En bild som kanske passar en måndag.

Bara för att väga ner allt det där härliga som visar sitt fula tryne på min blogg (Jag kan ju inte låta bli alltså) så tänkte jag också visa er en av de fulare sidorna med detta hus.

Vet ni vad det här är? Ja, alltså se förbi det av trädfortplantningsförsök luddiga myggnätet och skåda detta. Ni kanske ser ett köksfönster. Kanske en spröjs. Men vad är det jag försöker komma fram till här?

Kan det vara det faktum att vårt fönster har fuskspröjsar (alltså en hel glasruta med pinnar som dekoration)? Nej, inte riktigt. Kan det vara att fuskspröjsarna är omålade på insidan? Nej, inte riktigt det heller. Kan det vara det faktum att mellan spröjsarna och glasrutan så har exakt fem stycken TVESTJÄRTAR bestämt sig för att här är det mysigt och här vill vi bo så ägarna av huset tvingas se oss varje gång det blir lite mörkt ute och lampan är tänd inne?

Ja, så kan det vara.

Äcklighetsfaktor: 1100.

Överväger starkt Radar. Eller att sprätta bort spröjsarna. Värt det.

Tre ögonblicksbilder från ett hus på en schlätt.

Jag är, innan dagen ens börjat, helt slut av att ha diskat och städat köket i över en timme (?! Vilka är vi? Arga järvar som haft styrketävling i köket?) så nu blir det ett bildinlägg. Vaschegoda.

Det fanns ingen tid att förlora. Upp åkte höstkransen på ytterdörren! Och det är nu bestämt att vi ska karva pumpor och tända ljus för våra bortgångna (amerikansksvensk potpurri?!) till alla helgona och vi har druckit kardemummakaffe och gjort iallafall en gryta och jag har plockat fram alla vantar och halsdukar ur sitt sommargömställe och vi har eldat i spisen och flyttat in en chiliplanta i hopp om att iallafall få några chilis i år. Vinterskor och orangea gardiner har gjort sitt intåg i huset. Njuter för fulla drag. Njuter. Även om hösten inte ens är här än!

Och titta på den här. Den har vi fått av svärfar, som tyckte att den skulle passa bättre hos oss än i hans garage. Vet ni vad jag tänker på när jag ser den här vagnen? Härlighet. Den utstrålar härlighet och risken är överhängande för härlighetsbloggsstilleben med blommor, mjölkspannar och förhoppningsvis nån småfågel i vårljuset. Härlighetsöverslag på G! Det kan ni tacka min svärfar för.

Och man säger ju att nöden är uppfinningarnas moder. I vårt fall är husägande uppfinningarnas moder. Som när takkillen kommer och ska lämna vindskivor inför det stundande takbytet och vi ba, eh, jaha, var dom sex meterlångaviharingenstansattförvarasexmeterlånga plankor. Sen började det blåsa och regna. Såatteh. Föreställ er två husägare som kastar sig över plast som försöker fly ut över fälten, brottandes med hörn som slår oss i ansiktet samtidigt som en av oss skriker efter tunga saker att säkra lasten med, så har ni oss för ungefär 20 timmar sen. Det är mycket värdighet i att trotsa väder och vind. Verkligen.

Hur jag mötte M, per request! (av en person, men ändå!)

Egentligen börjar historien om mig och M långt tidigare än den där natten den sjunde februari 2009. Jag flyttade in i mitt studentrum 15 månader tidigare, och blev snabbt varse om de där två killarna som rökte utanför porten några gånger om dagen. De delade lägenhet, så mycket visste jag. Och jag, som hämningslöst beaktar mina första intryck av människor, tyckte att jag minsann nog säkert skulle passa ihop med den långe av dom. Fånigt! Det visste jag ju ingenting om! Det var ju två killar i huset mittemot bara. Sommaren 2008 var det gårdsfest och nästan alla var ute. Jag såg att de där två killarna hade fest uppe hos sig med öppen dörr, och jag ville liksom smyga upp och mingla lite, men råkade visst ha en pojkvän på besök vid det tillfället (whoops?), så det blev inget då. Men tiden förflöt, och runt lucia 2008 stod jag singel på kåren i Gävle. Drällde runt bland kompisar med lite cider och såg att grannen och hans rumskompis var där. Han såg lite uttråkad ut. Kanske skulle prata med honom, tänkte jag för mig själv. Och precis när jag tog första steget åt grannens håll, så dyker en bekant till mig upp som gubben i lådan framför mig. Vi hade gått i skola i Visby samtidigt, men hade inte träffat på varandra där. Suck. Han småpratade på liksom, jag försökte bli av med honom så jag kunde kliva fram till grannkillen istället. Men så bjuder visbykillen ut mig. På dejt. En riktig. Åh. Nu kunde jag ju inte avfärda honom hastigt? Fick stå kvar, förklara att jag var kär i någon annan (vilket förvisso var sant), liksom trösta och säga att jag jättegärna fortsatte vara fyllevän med honom, etc. När han väl kände sig bekräftad och avvek, så var grannkillen borta. Jag glodde efter honom. Hans rumskompis var kvar med sina vänner, men han var borta. Suck.

