Ett avslutat kapitel?

Ja nä, jag ska inte vara för dramatisk. Inga kapitel är avslutade än. Huset är inte ute än, skilsmässan är inte genomförd, bodelningen har inte förhandlats, jag har inte hämtat resten av mina saker, hjärtat är inte intakt, sorgen är inte över och framtiden är inte klar.

Det är mer som ett sorgefyllt kaos därinne, som ibland känns tomt men oftare än så också så fyllt av kärlek och tacksamhet att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Senast idag var det en bekant som dök på mig på affären, välkomnade mig hem igen, beklagade sorgen och sa att vi absolut borde hänga nångång. Det är inte bara sorgetårar som läcker ur denna donna, det står klart.

Jag har sett mäklarbilderna på vårt hus, det där som vi skulle ha tillsammans och spendera livet i, manifestationen av vår samvaro. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte saltar det sår som är öppet och väl kommer vara det ett tag framöver.

Med det sagt så vet jag ju att såren kommer läka, och framtiden känns bra. Vardagen består av plugg, dödsmetall, filmer i överflöd och vänner. Men det innebär också att jag har lämnat mycket av det där jag tycker om att syssla med bakom mig för ett tag framöver. Det får komma åter senare. Och det påverkar ju också den här bloggen. Jag har bott hemma i nästan två månader nu och jag har inte kommit fram till vad jag ska göra med mitt pörte på internet, men nu blir det klart ändå.

Jag får ta en bloggpaus helt enkelt. Så får vi se när jag kommer tillbaka. Jag borde förvalta att jag har mer läsare nu än jag någonsin haft men det fungerar inte riktigt så. Jag lägger det här i träda medan jag läker, så hörs vi på Instagram sålänge.

Att vara kattvakt kan leda till oväntade insikter, eller frågor

Jag är kattvakt. När jag sätter nyckeln i dörren vet jag att tre för en allergiker pälsbeklädda dödsfällor väcks ur sin slöa dvala för att i självförsvar kasta sig in i sovrummet för att söka skydd mot den eventuella nemesis som äntrar deras blygsamma boning, och skyla sig under sängen eller i de evigt gläntande garderoberna. Jag kliver in. Lägenheten doftar som att vara bland vänner, med en hint av pälsdjur. Jag tittar in i köket. Spåren av fyra dagars hårt angrepp av fem individer som alternerat mellan att äta, dö i datorspel, titta på film, läsa, surfa, hänga, skratta och prata är övertydligt i form av kartonger, förpackningar, disk och brödsmulor.

Igår eftermiddag, vid insikten att lägenhetsinnehavaren endast löst planerat sin framtid och liksom tänkte att kaoset, ja det finns ju kvar när jag kommer hem, så bestämde jag mig. Jag ska städa! Nog för att jag blivit berövad ett vuxet hem (sen jag flyttade hem har jag bara städat mina egna elva kvadrat, och köket en gång, som iofs tog fem timmar) men det värsta var inte ens insikten att jag vill städa ett kök. Det var nästa tankesteg.

För jag bestämde mig för att göra det imorgon (idag). Spara på det. Dra ut på det goda och ta det imorgon med musik i lurarna, när jag verkligen hade tid att uppskatta det. Att få känna tillfredsställelsen över ett städat blankt kök och rena ytor, att ha tid att diska.

Vem är jag egentligen?

Sminket!

Vi startar året med en liten genomgång av sminket jag har kvar efter sållningarna och utdelningarna och axningen. Det är en gedigen samling som jag nu i efterhand är glad att jag la pengar på när jag hade några, för nu hade jag fått gå utan haha! Nu kan jag istället lägga tiden på att lära känna och behärska det jag har, och jag tycker ju att det går bra. Och det här inlägget postar jag egentligen bara för att jag är så nöjd över min förvaring. Kompakt och koncis, och jag vet vart jag har allt. Ah.

Jag tog chansen och utvecklade förvaringen lite, nästan allt fick plats! Ett gäng lösa ögonskuggor, udda produkter och ansiktsslabb som är för mörka för mig hamnade i en skämslåda istället. Ögonskuggorna i de stora paletterna får stå bredvid bara.

