I ett år har jag sagt att “Det går”

I ett år har jag sagt att “Det går”. Innerst inne vet jag, och har vetat hela tiden, att jag inte hunnit med riktigt. Det är ingen hemlighet. Men man tutar på, pluggar, trycker undan, försöker hantera, sörja, planera framtiden, se fram emot saker, njuta av det lilla, hänga med älskade, känna livet som det är nu. Kämpar på liksom, pluggar, jobbar, framtiden lurar i horisonten.

Men så satt jag i sängen en dag. Magkatarren hade vunnit. Stressymtom bryter sakta sig igenom barriären. Jag som alltid bara behövt 6-7 timmar sömn per natt kan nu sova 10-11 timmar och fortfarande vara trött på kvällen och sova lika mycket till, natt efter natt. Jag pratar med människor, vänder mig om och minns plötsligt inte vad de har sagt till mig. Zonar ut, försvinner i intet. Kan inte ta enkla instruktioner. Eviga skuldkänslor över att inte göra det jag borde göra. Måste plugga, men har inte råd att plugga. Får jobb, har råd att plugga men har inte tid att plugga. Kroppen går sönder, är hemma från jobbet. Får skuldkänslor. Blir ännu mer stressad. Magen ger sig.

Så när jag satt där på sängen den där tisdagen, alltså förra veckan, så insåg jag.

Jag håller på att bli utbränd.

Tre dagar senare låg en ansökan om studieuppehåll på posten. Efter några snabba konsultationer, med uppmuntrande rop om att du tar rätt beslut, man måste ta hand om sig!, så drog jag i nödbromsen. Jag måste ta ett steg tillbaka innan det blir “på riktigt”. Det kanske är på riktigt redan, men jag hoppas att det blir bra såhär. Ska bara jobba istället. Spara pengar, drälla på fritiden, hänga med nära, plugga körkortsteori när hjärnan fungerar. Kanske bli en bra vägledare till slut, som inte bara med svett och tårar tagit sig igenom utbildningen utan som med engagemang och intresse kommit ut på andra sidan med en examen.

Ska börja tvåan nästa höst. Tills dess, är det dagen som gäller. Slänga käft med uppstudsiga tatuerare, sakta dra mig uppför lärokurvan i hur man sköter en tatueringsstudio. Hålla många listor tills minnet kommer tillbaka.

Som ikväll. Ikväll ligger jag som vanligt i min säng, på tvären, med laptopen i knät. Doften av ett tänt apelsindoftljus sprider sig i rummet. J kommer in med en liten skål MSG-marinerade ostbågar från amerikahyllan på Ica Maxi och lämnar den bredvid mig i sängen. Utifrån vardagsrummet sipprar exotisk musik och jag följer med ett halvt öra kampen som bedrivs, mellan en inre cirkel av individer och de yttre hot som lurar. Grabbarna spelar alltså rollspel. Jag känner mig lycklig och ledsen på samma gång. Den här helgen är min första helg på länge som jag inte har något planerat, som jag inte BORDE göra något med, som inte har några lurande krav.

Måste bara inse det så jag kan slappna av lite. Ta ett andetag. Leva nu.

Filofaxgamet, del 1!

Ja. Jag införskaffade just denna modell för ett halvår sen, och har inte ångrat mig en enda sekund. Den har ju tagit upp mycket inspirationstid och jag har investerat en del kreativitet i denna läderomklädda skönhet så jag tänkte att, varför inte visa upp den!

Eller ja, i detta första kapitel, så är det avdelarna som gäller. Låt oss kasta oss in i det!

Ja, en Filofax Malden, som jag trånande glott på i ett år när jag väl beställde den åt mig själv.

Första anblicken! Sidomarkörer, post-its, bra-att-ha.

Uppslag nummer två är till vänster inte lika snyggt, trots sin uppenbara rimlighet, men till höger, så snyggt! För er som funderar över att det där, är människor som gör konstiga saker, så ja. Det är människor som gör konstiga saker. Någon av er kanske känner igen Hieronymus Boschs konstiga människor och luriga ugglor. Det är förstås ett uttag ur hans episka verk “The Garden of Earthly Delights”, ett av det tidiga 1500-talets mest fantastiska konstverk.

