Ett snabbt avbrott i bloggsemestern.

Det var ju det här med kollot. Ska vi vara wild and crazy och göra det eller? Vecka 30? Förslag? Bara en massa trefligt folk, som gör inget? Dricker vin, spelar spel, grillar? Spelar finskt kubb och titta på tråkiga fornlämningar? Pratar om livet? Kanske plaskar i en liten plastpool ifall vi får upp den. Såklart leva lite torftigt, pga har bara två gästrum.

Jag slänger ut förslaget här, maila mig! Om vi blir ett gäng så kör vi i vind och sparkar igång en facebookgrupp eller nåt!

Det enda kravet jag har är att jag vet vilka ni är (bloggmässigt alltså)! JAG VÄNTAR VID TELEFONEN (mailen)!

Bloggen är konvalescent

Jag ringde neurologen på Sahlgrenska. Fick upprepa mitt personnummer som jag räknat upp i telefon så många fler gånger än jag hade tänkt mig för några år sen. Hon sa att jag inte fanns med i någon slags lista där. Fan. Men jag har ju fått en remissbekräftelse? På neurofysiologisk undersökning?

JAHAAA, jamen då ska du ju ringa NEUROFYSIOLOGEN, inte neurologen!

Känner att jag inte är gjord för att surfa runt i vårdens lokaler, direkt.

Men nu har jag en plan iallafall, förankrad med min chef. Så något av allt kanske löser sig. Utan att vi behöver sälja huset i ren inkomstbrist.

Men ni vet hur det är när man tycker att man förtjänar en break? Att det ska plana ut liksom? Precis så kände vi, och sen blev allt ännu värre. Nu väntar ett arbete av det där slaget man helst skulle vilja skeppa över på någon annan. Det ska planeras, sorteras, bearbetas, tröstas. Och jag står maktlös bredvid, en svärfar fattigare. Vi har inte satt den där gurkan vi skulle odla i växthuset och sen få lägga in och ge tillbaka för alla gånger han muntert levererat en burk hemmainlagd gurka för att avnjutas med leverpastej. I dagsläget vet jag inte om M vill sätta den alls. Och vad spelar det för roll i sammanhanget? Vad gör det för skillnad att vi i rent försvar mot stillheten och tankarna planterat dom där buskarna vi pratat om i fyra år? Fåglarnas vackra kvittrande, surrandet av humlor i lönnarna ovanför våra huvuden och solnedgången stöttar, lättar upp. Men det finns ingen maskering, inget utrymme.

Om jag inte övervägt att lägga ner bloggen tills i höst iallafall, då, så gör jag det nu. För jag vill inte att mitt utrymme på internet ska bli ett vittnesmål över det sämsta året jag/vi har haft i livet. Det kan gärna få passera under radarn, försvinna ur minnet, blekna för att göra plats för nya minnen. Jag har liksom försökt släta över, målat naglarna för att liksom ha något att lägga upp, täcka över att jag inte finner meningen med något av det. Nu går det inte längre. Jag kan inte låtsas om att vi inte tyst ser på solnedgången och tänker på de vi har förlorat och håller på att förlora, att vi medan vi pysslar med huset funderar över hur länge till vi kan göra det, att vi skojar med varandra om mörka saker som vi vet kan bli, kanske lite som förberedelser inför faktumet.

Så idag, prick tre år efter att jag startade upp den här bloggen på det här internätet, så stänger jag av.

Hur länge vet jag inte, vi säger preliminärt till sommaren, kanske hösten. Då hoppas jag att nya krafter infunnit sig. Nu får vardagen och icke-vardagen flyta på, vi ska återfinna vårt fotfäste, bearbeta och ta hand om varandra. Försöka tänka bort sjukskrivningar, smärtor, förluster, väntan, ovissheten. Leva i nuet på ett vis som man aldrig gjort förut. Kommer nog fåna runt på Instagram fortfarande, så om ni saknar mig för mycket så finns jag där.

Vi ses, ju.

Måndagens.