När jag gick hem en stund senare så lyste det på hans rum. En stor del av mig ville plocka fram mitt skamlösa jag igen (det har kommit väl till pass ett antal gånger!), kliva uppför trappen och knacka på hans dörr. Men att en främling knackar på 01.30 en fredagskväll kanske inte är så lämpligt ändå?

Så där blev det inget heller. Suck. Tiden rinner ut, kände jag. Han kommer flytta snart! Jag får inga många chanser till!

Själva mötet

Det här är den sista bilden på mig som singel. Ja, egentligen är det så enkelt. Bilden är tagen den 7e februari året 2009 och är tagen precis innan jag gav mig av till förfest i näst-grannhuset med Ålandsfärjaninköpta spermieshottar och en tetra med Jelzinvodka. På vägen ut från mitt hus såg jag grannkillen och hans rumskompis. De rökte i porten med en tjej och verkade ha fest.

Fortfarande i nyktert tillstånd fegade jag ur och skuttade vidare till mina vänner och vi söp oss i vanlig ordning orediga och två av de mer populärmusiksinriktade festkollegorna övertalade resten att gå på hiphopklubb i en unken källare med tveksamt klientel. Visst, sa vi! På vägen ner till stan kraschade vi en födelsedagsfest i en kyrka. Klassigt.

Vi anlände, gruppen på ungefär 12 personer, och eftersom vi var ganska tidiga så fick vi alla plats på samma ställe, en upphöjd ramp med god utsikt över lokalen. Vi hängde, drack öl, pratade högt, skrikskrattade, dansade. Ni vet, det vanliga. Jag gick till baren och skulle köpa ett dubbelgrepp med öl (för att slippa barhänga två ggr, jag är inte så dum som jag ser ut!) och i väntan på bartendern tittade jag på människorna som befolkade barområdet. Och bredvid mig stod helt plötsligt grannen. I periferin såg jag hans rumskompis och tjejen från tidigare. Eftersom jag exakt fem veckor tidigare under en slirig och ganska pinsam nyårsafton lovat mig själv att året 2009 skulle vara året då jag släpper alla hämningar och först och främst den där killen jag varit kär i i snart 18 månader (ingen ni vet), tänkte att jag kan nog göra det här. Ragga lite. Kan ju inte vara så farligt? Jag har aldrig gjort det förut på det här viset! Det här vilda och ni vet, obekanta viset!

Så jag fick mina öl, hovrade i smyg tills han fick sin köpt, och sen tog jag ett kliv mot den långe bekante personen jag sett så många gånger förut. Det här var min sista chans. Snart flyttar han, tänkte jag.

”HEJ! Vi bor grannar. Jag heter Ellet!”
”Eh, ja, hej!”
Vi presenterade oss och jag minns inte särskilt mycket av samtalet. Vi pratade en stund, sen avvek han pga toalettbesök. Jag återvände till mina vänner.
”Vad händer? Vart tog han vägen?!”
”Han gick på toa?”
”Jaha?”

Panelen av vänner såg hur han kom ut från toalettområdet, passerade förbi mig och gick och satte sig med sina vänner igen.

”Jaha?”
”Det kanske inte är meningen helt enkelt, konstaterade jag. Nämen vafan, no regrets! Här blir inga barn gjorda!” Jag skuttade ner från rampen, klev över dansgolvet och satte mig i fåtöljen bredvid hans. Startade samtalet, freestylade ihop något. Vi småpratade. Sneglade jag bakåt såg jag elva vänner glo på oss, tummen upp och allting som pinsamma vänner gör på avstånd. Rumskompisen kom och jag blev presenterad som ”Gotlandstjejen” pga att jag alltid hade mjukisar med ”Gotland” skrivet på sidan (har dom på mig just nu!). Rumskompisen pekade på grannen och sa att han hade fått ett SMS. I SMS’et med avsändare rumskompisen, som jag övertalade mig till att få se, så stod det ”Du har ju lätt halva inne!”. Vi skrattade. Grannen skämdes. Rumskompisen drällde vidare.