Älskar ugglan. Så klart den fick finnas på första sidan.

Flik nummer två blev Adam och Eva tillsammans med Gud i himlen, från samma verk, lika som de följande fyra avdelarna.

I helvetet hånglar man med grisar utklädda till nunnor (allting har en skarp sarkasm om 1500-talets samtid, förstås).

Också 1500-talets musikinstrument figurerar i helvetet, tillsammans med människor som i de glada lekarna i jordelivet med vindruvor och körsbär förtjänat att hamna där och monstren som underhåller sig själva med syndarna!

Ja, så får man passera igenom bestar också förstås.

Den sista blev helvetets periferi, med sina fantastiska rökiga ljuskäglor. Ack. Ett verk!

Jag tog bara de med filofaxen inkluderade sidoavdelarna, skrev ut bilderna från tavlan, och inneslöt dem i en maskinlös lamineringsficka. Sen kapade jag allting kant i kant och TEJPADE IHOP sidorna med helt vanlig scotchtejp för lamineringsfickorna var värdelösa på att hålla ihop, om man så ens använde en centimeters limmad kant runt hela arket. Så tejp blev det. Och fint blev det också!

Gillar det skarpt!

Äntligen fick jag tummen ur!

Ja, det där med planer och pyssel har ju en tendens att… dra ut på tiden. Jag köpte en fin hylla på Panduro som jag tänkte, den ska jag fan måla i någon färg. Sen gick tiden. Jag använde den förstås ändå, glodde på den ibland och ba, jag borde måla den där.

(Tänk när jag insåg att jag kunde ha smink i hyllan och därmed se mer och komma ihåg att använda mer! Win win!)

Sen klickade det till i söndags när jag röjde runt bland sminket och förvaringen hemma och ja, jag bara gjorde’t! Panduros hobbyfärg i “Coffee” (en favvofärg, gammalt brun liksom) utspädd i vatten och sen målade jag hela hyllan i den. Eller betsade, hur man nu vill frasera det. Tunn brun färg iallafall.

För jag gillar ju trä, men sånt där härligt ”blont skandinaviskt” trä är inte riktigt min kopp te.

Yay!

Sållade ut grejer jag inte längre ville ha i hyllan och ställde bara tillbaka sånt jag tyckte dög. Så, 20 minuters pyssel men en liten skillnad, som gör så stor skillnad!

Är det inte bad och semester behöver det inte heller vara sommar.

Glosögd, svettig och uppjagad likt en katt med tjock svans avlägsnade jag mig själv från jobbet i går eftermiddag. Eventuellt kom jag ihåg allting jag skulle göra innan jag gick, men helgen kallade så jag tog chansen och tänkte inte efter så mycket.

Väl ute insåg jag att anledningen till att jag förfärats av den allt mer påträngande svetten inte beror på någon slags hormonmekanism inom mig, eller att lokalen förärats med dålig ventilation, utan att det helt enkelt var sjöfuktigt utomhus. Fuktigt och varmt. Som tropikerna, föreställer jag mig. Fast i Gävle centrum.

Jag kisade ut över torget, skeptisk. Varför är det så varmt? De glättiga sommarmänniskorna viftar glatt med vimplar i glada färger och säger att varför surar du, det är ju så HÄRLIGT. Få inte igång mig. Istället bildar jag lag med träden som tycker att fan, är det inte dags att börja skaffa på sig lite höstskrud ändå, trots denna, i relation till månaden september i Sverige, löjliga hetta? Jo. Det är det. Enligt SMHI väntas 20 grader i tio dagar till. Denna allsmäktige guddom som alltid har rätt… (he), får vi hoppas har fel denna gång.

Svettkörtlarna ba, vi orkar inte mer snart! Min hög med höstkläder ligger och vältrar sig i garderoben, spelar upp sexiga scener för att locka in mig. Höstnagellacket i bränd orange står och glänser i hyllan bredvid sommarfärgen dammig glad rosa. Kängorna undrar om det inte är dags att gå in dom snart och halsdukarna viskar “Behöv mig”. Jag smeker dom längtansfullt och viskar tillbaka, lugnande. “Snart så, snart så”.