Allt annat trängs i fönstret. Den som kom på att man skulle sätta fönsterbrädan på en annan höjd än fönstret, ja, vad säger vi om detta?

Vi börjar från toppen. Puder och grejs.

Kategori: Osynligt ansiktsslabb

Det är ingen hemlighet varför att använda läppgunk i en form eller en annan finns med på hela tre platser i livets görtbara-lista.

Och ett gäng av de älskade ögonskuggorna i manipulerade paletter (som är bekant med Too Faced Cat Eyes kan nog se skillnaden)

Mer ögonskugga (finns att köpa på HM nuförtiden!!) ur översta lådan.

Understa lådan med mer vardagsgrejer.

Och så de stora ögonskuggeförvaringarna som får stå på högkant bredvid. Är alltid nöjd över att man ser gropar i ögonskuggorna, det betyder ju att jag använder dom även om det känns som att dom ALDRIG kommer ta slut (vilket de antagligen inte kommer göra).

Egentligen vill jag ha färre grejer, men just nu tror jag att det finns en bra balans mellan dagligdagsgrejer och specialtillfällegrejer, och lite alternativ att experimentera med. Skulle behöva rensa bland penslarna men jag vågar inte pga vet inte vad jag gör. Gissningen är att samlingen inte kommer öka under 2016 utan begagnas ivrigt istället, och det känns ju bra!

 

Det är 2016!

Och vet ni vad? Jag kan inte annat än att gå in i det nya året med en känsla av djup tacksamhet och en tidvis skakig känsla av att vara faktiskt lycklig trots allt. För att komma hem efter sex år borta och inse hur många fantastiska människor jag lämnade här hemma, som efter alla år är glada att se mig, som kramar om mig och som jag känner mig helt naturlig med, och säger att det är kul att ha mig hemma igen, att ha nya och gamla vänner att hänga med och hitta på dumheter med, ja, det finns inga större ord som jag kan få ur mig än ren och skär tacksamhet. Dom där fåniga personerna som ägnar tid åt att muntra upp mig, SMSar uppmuntrande floskler och säger “Det är ju jättetråkigt för dig att det blev såhär, men det är ju jättebra för MIG för nu kan vi umgås!”, det är dom som gör hela skillnaden.

Hade jag haft kvar mitt jobb därnere i landet och blivit kvar där, separerad och långt hemifrån, så hade den här tiden varit så mycket jobbigare, det vet jag. Så det kanske var ödets nyck att jag förlorade jobbet samtidigt som att allting annat föll samman.

Som att dra loss ett plåster. Mycket smärta på en gång men det är fortare över när plåstret väl är av.

Mina två största önskningar nu för 2016 är att huset ska bli sålt fort och att vi går minst plusminusnoll så det inte blir några lån kvar, och att min fantastiska snart-ex-man hittar det han vill ha i livet. För jag önskar oss båda all lycka vi kan få, och en dag när smärtan mattats av, så kanske vi kan vara vänner på riktigt.

Året som gått och lite annat

Whoops, det var något som hände. En katastrof av mått. Jag fick slut på internet några dagar innan julafton. Och då menar jag SLUT. Min dator informerade mig glatt igenom min 4G-leverantör att vill du ha ett gäng nya gig att surfa upp så får du hosta upp 299 kronor och det, mina vänner, vägrade jag göra när mitt vanliga lilla abonnemang kostar 149. Så jag gick under jorden istället och levde livet därute i verkligheten. Jag menar, det har inte varit lätt. Det ska jag inte påstå. Att umgås med verkliga individer istället för att bara chatta med dom? Så jag önskar er god jul nu i efterhand och ett gott nytt år! Första januari har jag en helt ny surfpott att leka (snåla) med!

Men så, nyårslägget som det här ändå ska bli. När jag skrev nyårsinlägget förra året önskade jag att 2015 skulle bli bättre än 2014, för 2014 var ett skitår på många vis.