Måndagens bästa nr 1:
Att kliva fram på jobbet med ett papper i handen och skrikfråga ”Micke, vad har du GJORT?!” och se minen som följer.
”Vad jag har gjort?!” (här föreställer sig medarbetaren samtal på chefsnivå i sin omedelbara framtid)
”Ja, alltså bokstavligen vad du har gjort, jag behöver uppdatera kompetensen för alla medarbetarna, kryssa i ifall det är något vi missat.”

Måndagens bästa nr 2:
Att jag fick 1.35 på högskoleprovet. Ah.

Den är här!

Ja, den här donnan som suttit och provbyggt kalendrar och haft det som i-landsproblem att försöka avgöra vilken storlek av kalender som skulle brukas under den största delen av 2015 sen i januari, glömde ju helt plötsligt bort att det var dags att skaffa en ny och vips så var det bara två veckor kvar på den gamla! Glömskan hade ju förstås också medfört att ingen design hade gjorts, så förra helgen fick jag kavla upp ärmarna och helt enkelt bestämma mig, rita en och skicka in.

Då klev jag in i mitt inre, och letade efter saker jag gillar. Såna där saker jag inte tröttnar på. Choklad är ju en. Morgonkaffet är en annan. Glada hårfärger. Men dessa ting gjorde ju sig inte jättebra på ett omslag till en kalender. Jag sökte vidare. Jag älskar ju gamla saker. Någon gammal sak borde kunna passa! Så efter att ha sållat igenom mina arkiv och CGtextures arkiv av bilder, så blev det en mashup av en kyrkodörr, gångjärn från en annan dörr och ett pentagram. I solnedgången förstås. För det är det bästa ljuset.

 

I kalendern följer hot-formatet i det Gyllenrävska hushållet: ”Döh!”, alltså ”du” på väschöttska. Detta hot följs standardmässigt upp av exakt ingenting.

 

Två generationer av almanackor!

Vad tror vi, finns det en chans att vi kommer trivas ihop? Jag hoppas det!

Det här huset alltså

Jag älskar det här huset. Jag vågar säga det. Vi har bott här på heltid i 14 månader bara, men det känns som så mycket längre. Kanske lite för att spisen är trasig, vi har redan hunnit byta det värdelösa uppvärmningssystemet, avloppet, ett helt tak, köksfläkten som var åt helvete (dålig, felkopplad, olagligt elad, etc etc) och att vi har hunnit lära oss att kylskåpet låter som ett flygplan, getingar kan klättra in genom en kattvind och invadera vårt hem, STORA spindlar bor i gamla delen av huset (inte så många, men det väger de upp i enskilda individers grandiositet), badrummet är kasst och altanen gungar som om det vore en färja på ett i vårvindarna livligt hav och när tvättmaskinen centrifugerar, så skakar en vägg i vardagsrummet.

Men så står man här, en solig vårkväll, och glor på sitt hem. Det är lite stökigt, jag får pausa den otextade TVn när M snyter sig pga den öppna planlösningen och diskmaskinen låter som den leker hela havet stormar. Solen kikar in på sin väg ner över himlen. Fåglarnas kvitter och sång hörs igenom glipan i altandörren och blåmesarna skuttar omkring i ormhasseln utanför fönstret.

Igår stod vi ute på altanen, i solnedgången och bara tog in. Tystnaden. Fåglarnas sista sång för kvällen. Det orangerosa ljuset från horisonten. Solen som sjönk ner bredvid kyrkotornet. Tittade ut över vår gropiga gräsmatta där en sork har uppfört ett lägenhetskomplex. Tittade ut över hörnet där vi igår grävde fram gamla chipspåsar, ett stängsel, plastpåsar med bråte, hinkar med skräp, glasburkar fortfarande fyllda med något som en gång i tiden varit sylt och lecablock som någon tidigare ägare tyckte passade i kompostfållan. Vi har mycket att göra. Jag hoppas att det är värt det. Just nu känns det så.

Under tiden försöker vi göra det till vårt. Vi är på god väg iallafall.