 

Olika typer av gemenskap

Min mamma är död.

Jag är inte klar med hennes död än. Inte med något av det. Speciellt inte de tio dagarna som spenderades på sjukhuset innan hon gick bort. Det var en, som man kallar det på engelska, shitfest. De anhöriga kom ut på andra sidan, en mamma fattigare och ytterligt förvirrade och kanske lite traumatiserade. För det gick inte rätt till på den där avdelningen. Få inte cancer i den här staden.

V har flyttat hem. Jag, hon, min roomie och mammas vän S satt och pratade i torsdags. Jag kände att jag behövde hantera sjukhusvistelsen. S var med hela tiden. Vi gjorde det där tillsammans. Och det skaver hos oss båda.

Tunga samtalsämnen och funderingar, om hur ens mamma hade det de där sista dagarna egentligen. Sen tittade vi på papper, dödsbevis och vad det nu heter. Medan jag ögnade mammas bevis där mina syskons pappa stod med, och min pappa stod med, så brast jag ut lite torrt men med värme

“Det är lite fånigt egentligen. När jag dör kommer M stå med på mitt bevis eftersom vi har varit gifta, trots att vi inte har några barn eller nånting”
S glodde på mig. “VA?”
“Ja, dom står med. Titta, både L och pappa står med på mammas”
“Men herregud, då kommer ju mina stå med på mitt också! Usch!”

Sen skrattade tre frånskilda kvinnor högt tillsammans i vardagsrummet.

Så väldigt, väldigt fint.

 

Jaha. Ett slumpmässigt inlägg.

Det är onsdag morgon. Jag vaknade alldeles för tidigt imorse efter att under ett antal timmar sakta ha kvävts av min egen kropp. Svullnad är en av de där evolutionära grejerna som borde ha försvunnit genom århundratusentalsen. Jag tänker alltid på, svullnaden t ex mot allergier sägs vara för att förhindra opålitliga partiklar att äntra lungorna och orsaka skada på den mjälla kropp som råkar komma i kontakt med partiklarna. Men om luftvägarna sväller igen så kommer man ju definitivt trilla av och då inte heller få veta vad som händer ifall de där partiklarna kommer in. Varför inte chansa? Är det inte värt det?

Nåväl, klockan 05.47 stod jag i köket och kokade vatten, skramlade ner en balja i koppform från skåpet och rev med darrande händer fram en burk med Guteblandning. Min förkylning har alltså gått så långt att jag frivilligt intar blaskigt smaksatt varmt vatten med ett sött slem som passerat igenom insekter, det som i folkmun kallas “te med honung” och är obegripligt för en annan. Men det sägs vara slemlösande så visst, jag får väl offra mig då.

Ni som är väl bekanta med min blogg kanske ser att bilder har försvunnit. Jag tänkte prova på livet med en blogg utan bilder på mig själv, men också utan att vara anonym?! För att vara anonym är ju försent liksom. Men man behöver ju inte göra det mer uppenbart än vad det är. Kapa ner sfären lite. Jag har också gjort min instagramprofil stängd för att det känns bättre. Det kanske är den tiden i livet nu. Att i allra högsta grad finnas på internet som sig själv fast bakom ett litet skynke. Vi provar’t!

Ja, om jag överlever förkylningen det vill säga. Det väsande ljudet som mina luftvägar producerar när jag förkylningsastmaandas gör att jag inte vågar garantera något.

Mitt mest sagda sen 2014: Livet, va.

Jag sitter i soffan. Glor. Är helt blank i huvudet. För fyra månader sen hade jag inget jobb. Sen dess har jag fått sex jobb. Bara sådär. Helt plötsligt i livet. Sen att det är studenttimjobb ett par av dom, well, det är en annan sak.