Sista utropet på baren klingade, lamporna började tändas, alla hämtade sina jackor. I den kalla februarinatten samlades vi utanför och jag drällde lite. Grannen och hans vänner kom ut och rumskompisen som tagit sig an rollen som wingman tyckte att jag skulle följa med dom. Mina överbeskyddande korridorsvänner tyckte ”Ska du verkligen följa med den här FRÄMMANDE MANNEN hem???” Mitt emellan stod jag som en åsna mellan två höstackar och ba ”FÅNGA FYLLENATTEN!”, resonerade så att han bor ju faktiskt 6 meter från min dörr, så jag slog följe med grannen och hans vänner och lovade heligt att jag skulle SMSa när jag kom hem den natten. Detta gjorde jag förstås inte.

Vi gick mot torget för att rumskompisen och hans sällskap skulle inhandla mat och sen skulle vi ta en taxi hem. Jag värmde mig innanför grannens jacka och att vi hånglade lite. Sen fick han ett samtal. Han ger telefonen till mig, ”J vill prata med dig”.
”Jaha. Hallå?”
”Hej! Du får en hamburgare om du ligger med M inatt!”
”Eh. Visst!” säger jag. (Det var här någonstans alla föräldrar och svärföräldrar satte i halsen under talet på bröllopet, btw)
Jag hade ju redan tänkt försöka ligga med honom, så win win!

Så, taxi hem, åt hamburgare i deras kök. Jag tog M i handen och gick med honom i släptåg hela vägen nerför trappen, ut, in genom min port, uppför trappen och in på rummet. Vid fyra somnade jag. Han låg vaken hela natten och väntade på att jag skulle vakna (för att det kändes konstigt att bara gå, sa han) medan han försökte tyda var det stod på flaggan jag hade i taket. Det stod Amon Amarth. Han lyckades inte. Vid åttatiden klev jag upp för att kissa, svinbakis och antagligen ganska full fortfarande, han tog chansen och klädde sig. ”Vi ses ju?” ”Javisst”. Vi skildes med ett snett leende.

När jag runt tolvtiden samma dag klev ut i mitt kök bland mina korridorsvänner så var det redan ett spritt faktum att jag inte sov ensam den natten. Mycket höhö och hurr hurr. Söndagen förflöt i ett bakistöcken med tungt snöfall, pizzapromenad och chattande med vänner i sängen. I det starka februariljuset kändes det konstigt. Vi som sett varandra i över ett år. Helt plötsligt är vi inte längre bara grannar. Never ever ever ever, do your neighbour säger ju The Bro Code!

På måndagen, när jag fortfarande kände mig bakis (fast jag blev egentligen sjuk), tog jag ett glas vatten i handen och gick nervöst in i hans hus och knackade på dörren. Han hade precis tillagat köttbullar och makaroner och såg överraskad ut.

”Ja, jag tänkte komma över innan det blir awkward”.

Jag stannade en timme.

Tre dagar senare, efter att inte ha följt med på klassresa till Finland pga feber, konstaterade jag ”Inte hade du trott att du skulle ha de berömda gotlandsmjukisarna på ditt golv för några veckor sen?”

”Hah, nej.” sa han. Och sen var det vi.

Bloggtorka? Jag? Neej!

Ja alltså. Jag vet ju att jag är er guru på så många vis. Jag har hjälpt er med tips och tricks ni behöver för att klara er lättare i livet. Så mycket viktigt har jag delat med mig av och underlättat er vardag! Men jag tänkte, att ni vill säkert veta mer. Om något.

Jag är en sjudande kittel av information och livserfarenheter, så nu frågar jag er:

Vad vill ni att jag ska skriva om? Ni får välja mellan allskönt bråte som ni har däruppe på hjärnkontoren, allt från superintressanta berättelser från mitt eget liv till världens mysterier!  Sålänge det inte är politik så serverar jag gärna er ångande fat av ny kunskap som ni kan sluka och sen bajsa ut i fikarummen därute i landet för att imponera på kollegor. Jag bjuder på detta!

Varsågoda.

Låtom förslagen regna över denna bördiga åker av livslärdom!

Och så solrosen!

Jag köpte ju glad i hågen fröer i våras och en sort var blodröda solrosor. Jag har aldrig gillat solrosor särskilt, men dessa. Dessa var något speciellt! När tiden var inne skuttade jag runt huset och satte ut fyra fröer, tre på friland och en i kruka.

Såhär i efterhand kan jag säga att på friland blev det ingenting. Två kom aldrig upp och den som blev ett bladpar gick åt i den stora trimmerolyckan av våren 2014, också kallat ”M klippte gräsmattan och jag hade glömt att säga till honom”. I krukan däremot, där trivdes den.