Det blev det inte. Det blev bara mycket, mycket värre.

Slutsatsen blir ju att vi skiter i någon tillbakablick på hur helvetet bröt lös i livet och ser framåt istället. 2016 BORDE ju bli bättre, eller hur? Så vad kan 2016 ha att erbjuda en som mig? En glosögd 30-åring med en ödesmättad känsla för humor och alla möjligheter i världen (det mest ångestframkallande påståendet ever?) att göra något nytt med sitt liv? Man kanske skulle bryta mönstret och faktiskt ha ett nyårslöfte? Anamma singelskapet aka slut it up (HAHA I WISH)? Jag försöker komma på något att göra som jag inte kunde göra som gift och jag kommer inte på en enda sak. Har ni några löften? Några förväntansfulla utsikter över 2016? Tips på vad jag borde göra med mitt 2016?

VAD SÄGER VI OM 2016??

Cue den biannuala bloggkrisen

Ja, det är dags igen. Men av en liten annorlunda karaktär den här gången. Livet har ju förändrats. Helt plötsligt har jag ingenting att inreda, ingenting särskilt att pyssla med eller fixa till, inga utflykter att åka på och ingen natur i min omedelbara närhet att ta kort på. Jag måste helt enkelt anpassa mig efter rådande omständigheter och det kommer nog ta en liten stund.

För jag har ju gått på fler spelningar de här veckorna hemma och umgåtts med fler människor, slentrianhängt och träffat nära vänner och festat mer än vad jag har gjort på flera år, och sånt bloggar jag ju inte om. Det är Instagrams territorie. Det känns som att det enda jag kommer på att blogga om är tjuriga inlägg om mitt nya liv och smink, och någon tjurig sminkblogg skall detta icket bli. Så, jag måste strukturera om mig litegrann iallafall.

Hur har ni gjort när ni har funnit er själva på nya marker? Hämningslöst kastat er ut i nya kategorier av skrivande? Tvingats uppdatera ert skrivande? Lagt ner skiten?

Grisar i ett lerfält

Ja, i måndags var dagen D för en av de där grejerna jag planerat så länge: Marsipangrisar i ett lerbad av rocky road och en pepparkakssvinstia. Fast utan grishuset då för jag insåg att jag kommer att förvara chokladen i kylen och pepparkakor hatar fuktiga kylar? Julfryntligt, upphetsad av julmusik och granpynt, SMSade jag en vän och tvingade honom att lova att julpyssla med mig, drog in en till som aldrig provat att baka egna pepparkakor (??), och så åt vi jättemycket mat, tittade på serier, lyssnade på Pain of Salvation och Opeth och bakade, och avslutade sedan kvällen med att titta på tre filmer på raken. Sen gick jag hem vid 05.

Som jag har saknat vissa delar av mitt hemstadsumgänge alltså.

Orkade bara med tre grisar och en sur katt.

Och det framkom en ny art av gris, som mest består av tryne. Vilken besvikelse för alla julskinkeälskare.

Men dom var glada i leran iallafall! Katten hovrade lite missnöjt men stod ut.

Och vissa var gladare än andra.

Och så lärde jag mig något nytt, som t ex vad lokvargen är för något! Han springer fortare än ett x2000 enligt hörsägen.

Gemytligt värre, precis vad jag behöver. Om jag bor i en lägenhet som är svalare nästa år, så får vi se om det blir en liten svinstia också!

 

Husesyn

Javisst! Jag har nog kommit iordning så mycket som det går att komma iordning när man bantar ner 180+ kvadratmeter till 11.4 kvadratmeter. Så jag tänkte visa er runt lite. Förutom det mörka klädhörnet pga wall of stuff.

Välkomna! Det ni ser till vänster är vardagsrummet, i mitten salongen, till höger burspråket med den vida utsikten.

Det kan ju nu i sitt komprimerade format tyckas att jag har en överdriven fabless för dödskallar..

Här ser ni julpyntshimlen, köket, naturlig-skönhet-hörnan, pysselförvaringen och dataprylsförvaringen.