Den här veckan har jag kastat mig huvudstupa rakt in i att vara allt-i-allo på en tatueringsstudio. Jag har precis gjort dag 3. Kunskapskurvan är brant men jag kämpar på. Frågar mycket. Glor mycket. Ser förvirrad ut mycket. Men min lyckliga stjärna (mamma?) måste ha lyst på mig, för erbjudandet om att hastigt och lustigt ersätta ett snartida mammaskepp kom bara några dagar efter att jag räknat ut att jag skulle behöva leva på 32 kronor om dagen tills nyår för att nästan ha säkrat min möjlighet att, om jag bor kvar här hos min roomie, kunna gå klart skolan och faktiskt skaffa mig ett riktigt yrke. Skolan är prio ett men livet kräver sitt deltagande också, så jag ska kämpa på med båda på en gång. Det ska nog gå.

En heltidstjänst i nio veckor gör mycket för kalkylen, det är ingenting att hymla om direkt.

Och om bara någon vecka flyttar en av mina närmsta hem till stan igen. Hennes äktenskap gick samma väg som mitt. Hon byter av en annan närmsta som plötsligt också flyttade hem igen under ett par månader. För ett år sen hade ingen av oss planen på att flytta till hemstaden egentligen. Nu gjorde en av oss en kortare runda och två av oss bor här. Två stycken som känt varandra i 13 år men aldrig varit singlar tillsammans?! #episkhöst

Livet har lärt mig att bara flyta med som en död fisk i strömmen, med en liten levande paddel för att liksom småsträva åt det håll jag hade tänkt mig, verkligen är den bästa inriktningen för mig just nu. Häng på ba, vem fan vet vart man hamnar härnäst?!

Plask plask.

 

JAG ÖVERLEVDE FEM DAGAR I TÄLT

Ja, det fanns starka tvivel. Inte bara jag tvivlade på min förmåga att överleva. Inte för en sekund tvivlar jag heller på att mina mer tveksamma vänner (alltså allihopa) har hasardspelat på när jag skulle tappa fattningen och storma mot tåget i ren semesterilska efter att ha slängt all packning i älven. Inte för en sekund kände jag mig säker på att jag skulle orka igenom fem dagar och fem nätter i tält. Ni vet ju dom där filmerna när stadsmänniskor hamnar i skogen och måste anpassa sig? Lite så kände jag mig, som ett skrämt rådjur i ett kallt, myggigt hörn, när tältplats skulle väljas ut och som en hint om vad som komma skulle, så började det ösregna över oss. När det inte var nog att tämja vår semesterglädje, så började det också att hagla.

Orden ”Nämensåatteh, nu har vi ju sett Näsåker, nu kan vi åka hem igen” kan ha pressat sig ut förbi mina genom hård ansträngning uppåtpekande mungipor. Men jag visste att det var försent. Jag skulle nu spendera fem dagar och fem nätter i tält, som den första tältupplevelsen sedan en vad jag kan minnas hemsk natt i Skåne när jag var åtta.

22 år senare var det sagt och gjort, vi slog upp tälten, inredde med pressenningar över och under den lilla festplatsen mellan tälten, och stadsbon rev fram ett fällbord som alla hade ba ”Vad ska vi med ett sånt till?”

Men jag lyckades hålla mig trevlig, härlig, mild och mjäll under alla fem dagarna, genom sömnbrist, dusch i isvatten, bongotrummor, människosamlingar och oavbrutet umgänge. Drog mig undan i tältet dag 3 och 4 för att ladda introvertbatterierna men annars så gick det alldeles utmärkt. Nästan inga mygg, inga förfärliga insekter, ett gäng med band på själva festivalen som vi var där för (dock sekundärt, allt annat vi gjorde ägde upp festivalen!) var fantastiska och morgonkaffet smakar ju faktiskt lite bättre efter att ha genomlidit sju plågor varje natt.

För det var ju ingen som använde sagda bord sen…

Slumrade på filt.

Tittade på när andra lagade mat.

Rätt mysigt!

Vi tittade på olika sorters vatten.

Och SÅKLART hällristningarna!

Jag släpade med de andra på museum, och handlade kvalitetsgrejor.

Och badade och drack kaffe vid forsen innan det var dags att leka barfota bergsget i vattenfallet. Ju högre upp man kommer, ju vassare blir det. Bara ett tips från coachen.