Det tog tills mitten av juli innan den bestämde sig för att slå ut, men visst var det värt det! Allt härj med att binda upp den, binda om den hela tiden för den ökade i omkrets hela tiden, jaga den när det blåste. Den lossnade tillochmed vid ett tillfälle i hård vind, men jag petade tillbaka den ner i jorden och satte upp fler stödpinnar. Och den klarade sig och blev en meter högre och skaffade massor med blommor!

Mina stukade gröna fingrar känner sig lite lite nöjdare med tillvaron.

And so it begins.

Det är ingen gracil planta.

Men en kväll i solnedgången slog den ut! Jag hovrade runt som ett bi, glodde, rörde vid, beundrade, försummade mitt grillsällskap i form av min far och M, tog kort, tog rundor förbi bara för att få titta på den. Sen rullade det på. Den blev större och större, och gulare och gulare.

Sen slog fler blommor ut.

Och fler.

Ett potpurri av eldens flammor, blodets strömmande och solens ljus.

Det här tänker jag göra om.

För alltid!

Den har en självklar plats i min gotiska trädgård (!!!!) som jag tänker ordna nästa år! Lupinerna ska svalla en bit bort från detta mörka, svarta, lila, vinröda fantastiska. Åh. Längtar tillochmed lite efter våren nu!

 

Andra köper lampor, jag köper dinosaurier

Iochmed familjebesöket under en helg i maj genomfördes den obligatoriska olympiskt svåra Tålamodsprövningen, också kallad Erikshjälpen, tillsammans med min mamma. 50 väl tilltagna minutrar var vi därinne. Jag for som ett oroligt spöke fram och tillbaka mellan hyllorna, desperat letandes efter något tungt att slå ihjäl tid med medan min kära mor smög runt, nöp, vred, vände, tittade och bedömde. För henne är själva tittandet njutningen, för mig är det att snabbt ta mig ut därifrån med saker jag bedömmer behövs i mitt hushåll.

Efter att jag varit ute i bilen där M satt och sov i väntan och lämnat av min jacka, tagit en runda, gått ut och lånat toaletten, tagit en runda, köpt en plastlåda att lägga återvinningsglödlampor i, gått ut i bilen med grejerna och sedan gått in för en tredje runda med förhoppningen att mor hade kommit så pass långt att jag bara skulle behöva göra en enda runda till, så svävade jag förbi träavdelningen. 70-talsgillestugelampor trängdes med hemslöjd och obegripliga tingestar. Miniatyrtoaletter i furu och näverkorgar så sköra att ingenting ändå skulle kunna förvaras i dem drällde på hyllorna och kunde jämföras med den skörhet som också är en ständig följeslagare hos ungefär 70% av stammisinvånarna på Erikshjälpen.

Jag stod där och glodde lite. Såg något. Ryckte tag i det, så intensivt att jag såg en besviken blick hos en individ som uppenbarligen missat något viktigt. Vad var det för något? Det kunde vara en dinosaurie?! Jag var osäker men visste att jag ville ha detta föremål med mig hem.

Värt att chansa!

Det var definitivt ett skelett iallafall.

Och definitivt en dinosaurie! Men utan beskrivning alls?

Så jag fick prova mig fram.

Och det funkade ju det med, eftersom jag har världens näst bästa slutledningsförmåga, slagen endast av Nicholas Cages rollfigur i filmen National Treasure.

På med lite åldrande brun färg och vips, så har man ett helt eget skelett hemma! Som ersättning för det där självlysande skelettet som vi aldrig lyckades spara ihop till från dinosaurietidningarna när jag var liten. Allting känns så mycket bättre nu. Livet. Barndomen. Allt!

Det finns alltid plats för en tradition till

Det rådde en förväntansfull och uppsluppen stämning i köket. Materialet packades upp tillsammans med en snorgrön hink som M fick uppdraget att skura. Jag skar potatis i fina skivor och korkade upp tio flaskor med Svagdricka, en dryck vars doft påminner om gamla människor och hus utan isolering med getter som betar på taken. Jag var tvungen att smaka lite. Smaken påminner om forna tiders återhållsamhet kombinerat med känslan av att inte vara värdig. Som alkoholfri öl utspädd i vatten, skulle man också kunna säga.

Tillägget av pomeransskal är det enda som avviker från GöteborgsPostens Dunderglöggsrecept som vi följt och allteftersom jag öppnade förpackningen med russin, påsarna med nejlikor, kardemummakärnor, kanelstänger och skalade ingefärabiten, så spred sig dofterna i köket. Det fanns ingen tvekan. Detta var julen i näsborreform.