På andra sidan står ett projekt (en asgammal dator som ska få en ny ägare), halva garderoben och biblioteket. Bakom biblioteket döljer sig den del av mitt boende där exakt noll magi sker men som doftar härligt pga nytvättade lakan! I flyttlådorna bor det julpynt, och det kommer nog få bo där när julen raskats ut också. Tydligen har jag hoarders till föräldrar också, med fulla förråd.

Jomen här bor man väl reko! Och ifall ni undrar varför fönstret ser weird ut, så är det för att jag har anonymitetsretuscherat bort ett hus. Av ren paranoia. Ja. Jag hade min första gäst här förra veckan och hon kan vittna om att det går att sova i soffan även om man väljer att inte plocka bort kläder, väskor, filofaxer, en laptop, en jacka och soffkuddarna. Så gästrummet är godkänt med. Det är tur att jag är en sån som faktiskt gillar compact living!

Ja, hur har hon det nudå, Ellet, i sitt nya liv?

Man kan väl säga att har sina upp- och nedgångar. Nedgångarna är ju uppenbara, det faktum att jag numera bara får titta på bilder på det som iofs fortfarande är mitt hus, att jag är en tonårig loser igen och att jag i fredags, på en spelning, insåg att jag hatar kroglivet lite. Och hjärtat, ja det arbetar jag på, genom att hetsa upp mig över mycket mindre viktiga saker. Ett steg i taget, så att säga.

Som tur är har det ju sina uppgångar. Som den där energin man får att hitta på saker istället för att lama på soffan och vänta på att ens karl bokar upp helger för fika och aktiviteter, det som då var ett gemensamt ansvar för aktiviteterna ligger ju nu helt hos mig och kräver av mig att BOKA FIKA’RÅ, med vänner som nu bor så nära istället för så, så långt bort. Och som att jag har varit mer social än jag varit på länge och också varit ute i IRL-sociala medier (krogar av olika slag, alltså) mer de senaste fyra veckorna än jag har varit på typ sex år (varpå majoriteten har varit spelningar, metal yay!!!). Jag har lyssnat på mycket, mycket mer musik på sistone och jag gillar’t. Och jag har ju förstås träffat mina föräldrar mer än vad jag har gjort de senaste sex åren, pga bor med/nära, och det är ju inte droppar i havet ändå.

Ja, och så fick jag ju skilsmässohigh-fivea en tjej som var i min sits för fyra år sen. Det var upplyftande, hah!

Filofaxen är klar!

Ja, det har blivit mycket filofax på sistone, men jag tänker påstå att jag har skäliga undanflykter till att inte ha pysslat med så mycket annat, eftersom jag typ ni vet flyttat 40 mil och försökt acklimatisera mig. Men filofaxen har det pysslats med!

Obs, ska utlysa en varning för de där plastfickorna man inte behöver en lamineringsapparat till.. jag tänkte att jag skulle spara pengar när jag skulle göra avdelarna och använda såna istället, och dom är VÄRDELÖSA. Har fått tejpa runt alla kanter och flikarna för plastskikten höll inte ihop ens när dom fick närmare en centimeter att klistra sig på. BAH! Men fint blev det ändå!

Först plastbladet med post-its, lamasidomarkerare och annat viktigt.

Avdelaren till 2016’s kalender!

Hjärta vettiga post-its!

Och i brist på snygga kalendersidor att köpa så GJORDE JAG EGNA. Ja. Fick ju skriva dit alla datum för hand pga lat och meckla lite när det byts månad och sådär, men lyckades skriva ut dubbelsidigt och vad fint det blev! Så nöjd blev jag att jag skrev ut ända tills augusti! (Namnsdagar sket jag i, förövrigt!)

Sen kommer vi till göra-delen av kalendern. Ja, den är dubbeltydig. Precis som min energi.

Och eftersom filofaxen är till för att bokföra allsköns onödiga grejer, så gjorde jag ett komplett schema över alla mina nagellack (efter en eller två utrensningar) och tänkte att vafan, jag bokför varje gång jag använder ett så får vi se hur vilka jag egentligen gillar mest! KUL!