 

Ja, vad är utlåtandet nu då? Jag tror att det näst mest överraskande var att det var så pass myggfritt. Fler getingar än mygg! Och det absolut mest överraskande var att jag fick med mig fel sovsäck, för denna stadsbo har tydligen TVÅ?!! Eller ja, hade. För sarkofagen jag hade med mig, som var så tight att jag inte kunde dra upp dragkedjan över höfterna, spenderade jag endast tid i den första natten, och frös formligen ihjäl inrullad i alla former av tyg jag hade med mig, huttrandes i kapp med surret av getingen som försökte hitta ut ur förtältet. En liten del av min själ är kvar i den där barrskogen, fastfrusen. Efter lite kreativ övertalning så bytte jag och tältkompisen sovsäck (tror han agerade på självförsvar, att få mig att sova), varpå jag frös mindre men fortfarande så pass att jag inte fick sova ordentligt, medan han fortsatte sova iallafall bättre än mig. Ett gäng band var jättebra och vårrullarna för 10kr styck var GUDAGODA MVH åt det tre dagar i rad.

Så, Urkult och hänga i camp, 5/5 skulle göra igen. Sova i tält, 0/5, VARFÖR GÖR MAN DET FRIVILLIGT?

Nu börjar arbetet med att övertala de andra att hyra stugor nästa år..

Måndagen efter Gefle Metal Festival

Ligger i min säng. Jag har jobbat idag, sen tupplurat. Bredvid mig vilar en katt. I ögonvrån ser jag en till, drällandes slött på en filt på golvet. Dörren är öppen. Genom den smyger musik, stilla, orientalisk. Jag får en berättelse om en stad levererad till mig, ackompanjerad av ljudet av livet där. Höns kluckar, vagnar rullar på stenlagda gator, sorl av människor som rör sig, handlar, skrattar. Myser i stillheten.

Grabbarna spelar rollspel. Dom är på väg ut på ett nytt äventyr.

Jag vilar mig efter helgens.

Det blev inget regn. Istället blev det häng, dräll och mingel på grässlänter. Det blev helt perfekt. Nya vänner och gamla vänner. Toner dundrandes över bygden, människor som har samlats för att avnjuta sina favoriter, för att stå i en klunga med andra dyrkare och hytta med en exalterad näve i symbios med musiken. Jag fick äntligen se At the Gates live, dom som fick mig att lyssna på metal från början. Inkörsporten till den underbara värld jag simmar och vältrar mig i sedan dess. Mörkgråa moln hävde sig tungt över scenerna hela helgen och gjorde ljusshowerna mer rätta än solljuset hade gjort, och ölen flödade glatt. Ibland lite för glatt, kunde det konstateras på de mer progressiva inslagen. Jag mötte en vän som på förbivägen förklarade att “Det här, det är alldeles för avancerat för mig just nu” när han vinglade iväg nerför rampen till Gasklockan. Jag hoppade över de mer kultförklarade inslagen som Sportlov och Abbath, och på ett vis grämer det mig lite men på ett vis så inser jag ju själv att jag inte hade uppskattat det sådär som man borde göra. Men inslagen jag ville se såg jag, och njöt storartat. Utåt är jag lugn, inombords skrikhoppar jag som det fan jag är när tonerna till favoritlåtarna drar igång. Känslan i bröstet, att se mitt sällskap le, att se människor mötas, att återigen kunna konstatera hur trevliga hårdrockare ändå är.

Tre övernattningsgäster och tre dagar senare, är jag helt slut.

Den introverta rullar ihop sig, tackar nej till sällskap och tar bara in andras umgänge på avstånd.

Härligt alltså.

FESTIVAL! PEPP! TAGG!

SÅ MÅNGA BRA BAND PÅ GÅNGAVSTÅND FRÅN MITT HEM IMORGON. Ska dricka öl och få tre övernattningsgäster på besök och titta på band och se mina vänner spela och träffa kompisar och hänga gäng och ba, woo!

Men så kommer man på att detta ju är Sverige på sommaren.