För ibland måste man helt enkelt offra tid och energi och böja sig efter traditionerna. En av våra gamla (julen 2013, urtider sen) traditioner är ju att göra glöggen själv! Vettigheten i denna tradition bekräftades förra året efter att vi och sex vänner smakat på och i symbios spottat ut Blossas ramaskri till årgångsglögg version 2013, hetsigt värmt på vår egen glögg till allas stora förtjusning och sen under glada utrop druckit oss ännu svirigare än vi var strax därinnan. Nu fanns det ingen återvändo. En tradition var född.

Den sista flaskan av den första omgången. Den sägs ju bli finare till året efter?

Så, hinken på bänken, i med svagdrickan och alla kryddorna och jästen. Och sen i runda slängar 2.5 okristliga kilon av det vitaste av de vita gulden, sockret. Jag vevade runt i hinken likt en trollmamma i sin kittel med en lång slev och frustade högt, vevade över lite plastfolie och stack några hål. Klart! I år har vi bytt upp oss och kör Gyllene Rävens Glögg på tvättstugebänken istället för förra årets köksgolv. Keepin’ it classy!

Dag tre. Mmmmm… Däremot så doftar det ljuvligt!

Förra året avvaktade vi ungefär sex veckor innan jag lättade på plasten och stoppade ner näsan i hinken, och HOPPSAN när jag vaknade en stund senare på köksgolvet så fanns det ingen tvekan om att jag levde. Det är ingen glögg man serverar barnen, så att säga! I år skall näskontrollen göras strax innan lunchtupplurstid. Ni vet, för effektivitetens skull.

 

En finfredag!

Egentligen är det en fulfredag eftersom jag är hemma sjukskriven men det är ändå finfredag härinne i knoppen. För det är dags att på riktigt börja förbereda sig för det jag älskar mest. Det där som jag blir helt till mig av. Det där som varje år gör mig stissig och lycklig.

Att alla serierna börjar gå igen på TV!

Nä, skoja bara. Ni vet vad jag menar. HÖSTEN!

Att den historiska sommaren med kvittrande fåglar, fladdrande fjärilar och en skållade hetta på huvudsvålen varje gång man råkade sätta foten utomhus innan klockan 19.00 nästan på en natt ersattes av regn, grånad och höstdoftande vindar kom som ett magiskt brev på posten. Vid brevlådan stod jag och kramade kuvertet medan jag läste meddelandet.

”Jag är på väg nu.”

 

 Du är så välkommen.

 

Fågeln i kaminen

11e juli, 2014

Nyvaken tumlar jag svettig ur sängen. Klockan är bara åtta, larmet ringde och väckte mig ur en fasansfull dröm som jag inte längre minns men som jag kommer ihåg känslan av. Jag ringer två samtal innan jag lyfter ändan av sängkanten, och ringer ett till medan jag på grund av morgonömma fötter sakta smyger nerför trappen.

Väl nere väntar jag på att få komma fram. Jag hör ett ljud som kan tyda på att vi har en geting inne i huset. Jag kan inte identifiera vart ljudet kom ifrån riktigt. En kvinna svarar, jag förklarar mitt ärende och hon kopplar mig vidare. Jag väntar och kliver rastlöst runt som jag brukar göra när jag pratar i telefon. Hör ljudet igen.

Pick.

Tittar upp. Vart kommer det ifrån?

Pick! Fladder!

Där! Nu känner jag igen ljudet. Det är ljudet av en fågelnäbb mot insidan av glaset till vår underdimensionerade kaminkasett, förstöraren av all mysighet forever. Googlar man vad man ska tänka på när man tar bort en kasett för att få njuta av öppen eld, sprak och knaster, dofter och nödvändigheten i att välja ett attraktivt gnistgaller, så kammar man noll. Det är så 2010 att ha öppen spis, nu är det dubbelaktiv kamin som gäller! Stäng in elden, värm upp huset med den!

Men.. jag har ju en luftvattenvärmepump som gör det åt mig? Lever vi inte på 2010-talet? Jag trodde att vi inte längre behövde värma upp våra hus med eld? Har jag levt i en myt?!

Pick!

Tillbaka i verkligheten. Fågeln plirar på mig igenom glaset. Signaler går igenom i telefonen. Jag inser att jag inte bara kan lägga på, det kommer ju kosta mig 69 öre att ringa upp igen! Jag förflyttar mig ur synhåll för fågeln för att inte stressa upp den ännu mer, och tar samtalsoskulden av tvättstugan. Förklarar för den nya kvinnan i telefonen att jag har minsann fått ett getingbo under trappen till altanen och att de måste komma och rensa ut den, jag kan ju inte komma åt min pool! Jag måste helt barockt gå RUNT huset för att kunna bada, i ren rädsla för att kliva på getingar? Oacceptabelt!