 

Det där jag inte får glömma

Ibland när jag krisar loss så glömmer jag vem jag är och vad jag har gjort. Det enda som består är jämförelser med människor som är duktigare, tuffare, roligare, skojigare, populärare, snyggare, smalare, mer framgångsrika, mer bestämda, och helt enkelt bättre än mig.

För det finns massor med människor som är duktigare, tuffare, roligare, skojigare, populärare, snyggare, smalare, mer framgångsrika, mer bestämda och bättre, än jag.

Jag har inte alla attributen man ”borde” ha heller, rent populärkulturistiskt (men hitta på ord, det kan jag!). Jag har inga husdjur, inga barn, inget körkort, ingen ambition, ingen strävan efter att passa in (allt är ju relativt, förstås).

Men oavsett hur många vänner jag har (det är få, men nära), hur populär jag är (inte särskilt alls pga introvert?), hur skojig jag är (ingen aning), hur stor brist jag än lider på framgång och smalhet och snygghet, så har jag ändå gjort lite i mitt liv. Det är inga tuffa resor utomlands för backpacking, det är inga fancy titlar, det är inga hopp från himlen och det är inga saker att skryta med när människor tävlar i tuffast-liv-vinner.

Men jag har som introvert, osäker, folkskygg, trotsat mitt inneboende flyktbeteende och flyttat till en ö, helt själv. Helt utan vänner, familj, stöd. Och jag klarade det. Jag har satsat allt och flyttat till Västergötland till kärleken. Jag klarade det. Jag har stått ut med människor som glott på mig när jag sportat glada hårfärger, trots att jag bara velat gå och gömma mig ofta. Jag har skojat med människor jag inte känner och jag har vunnit människors förtroende. Jag har blivit en person som folk på jobbet räknar som ”en bra”. Det finns människor som verkligen gillar mig. Bara mig. Som den jag är. Jag har varit en person som utomstående sett som envis, självständig, med pondus. Det jag inte får glömma är att den enda jag kan jämföra mig med, är mig själv. Och vet ni, i jämförelse med hur jag ser mig själv, så har jag utmanat, trotsat, och vunnit.

 

Ni.

Ibland blir det för mycket för en. Det vet ni uppenbarligen. För varje gång jag i affekt publicerar ett inlägg jag känner mig osäker på, med ett innehåll av sånt där man inte kan säga högt utan att få “tänk positivt” etc etc tillbaka i ansiktet, så kliver ni in. Mina läsare. Ni känner igen er, kliver fram ur tystnaden och tar fram en mjuk borste och sopar ihop bitarna i en liten hög, så att det blir lättare att plocka upp sig själv från golvet igen. För uppenbarligen är jag inte ensam, och uppenbarligen är jag inte den enda som dels misslyckas med, och dels inte tycker att, positivt tänkande är en allroundlösning i livet. Och det mina vänner, känns förbannat skönt.

FUCK positivt tänkande!

Nåväl, en del positivt tänkande är förstås med i bilden, för hoppet är ju faktiskt det sista som dör. Men samtidigt så är jag en grubblare, en som måste få vältra mig i scenarier och få tänka ut lösningar på de värsta av konsekvenser innan jag kan ta ett steg tillbaka och försöka hitta mitt fotfäste. Och att ha ett litet utlopp här, om inte annat för att bryta den så härliga bilden av mitt liv jag porträtterar i bild och text (HAH! Kanske inte) hjälper faktiskt. Så tack, läsare! Ni som kommenterar och ni som lurkar runt, och ni som lurkar mest men fäller in en kommentar här och där. Det är väl bra härligt, det här med bloggvärlden ändå.

Påsken 2015

 

 

 

Eld och friskluft kan väl sammanfatta påsken. Jag och M spenderade den i stillsamhet, stökat lite hemma och ätit gott. Men mitt i bland fågelsafarin, myseldande  i brasa, lördagsavsnittet av Morden i Midsomer och påskaftonens eldar och fyrverkerier, så var det något som skavde. Det skaver fortfarande.