Jaha. Så ni menar alltså att det är ungefär detta som kommer erbjudas i helgen, SMHI och YR? Jag är inte förvånad. Men alltid lika besviken. Hör mitt sura mumlande medan jag gräver fram regnstället.

Vissa saker förändras aldrig

Klockan är 12.46. Jag ligger i min säng, i mitt lilla rum. Har inte klivit upp än. Genom glipan i gardinen strålar ljus och ljudet av sommaren sipprar in genom det öppna fönstret. Sommaren låter på ett visst vis. Det hörs att det är sommar och att man borde vara ute och göra härliga saker i den härliga solen. Men jag ligger kvar. Scrollar igenom Instagramflödet, vägrar kliva upp. När jag summerar bilderna i rekommenderadebilderflödet så är det barn, sommarhärlighet och politik blandat. En känsla väller över mig. Den där känslan av att det är sommarlov, att jag lika gärna kunde ha varit åtta år gammal, liggandes i den där sängen i Katrineholm, med micropizza och Cuba Cola i back på vänt i garaget. Känslan av att jag inte har något ansvar över någonting, ingen som väntar på mig och ingenting att kliva upp för. Känslan av att jag kan göra vad jag vill i dag och i framtiden.

Men tänk om jag hade vetat, som åttaåring i den där sängen, att allting hon oroade sig för på den tiden fortfarande skulle finnas kvar 22 år senare. Hade hon tyckt att jag slösat tid? Vad är meningen med allt om ingenting förändras?

Att oron över att inte passa in skulle finnas kvar, att den förlamande avgrundsdjupa ångesten över att inte vara omtyckt fortfarande skulle tysta orden, att gruppaktiviteter fortfarande skulle få henne att vilja vända om och gå hem. Att hennes oro för att inte duga skulle finnas kvar, och kanske till och med ha blivit värre. Att funderingarna över kropp och utseende skulle finnas kvar, om än i en annan, uppgiven form.

Och tänk om jag hade berättat för 12-åringen som låg i den där sängen, i Gävle istället, att finnarna inte skulle försvinna, att magen aldrig skulle bli platt, att hon aldrig i hennes egna ögon skulle bli snygg eller kunna uppfylla hennes egna förväntningar och förhoppningar. Att det hon oroade sig för i sexan, skulle vara saker som hon fortfarande kommer att oroa sig för om 18 år. Berätta för henne att hennes känsla av sig själv inte kommer ha blivit mycket bättre om så många år. Berätta för henne att det som var norm på hennes tid fortfarande skulle vara norm för hennes jämnåriga alla de åren senare. Sätter hopplösheten in då?

För hoppet lever ju på framtiden. ”Någon gång i framtiden kommer jag att ha… “, ifyllnad vad man än önskar sig här i livet.

Och om jag nu pratar med 30-åringen i den där sängen, om jag berättar att hon kommer känna likadant om 20 år? Oron att inte passa in, vara bra nog, inte rolig nog, tillräckligt snygg, inte nog självsäker sådär som man ska vara för annars är man ju bara dum som oroar sig, tillräckligt bra på något för att känna att man överhuvudtaget åstadkommit något i sitt liv, med ett tillskott av allt det där man oroar sig för som vuxen också, pensionen, livet, självständigheten, sexualiteten, vänskapen, kärleken. Om jag når åldern av 50 och fortfarande känner exakt likadant, vad innebär det? Att jag är normal? Att jag har slösat tid?

Jag vill ju säga “kör ba, skit i allt!”, men det är lätt att säga när man ligger i sin trygga sfär. Därute finns en stor, överväldigande värld att vältra sig ut i, självsäker och smilandes, full av människor som dömer en och andra som hade varit villiga att öppna sina armar för en om man bara hade varit modig nog att öppna sig själv lite. Hoppet lever om att jag kommer kunna säga något annat till 30-åringen om 20 år, för om det också är något som inte har förändrats, så är det viljan att överkomma osäkerheterna. Kliva över den osynliga tröskeln och göra det mesta av livet. Vi får se, se om jag snubblar.

Kat von D Shade and Light Eye palette!