Kvinnan i telefonen svarar att de kommer ringa upp på tisdag för att boka en tid. Jaha.

 

Här skulle det varit en bild på fögeln om jag varit mer
bloggförtappad och prioriterat det framför att
släppa ut stackarn. Men tro mig, jag ville fota! 

 

Lägger på. Glor omkring mig. Något att fånga en fågel i. Papppåsen räckte inte förra gången, jag behöver något större. Ser den hopvikbara tygtvättkorgen och ett lakan som ligger däri och rycker tag i sagda föremål. Närmar mig kaminen. Den har två dörrar, som är böjda. Bra för att se elden, dåligt för mig som måste skydda en mycket större yta från att en liten, liten fågel ska kunna ta sig igenom håligheten mellan tvättkorgen och kaminen. Jag trilskas, bråkar, bänglas och försöker liksom verbalt övertala fågeln att kliva ut i fångstburen jag precis tryckt upp mot öppningen. Föga förvånande tycker fågeln att detta är en mycket dum idé, även för den minsta av fåglar, och smiter istället ut på något mystiskt sätt ur min vattentäta hantering av en tvättkorg som vill vika ihop sig och ramla ner på golvet samtidigt som jag håller i dörr, lakan, och täcker ett hål med handen.

Fågeln styr rakt mot närmsta fönster och flyger sedermera rakt in i det. Skakar av sig förvirrigen och försöker igen! Och igen på den millisekund det tog för mig att ta ett nytt grepp om tvättkorgen och välta bort fönsterlampan som är i vägen. Åtminstone så är det mycket lättare att fånga en fågel mot en plan fönsteryta än annars. Drar ner lakanet över öppningen när fågeln flytt in i tvättkorgen och bär den mot ytterdörren. Det fladdrar därinne. Flygs omkring. Jag måste hålla emot 360 grader av lakan med båda armarna samtidigt som jag med lillfingret låser upp dörren och sparkar upp den. Kliver ut, slänger igen dörren bakom mig och lyfter på lakanet. Fågeln tar beslutet att med omedelbar verkan flyga till sitt hem, som råkar vara vårt garage.

Jag andas ut. Kliver in igenom dörren, stänger den. Släpper tvättkorgen och lakanet på golvet i hallen och beger mig omedelbart till köket för att ringa ett samtal till min make som för andra gången ”råkar” vara borta när fåglar ramlar ner i skorstenen, anklagar honom för konspiration.

Utmattad. Skakig. Darrande av adrenalin häller jag upp iskaffe i ett glas och darrar ner farin, vaniljsocker och lite, lite oboy i glaset. Bänder ur två frysta bitar med kaffe och släpper ner i glaset. Rör om, skakandes. Bestämmer mig för att gå och lägga mig igen tills kroppen återhämtat sig.

På söndag är det M och valfri vän som klättrar upp på taket och fäster ett nät över skorstenen. Det är nog bäst för oss alla.

 

Vänder vinden efter temperaturkappan

Bara ett fönster på undervåningen är öppet. Temperaturen inomhus har den senaste veckan sjunkit till gudomliga 22 grader i brösthöjd och 21 grader på golvet. Bara lite kallare på kvällarna och vi kan börja myselda och ta varma bad! Sömnen genomförs utan störningar från hetta och värmevallningar. Eftermiddagssolen tillåts kika in utan att det blir en tryckkokare i den öppna planlösningen.

Jag njuter. Rullar runt i soffan med en filt slentrianslängd över mig. Kan återigen tänka mig att dricka hett kaffe och ha på mig tossor. Detta är lyckan på jorden efter alla dessa veckor av tryckande och kvävande värme. Och vad får jag istället?

Jo, en man som driver runt här hemma i shorts och nakna fötter samtidigt som han klagar på att det är kallt. Visst låg han och sov ute i solen när det var som varmast medan jag gjorde korstecknet mot solen och flydde in i skuggan igen men att han föredrar att sova i ett rum som håller 12 grader (som jag också var tvungen att fly pga frysskador) tycker han inte är motsägelsefullt.

Och hans glasartade blick jag möts av varje gång jag föreslår att han kanske skulle ta på sig den nya omvälvande uppfinningen kallad ”strumpor” kan jag bara tolka som att detta arbetarplagg inte hör hemma här på residenset.

Ack, livet som gift.

 

 

Undrar hur många såna här inlägg jag har skrivit?

Jag har bestämt mig för att återinföra mitt skrivande. Det skall ske, om jag så ska behöva kliva över liken av inlägg med fina bilder för att göra det. Offra popularitet (ni är ju faktiskt inte särskilt många redan från början, hah!) för att göra det jag vill göra.