Jag är nog så trött bara. Trött på förväntningar, trött på outtalad press, trött på att vänta, trött på ovissheten, trött på att känna att jag inte duger. Människors ord säger att man ska göra som man vill, men andemeningen är att man ska göra som alla andra vill. Motsvarar inte dina reaktioner på något deras sätt att se på saken, så har du fel. Försvara dig. Varför tycker du inte på ett visst vis? Trött på att skämmas över hur jag ser ut, över att jag är tjock. Dagligen möter jag blickar som försöker lura ut ifall jag äntligen är på smällen, för jag ser ju ut att vara det. Om jag inte vore plågsamt medveten om att jag alltid haft en mage, oavsett hur smal jag än varit, så hade jag blivit det nu. Försöker dra in den för att komma undan misstankarna, men de består. År efter år.

Jag är trött på att vara introvert. Trött på att pressa mig själv varje dag att komma på något att prata om för sakens skull. Annars är man ju onormal. Trött på att inte vara lika rolig eller intressant som alla andra på jobbet och folk i gemen. Trött på att jag jämför mig. Trött på att låtsas att inte ha tabut: Dålig självkänsla. Det får man bara inte ha. Har du det, skämmes. Och skäms gör jag. Trött på att inte orka, inte vilja. Trött på att önska att jag vore extrovert, att kunna njuta av att rulla mig i sällskapet av människor jag inte känner särskilt väl. Trött på att inte tycka det känns självklart att hänga med på after work, i ren rädsla för att jag kommer känna mig utanför. Trött på att känna mig utanför, på att vänta på remisser, på att vara den där på jobbet som inte gör det alla andra gör.

Jag är trött på att inte veta om jag kommer vara sån här för alltid. Att inte veta om jag kommer kunna göra det där jag vill göra? Trött på människor som säger att det blir som man tänker. Frågar alltid om det då är mitt fel att jag har ont, att jag inte kan arbeta? Det är det såklart aldrig. Men det är ju andemeningen. Ansvaret ligger på mig att ordna allting, och jag har inte förmågan. Slappna av, tänk positivt, ta det som det kommer, och om det går åt helvete: Gilla läget.

Men jag kan inte gilla läget. Jag kan inte finna mig. Borde jag ens finna mig? Jag har alltid varit tacksam för det lilla, men det har inte hjälpt. Nu hotas det lilla, och det stora. Jobbet, huset, livet som jag vill leva det. Pysslet, kreativiteten. Vad gör jag? Det känns som ett vakuum, limbo. Och det måste få ett slut. Snart.

Firar ni påsk?

Nä, inte jag heller. Eller det var en sanning med modifikation – jag har likt resten av den stora massan av får som samhällen utgörs av, tagit tillfället i akt att köpa fula små gula missbildade piprensare i en form som ska representera kycklingar och kanske tillochmed ursäktat den löjligt stora godispåsen med ”Det är ju påsk om en vecka!”. DET om något är väl ett modernt firande av våra kära, traditionella högtider? Kommer kanske tillochmed äta ett ägg eller två i helgen. Vi har en halv platta med lokala ekologiska ägg som måste förtäras, nämligen.

Nu är jag ju ingen storartad anhängare av Kristus och alla hans påhitt, zombiewalks och vad han nu pysslat med genom åren, men en fuliskyckling eller två får alltid plats. När jag ligger kvar i sängen en dag när jag annars inte skulle ha gjort det, som långfredagen (barndomens tråkigaste dag?) så firar jag helhjärtat att jag är ledig, så jag kan inte påstå att jag inte firar påsken alls. Jag firar lite. Ni vet. Låtsas om att den går ut på ledighet och att fira livet som sprungit fram ur marken och knopparna som börjar bli mogna på riktigt.

På tal om livet – våra träskväxter har börjat blomma igen, husgrunden har skjutit blå scillor och mina försök att driva upp buskar att sätta ut i fantastipergolan går sådär. Ett enda frö av lavendeln har tagit sig, så jag kommer nog försöka mig på combatstilen – släng ut frön och glöm bort dom. Den bästa sorten!