Javisst! SMINK! MER SMINK! Denna skönhet köpte jag i februari när jag for ner till Stockholm över dagen och drällde runt med en vän. Jag var lite skeptisk kanske eftersom alltså, naturligt smink är tråkigt smink, men eftersom så många hade sålt sina själar och partners och föräldrar för dessa ögonskuggor, så tänkte jag att jag skulle prova.

 

Och alltså. Risken finns att jag har använt den här varje gång jag har sminkat sen jag kom hem med den, greppad i svettiga sminkälskarfingrar. Den är så jäkla bra. Färgerna är byggbara så man vispar på litegrann, och sen lite till, och sen lite till och VIPS så har man en inte alls särskilt naturlig ”contour” på ögonen. Om man vill stanna på ljust kan man det, men det gör jag aldrig, ens om jag planerar att göra det från början. Fniss.

Hårda angrepp.

 

 

Fem skakiga ögonskuggsblandarhänder av fem till Shade & Light Eye!

“SJU LITER KAFFE?” alternativt “Självinsiktens svarta hål”

Såhär mycket kaffe dricker vi (främst jag men vi hade faktiskt besök över helgen!) på fyra dagar! 

När jag flyttade in här med min numera rumskamrat, så iakttog han att kaffekonsumtionen i hushållet markant stegrades. Jag stod i ett hörn i köket min uttermugg i handen, skakandes, och väste ur mig ett “Vad menar du nu?”. Det här med självinsikt är ju som vi alla vet en ganska svår balansgång mellan fantasi och verklighet. Oftast har man ingen som helst aning om hur läget egentligen ligger, ens utsago svårt svärtad av subjektiva filter och tolkningar. Så mycket kaffe dricker jag väl ändå inte?

Sen rullade sommaren in. Hettan tog över. Jag försökte kämpa på med mitt varma kaffe, sittandes bakom det frostade fönstret medan jag sminkade mig. Efter några dagar av svett som bröt sig fram på överläppen och kittlade mustaschen tillsammans med en känsla av en tunn droppe som letade sig igenom det tunna håret i mina tinningar, fick jag konstatera att säsongerna återigen vunnit över människan. Det var bara att med fuktiga händer slita fram telefonen och googla loss efter recept på kallbryggt iskaffe

Så jag hittade ett recept där hon måttade ut hur mycket av vatten versus kaffe man skulle använda. Många recept baserade sig på hetbryggt kaffe som inte alls blir lika gott, eller så antog att dom att man var någon slags synsk kocksjäl som själv kunde måtta hur mycket kaffe som skulle bli lagom i hur stor andel vatten.

Sen googlade jag andelarna i det braiga receptet jag hittat. Ett paket kaffe, ungefär. Och sju liter vatten.

SJU LITER?

“Jag kommer aldrig dricka upp sju liter kaffe!” väste jag för mig själv och halverade receptet. Och sen halverade jag det nästan igen, och slutresultatet blev två liter vatten och motsvarade andel kaffe. Jag rörde glatt om i kaffet, nöjd över att ha flera dagars konsumtion klar för mig i morgon bitti. När eftermiddagen rullade in i hushållet dagen efter, var kaffet slut.

Jaha.

Lite mjölk, lite grädde, och kondenserad sötad mjölk för att toppa av det. Undra på att det går åt som STRYK!

Hmm. Jag och J (främst jag) vältrade alltså, med en liten kopp till en fikagäst där på kvällningen, oss igenom två liter kaffe på en endaste dag. Hmm. Jamen, jag gör sex liter då. Vi hade ju trots allt haft besök och druckit kaffe två gånger på en dag och sådär. Det lär ju räcka ett tag.

Fyra dagar senare, var de sex litrarna slut.

Jaha!

Till vårt försvar så hade jag en vän här hela helgen som slukade sin andel, menneh.