Men hur då?

Mitt liv är förvånansvärt svensson, på det bra sättet för mig, på det dåliga sättet för bloggandet. Att jag har tid att älta över vilken färg vi ska ha i sovrummet visar exakt på hur delar av mitt liv ter sig, och jag är helt nöjd med det. Jag har viktiga, trängande och jobbiga saker att fundera på, arbeta med och spara ihop pengar till, men det hör inte bloggen till. Det är sånt som bloggen endast kommer få veta om det verkligen behövs, på grund av detta som kallas privatliv mysticism.

I dagsläget har jag alltså fritid, och idéer. Men dessa idéer involverar för sällan text. För jag har liksom skjutit texten åt sidan. Skrivit mindre. Postat mer bilder, för det är det jag sysslat mycket med på sistone. Att göra saker fysiskt. Kreativt. Pyssel! Jag är supernöjd med detta. Bloggen? Mja, kanske glad men jag kanske också har ifrångått mina ambitioner om att skriva – för det är ju kuligt. Och sånt. Jag startade ju trots allt min första blogg för nio år sen för att just skriva.

Att innerligt beskriva i runda ordalag hur jag rensar en golvbrunn eller hur jag utmanas i kassaköer har liksom försvunnit i ” det är väl inget att berätta om”. Men det är ju precis det det är! OCH jag har ett skriande behov av att skriva en liten avhandling som ni kommer få läsa sen. Om jag någonsin gör klart den. Vilket jag hoppas. Men om jag inte ens kan skriva om golvbrunnar, hur ska jag kunna författa ett sånt episkt dokument av de proportioner det handlar om? Det handlar om internets framtid. Människoliv! Om jag blir klar och nöjd är den något som kommer få passeras ner i släktleden efter mina eventuella framtida barn och deras barnbarn, och deras barn i sin tur. Så bra kommer den vara. Och jag har skrivblockad.

*sätter sig ner*

*glor på dokumentet*

*surfar in på youtube*

*fyra timmar har gått, maken kommer hem, mat skall lagas och kvällen är över*

Jaha. Det var så jag INTE skulle göra??

Jag menar, jag är ju ingen kämpande författare. Jag har inga ambitioner om att bli känd, författare, skriva böcker för släpp (mina barnbarn kanske gör det åt mig när de läser mitt episka äventyr!) eller liksom prestera så att det passar andra. Att försöka prestera så det passar mig är det jag vill. Detta har jag inte gjort. Detta har jag inte ens lovat i nyårslöften pga vet att jag kämpar med det. Jag har en uppsjö med dokument på datorn som jag skrivit, lekt med orden i och faktiskt enligt mig lyckas helt okej för att var en skrivblockadsdrabbad svensson under 2000-talet. Är det bristen på nöd som gör det? Är jag så utsövd, mätt, sparpengad och nyduschad hela tiden att jag liksom inte känner något behov av att uttrycka mig? Har jag blivit så daltad av livet att jag likt en rockartist som tjänat så pass mycket pengar att de kunnat köpa tre hus, inte längre vill klaga på saker som tilltalar deras kaotiska ungdomsfanbase? Är jag så av färskpotatis försatt i kolhydratskoma att jag bara vill njuta, vara mysig och andas in livet?  Härlighetsfördriva fritiden med att inte ens blogga om det?  härligt är det?

Min ångest som höll mig vaken igår kväll lovar om motsatsen. Mina logiska argument? Inte så säkra på den saken.

Så vad gör jag då? Jo, jag får väl helt enkelt berätta berättelser. Om mitt morgonkaffe, om fågeln i kaminen, om skotten i Ådalen jag menar byn, om skatorna som äter upp våra jordgubbar och om getingboet vi precis upptäckt under trappen till altanen. Jag menar, ser man livet på en villa-på-landet-nivå så har vi definitivt ingen brist på skrivmaterial. Och det är ju livet. För jobbet bloggar jag inte om, mina privata angelägenheter bloggar jag inte om förrän de är över och jag själv har processat allting i flera år och mina härliga helger och träffar med nära och kära bloggar jag inte heller om, för det är liksom privata grejer. På ett vis. Samtidigt inte alls. Så det är kaffe och skator det får handla om. I-landslivet i ett snäpp.

Ni får bara ge mig lite tid. Måste lyckas stänga av TVn lite oftare. Dumburken. Ja.

 

 

PS. Klart det kommer fantastiska bildinlägg också, men förhoppningsvis inte BARA bildinlägg DS.