Och ifall ni undrar hur liten en paprikaplanta kan vara innan den börjar skjuta frukt – sådär liten. Ni ser ju knopparna på den till vänster, komplett med en överblommad blomma i mitten. Som jag råkade veva runt lite i cayennepollen i, som också blommar. Såatteh. För mått, pinnarna i krukorna är standardsize glasspinnar. Den perfekta lägenhetsfönster/balkonggrönsaken?

 

 

Ibland känner jag inte ens igen mig själv i min vuxenhet

När jag var tonåring så kunde jag inte riktigt se framför mig den här dagen. Jag menar, jag kunde ju tänka mig att så vore fallet sådär när man ändå skulle vara i stort sett död pga ålder, men ändå inte greppa det riktigt. Ja, jag pratar alltså om dagen när jag vaknade av mig själv, enligt föregående dygns tid klockan 06.15 (alltså sommartidens 07.15), klev upp, svepte ner mina vitaminer och mitt livsuppehållande Levaxin med ett glas havredryck, städade upp i köket och satte igång en diskmaskin, för att sen dundra in i badrummet för att sparka igång en omgång tvätt också. Och så vattnade jag tomat- och chiliplantorna som har kommit upp.

Som sig bör förstås, så tyckte min inre tonåring att nej, vafan, nu får det räcka. Så resten av min frukost blev ett glas cola och en bit budapestrulle. Man kan ju inte vara vuxen hela tiden.

Ja, och för att understryka ungdomens rosiga kind, serverad på en rosa princesstallrik.

Jag vet, nu är det dags igen.

Ja, Sveriges barn, unga, och dumma vuxna (Läs: Ellet)

Men ni gillar mig ändå! För nu tar jag en liten bloggmester igen. Ikväll ska vi äta middag med vänner och sen börjar det – inledningsveckan till högskoleprovet. Jag har förstås i ren panik anmält mig till högskoleprovet ifall att jag aldrig blir normal igen och måste hitta på något annat med mitt liv. Lite så. Problemen slutar förstås inte där med tanke på att jag inte är berättigad till CSN och att jag skulle tappa all min sjukpenning ifall jag skulle plugga heltid och också behöva sälja huset pga har inte råd att bo här i tre år med en inkomst, så att plugga är inte helt komplikationsfritt heller. Har inte fått någon kallelse till nervgrejstestet än och har ingen aning om när den kommer. Är fortfarande sjukskriven och kan fortfarande inte äta som vanligt för den lilla magkatarren hänger på.

NÄMEN alltså, jag känner inte att livet har kastat ut mig i ovissheten eller så. Och det stressar mig inget heller. Det är bara härligt, liksom. HÄRLIGT!

Så den här veckan ska jag spendera med att plugga matte. Ungefär sex år matte. För om det är något jag är dålig på, utöver att vara positiv och självdisciplin, så är det matte. Matten har sparkat mig i magen, från att jag började i skolan, tills att jag slutade i skolan. Och sen lite till på högskolan efter det. Fyfasen. Krälade mig igenom alla åren och skrapade mig precis förbi G-strecket, vartenda år, trots särmatte (som i mina trakter av landet var den dumma delen, inte den smarta delen som den tydligen var här i VG?). Jag gjorde två provdelar av högskoleprovet häromveckan. På orddelen fick jag 2.0. På mattedelen fick jag 0.1.

Känns lovande, detta.

Så, vi satsar på att ses igen kanske nästa helg! Och för att stilla er värsta ågren, så finns jag ju förstås alltid som en liten luring på Instagram.

Vad var det i paketet då?

Som jag så hetsigt cyklade till affären i sju kilometer motvind för?

Jo, det var en helt vanlig hederlig konsumtion. Okynneskonsumtion. Bara för att jag ville. Ja, nu blir det yta igen (suck, säger väl alla, och jag med. Lite).

 

Too Faced – Chocolate Bar Semi Sweet och Sleek – Sunset.

Jag har förstås den katolska/protestantiska skammen inom mig pga hävdade nyss stort och storslaget att jag inte skulle hänge mig åt någon handel av ögonskuggor men nu har jag gjort det ändå. Så nu har jag ögonskuggor som kommer vara mig tills längre än jag kan se framåt.