Så, den senaste gången gjorde jag strax över sju liter kaffe som jag med koffeinbristskakande händer lyckades sila under en livstid igår. En liter är redan slut. Hmm. Man skulle ju kunna tänka sig att problemet i detta ligger i den fasansfulla konsumtion av koffein som har uppenbarat sig inför mitt överraskade sinne, men det ligger snarare i att det tar exakt tusen år att sila sju liter kaffe genom kaffefilter. Exakt tusen år. Fortsätter det vara varmt kommer jag få återuppleva skräcken i arkeologins sållfrossa, fast denna gång i kaffefilterform.

Cheesecake brownies FÜR ALLES!

Ja jävlar, det var dags. Jag var sugen på både brownies och cheesecake och ville inte göra någon av dom separat. Jaha, vad gör man då? Man gör BÅDE OCH! Men! Jag fick trixa lite eftersom jag inte hittade något kombinerat recept som hade en cheesecakedel som innehöll vit choklad, vilket jag ville ha. Så, det fick bli ett kärleksbarn mellan en fuskvariant av Leilas New York cheesecake baserat på vad jag hade hemma och Katja Kristofersons brownie.

Så det blev alltså såhär:

Brownie:
150 gram smör
1 dl kakao
3 ägg
3 dl strösocker
2.5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Cheesecake:
300 gram philadelphia
1 ägg
1 msk vetemjöl
1 msk strösocker
3 tsk vaniljsocker
100 gram vit choklad

Ugnstid: 40-45 minuter, 150 grader, långt ner i ugnen.

Det var ju en chansning med olika recept, men det blev AWESOME! Jag började med att veva ihop allt till cheesecakedelen, den vita chokladen smälte jag över vattenbad och hade i sist. När jag var klar med det vevandet så la jag ihop alla torra ingredienser till browniedelen, utom sockret som jag hällde i en separat skål tillsammans med äggen. Eftersom bakpulver blir glatt av värme och man måste in i med grejerna i ugnen ganska raskt efter att man rört ihop smeten, så försökte jag göra klart så mycket som möjligt innan jag hällde i smöret och blandade ingredienserna. Smälte smöret i en kastrull och smorde formen med lite av smöret med hjälp av en slickepott. Vispade ägg och socker lite fluffigt, och blandade ihop alla brownieingredienserna.

Hällde ner det i formen och smetade ut det slätt, slafsade ut cheesecakesmeten ovanpå och slätade ut, sen vände jag lite med en kniv så smeterna blandades. In i ugnen i 40-45 minuter (hade min inne i 50 och den blev bra men kunde ha varit inne lite kortare), långt ner i ugnen och på mesiga 150 grader. Magi!

MA. GI.

Stuffz!

KLAR OCH NU VÄNTAR VI BARA PÅ ATT DEN SKA SVALNA, RAHR.

Lite fluffig och härlig brownie med vitchokladig cheesecake ovanpå. Alltså. ALLTSÅ.

Smink! Anastasia Beverly Hills Self-Made!

Ja, det finns en viss risk att bloggen kommer hållas mindre personlig och mer grejig framöver, men det får vi se. Oavsett vilket, så fick jag post idag, från Kicks. Glädjefyllt skuttade jag tillbaka till lägenheten, tittade in hos min TV-spelande roomie och proklamerade högtidligt att nu minsann, nu ska jag sminka mig! Han vevade uppmuntrande med en hand och lyckades klämma ur sig ett “Yay!” medan han försökte undvika att dö i en livmoder, jagad av små bajskluttar. Indiespel, va.

Det som erbjöds på posten var Anastasia Beverly Hills ögonskuggor i samlingen “Self-Made”, som ska vara limited edition men den har sålts lite överallt under lång tid, så pass lång tid att jag till slut bröt ihop och köpte den efter att ha koögat den i ett halvår.

So pretty!

Så jag slängde såklart på alltihopa på armen för att få se och bestämde mig därefter för att använda den tredje från vänster och de fyra sista, beigeaprikos, turkos, svart och mörkbrun. Ah. Har ett ohälsosamt förhållande till ögonskugga. Älskar det ohämmat.

När jag tog bort sminket vid 03-tiden och skuggorna hade suttit på sedan 12 på dagen, så satt allting kvar och hade inte bleknat eller tappat bort sig. WIN!

ÄR NÖJD. SÅ ATT SÄGA.