Pimp my badrum

Så, efter att ha sålt iväg hörnbadkaret till två glada bröder, bytt blandaren som satt uppochned (vi undrade först varför den inte funkade ordentligt…) och fått vatten/uppvärmningssystemet i huset fixat så att det inte längre kommer 70-gradigt dödsvatten rakt ut ur duschslangen (Hej skräckdusch!), så hade vi ett enkelt mål:

Att äntligen få försänka våra läckra över-medellängdshyddor i kontrollerat hett vatten blandat med lite fin badolja eller som i M’s fall-  där billigt badsalt från ÖB. Vissa här ratar ju Body Shops finprodukter i förmån för rosa och lila badsalt, ni vet sånt man köpte i present till klasskompisarnas födelsedagskalas i femman? Nåväl, mer lyxkryddig vaniljtvål till mig!

Ett problem uppstod. Det tassbadkar (bara detta att M också ville ha ett tassbadkar, I put a ring on that!) vi ville ha var ju vitt med silvertassar! Det går ju inte! Men man är sin egen inredningslyckas smed, som de vise brukar säga. Hrm. Iallafall:

Hej sprayfärg!

Vitt? Hah! Nej, svart! Maskat, iordningställt och provsprejat.

 

Det blev svartare!

 

Och svartare.

 

Och svartare!

 

 Medan fötterna som var i silver..

 

.. blev guld!

 

Vi provbelyste. Och M invigde omgående badet med ett fint glas vin och solnedgångsljus.

Passformen på de enbart dekorativa tassarna är horribel, badkaret står tillfälligt snett pga har inte råd att flytta blandaren då det för tillfället råder Lyxfällanhårda besparingstaktiker inför den stundande BRÖLLOPSRESAN. Dagen efter premiärbadet kastade jag in den okynneshandlade rullvagnen från Ikea och fyllde den med allt man kan tänkas vilja nå från badkaret, fyllde ett glas med ICA’s pärondryck med ciderkaraktär (mm) och fyllde upp. Klev i. Fördelen med ett plastbadkar är att det känns varmt från början. Nackdelen med ett plastbadkar är att jag antagligen inom en väldigt snar framtid kommer färga det rosa och turkost medelst hår.

Jag är 177 cm lång och hela min lekamen exklusive huvud går utan större ansträngning ner helt under ytan samtidigt, vilket gör att detta motsvarar ungefär allt jag någonsin önskat mig av ett badkar. Schnyggt, djupt, bekvämt och varmt. Låt oss be för att det håller nu, för det här vill jag behålla.

Före. Trist ljus, trist inredning, trist ni vet.

 

Efter! TV-shopliktändrad ljussättning men den representerar sanningen!

 

ÄLSKART!

 

 

 

PS. Ska du spraya något överhuvudtaget, välj bort Biltemas sprayfärger. Jag lovar, ni kommer spara pengar och livstid på att lägga ut lite, lite mer per burk. DS. 

”Vilodagen viloschmagen” eller ”nu tonar vi håret fuschia!”

Javisst. Ni såg ju i förra inlägget mitt hår återigen är vitt pga att de rosa och lila tonerna OMEDELBART evakurerar mina hårstrån likt invånare som flyr Västermanland. (Förlåt, jag tänker på er alla och hoppas att eländet tar slut någon gång. Må gudarna vara med er, folk som fä).

Så jag var tvungen att tona om det. Hopplösheten har infunnit sig. Rosa har aldrig hållit så dåligt som det har gjort den här toningsperioden, och jag har börjat tröttna. Stod och glodde på min samling orangea och gula toningar och övervägde det imorse. Gult sätter sig och det innebär att det går ur (inte överhuvudtaget inom överskådlig tid) väldigt långsamt. Vilket är skönt. När man inte vill tona håret varannan vecka. Och jag älskar ju oranget, det är lite av min grej. Menneh, då kan jag inte ångra mig, lärde jag mig förra gången.

Så jag gav mig fan på att inte ge upp än. Vevade runt i lite olika burkar. Övervägde att göra alltihopa turkost. Velade. Lila då? Går ju ur så snabbt. Rosa går bort, behöver testa en annan sort som jag inte har isåfall. Vevade ihop lite mörkblått med en orangeröd och hällde i lite rosa. Testade.

Denna blir det.

Sagt och gjort! Lite glatt rosa i bak, lite lila så att en burk tog slut och den nya blandningen i resten. Det blev en slags dämpad flärdfull lilarosa utan att vara skrikig. Succé! Detta kan vara en av färgerna som jag gillat absolut mest av alla färger jag haft!

 

Det svarta har gått ur ner till kopparbrunt, överväger om jag ska färga det igen. Vet inte!

Krispiga höstpasteller?!

 

Nu får vi se hur länge det håller.

KUL! Whoop!