Det är väl som dom säger – det är dyrt att vara hemma. Inte bara för att man förlorar inkomst utan för att man också har tid att hänge sig åt internet och dess magier, i mitt fall en eldgaffel på min sminknörds bakända.

Om inte annat så är den väldigt visuellt tillfredställande? Enligt alla tusen youtubevideos jag sett om den här paletten så ska den lukta choklad. Jag tycker inte att den luktar sådär härlig choklad? Den luktar vaniljigt, lite kvalmigt chokladpuddingpulvrigt. Och jag har insett att jag är rätt känslig för dofter, då jag känner lukten i hela gästrummet där den huserat på fönsterbrädan. Jag har fipplat runt lite och använde den igår och idag, och min invändning så långt är att vissa färger påminner mig om varför jag aktade mig för ögonskuggor förr i tiden. Svårsuddat! Det kan utan tvekan vara handhavandefel pga är en person utan sminkrutiner.

Den rödaste av de röda i Sleeks palett, färg från chokladbiten och suddhjälp av en av mina fina lösa ögonskuggor. Kulturblandning!
Att ta bilder på sitt smink gör alltid att man ba, va, har jag svart damm under ögonen?! För det syns inte IRL?

 

Ett tisdagstips från coachen

Låt oss säga att du har börjat med en sån där squat challenge. Du gör den förstås på mer än 30 dagar pga träningsvärken gör det omöjligt att göra alltihopa på den tiden?! Men, du har stegrat lite i antalet. Du gör tillochmed lite extra bara för att. Du tränar också lite andra muskler medelst hantlar. Stapplar uppför trappen och välter i säng.

Du får på måndagen, dagen efter, efter ett avi-SMS för ett paket du väntat på hela helgen. Du har nu två val:

1. Att vänta på att eventuell sambo ska komma hem tre timmar senare så du kan få skjuts till affären och hämta paketet.

2. Ge dig ut i garaget, gräv fram din cykel från bakom vinterns ansamlingar av grejer. Pumpa däcken som har pyspunka. Stappla sen på cykeln med dina träningsvärkströtta ben och börja cykla mot affären, som ligger 3.5 kilometer bort i en svag uppförsbacke. Möt omedelbart en 12sekundmetersmotvind som inte ger sig under någon del av din cykeltur. Kämpa på. Gråt. Cykla fortfarande på högsta växeln på din damcykel för att VÄXLA NER ÄR ATT FÖRLORA. Gråt mer. Svettas i den hårda, kalla vinden. Kom hem 45 minuter senare (du var in och handlade också), vindblästrad, lugg överallt, kall, svettig, och ramla in igenom dörren. Ifrågasätt inte ditt beslut. Det kan vara avgörande för alla framtida cykelturer.

Slutsats: Ta bil’n. Det här med vardagsmotion kan ju vara det värsta som uppfunnits.

Finfredag! IGEN!

Lite mörbultad i den hårda vårvinden, men strålande vit och vacker.

Honkfåglarna (kanadagässen) kommer honkandes i långa streck över huset då de flyger mellan fälten på dagarna och sjön en bit härifrån där de häckar på nätterna. I vårmorgonsolen gapar dom långt uppe i luften. Innanför ett fönster sitter jag och glor på dom. Känner hur livskraften kommer tillbaka.

Det är en extra fin fredag idag. Inte för att jag har ont i huvudet, eller för att jag måste städa hela dagen. Utan för att ikväll kommer brüdarna och vi ska drälla i soffan och prata hela helgen. Ack. De fina tiderna. Och jag insåg idag att jag ju då får sällskap till mellofinalen! Solen lyser och jag kommer att få en kallelse till Sahlgrenska för neurografi, be för mig och offra något valfritt! Jag ska sprätta iväg en snutt Ben & Jerrys och åkalla gudarnas ömkan så jag kan få en diagnos, och ännu bättre – en LÖSNING!

Inte särskilt snyggt just nu, men förhoppningsvis i sommar! 

Firar våren med.. rödbrun ögonskugga. Aja. Jag gillart! (OBS, sparade det där nedfallna svarta under ögat för er skull. Keepin’ it real yo! 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...