Och så vill jag att vi tar in här hur många saker jag faktiskt lyckats kryssa av! En del av dom är bättre än andra, och en kvinna måste ju få ha sina hemligheter!

Och så en avdelare till allsköns bokföring!

En av dom är väder! Jag ser fram emot att kunna titta på ett halvårs väder i en förhoppningsvis färgfull helsida (nog med grått, alltså, som ni ser har varit överflödigt redan)!

Skolsektionen.

Samhällsinformationen! Utöver det där jag hade i den lilla filofaxen så la jag till lite dödsviktiga grejer att ha med sig.

Som en Ceiling Cat-on-the-go!

Och det är ju dags att lära sig nygamla saker igen.

Och bakom den sista döljer sig extrasidorna.

Javisst! Nöjd! KUL MED FILOFAX, uppfyllde alla mina hetsiga neurotiska förväntningar på att kunna föra register över allt möjligt meningslöst. Gillar’t. Skarpt.

Finfredag!

En bra sak: Jag har fortfarande ett norrfönster att sminka mig i! Inte för att detta fönster skänker något slags LJUS NUFÖRTIDEN i det evigt gråa novemberdecemberelände som pågår utomhus men jag hankar mig fram igenom mitt smink och hoppas att det ser vettigt ut när jag kommer ut i allmänheten. Ni vet, för det är OMÖJLIGT att ta reda på detta själv av någon anledning, oavsett hur många speglar man lyckas kontrollera sig i?

Vi firar någon slags påhittad julstämning med grönt och guld iallafall.

Med naglar i grönt och guld! Whoop!

Den här helgen blir jag 30, på ett helt annat ställe än jag hade tänkt bli 30. Och ja, jag kommer tjata om det här ett tag nu. Om inte annat för att tjatar jag nu, så kanske eländet går över fortare! Yay! Fortare! Jag hoppas att ni har en härlig fredag/helg för det planerar jag att ha. Om allt går som det ska, så kommer den inkludera en av mina bästa vänner, alkohol, en stad som inte vet vad som väntar, föräldrar, thaimat och en födelsedag. Ja. Nu gör vi det. Nu fyller vi TRETTIO!

(tar i trä)

Ska inte påstå att jag har landat, men jag är på väg iallafall

Ja, det är ju en gemytlig tid att flytta hem egentligen. Eller ja, det är väl både och. Jularna är ju ändå mysets tid och ofrivilligt påminns man om allt mys man haft de senaste åren. Öppen brasa, härliga hem tillsammans, alla skratt. Katarsis kanske man kan se det som, gå igenom elddopet (att överleva julen som olycklig frånskild) och kom ut i det nya året lite starkare (ett par ärr har väl aldrig dödat någon?).

Jag har ju tillochmed hunnit vara full på stan och lyckats att varken göra bort mig, grina eller träffa på gamla pinsamma forntidsgestalter, utan tiden spenderades med att vara på mitt allra bästa fyllehumör med goda vänner! Det finns hopp!

Och nu har jag internet! Och vännerna är hemma i stan över julen, jag kommer antagligen få fira min stackars 30årsdag med en av dom och ja, Lars Vegas julskiva finns ju alltid i svagare ögonblick.

Nystart, var det ja. 2016, jag har stora förväntningar på dig.

Jag lever!

Visst är det så. Jag kan tillochmed gå, med viss ansträngning, igenom mitt rum nu. Och sitta i en soffa! Ni kommer få en sån där room-tour sen, såklart!

Jag har dock redan gått på en hemstadsnit: Att “följa med mamma till affären”. Egentligen ville jag inte, egentligen ville jag bara drälla ner till någon random nära affär, handla mitt, och sen gå tillbaka hem för att sura. Men så blev det inte. Jag tänkte, kan väl gå med till affären, snart hemma igen.

Tre och en halv timme senare hade jag varit in på tre olika ICA-butiker och ett loppis som aldrig tog slut.

Slutsats: Lita aldrig på en mamma som säger att hon “bara ska gå till affären”.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...