats göra. För bara ett år sen var mitt liv drastiskt, men ändå inte, annorlunda. Nu går vi härifrån. Vi får se vad det blir av det.

Så, hej! Hoppas att ni kommer trivas framöver också!