10 saker att veta när du ger dig in i bloggvärlden

Jag läser ofta listor med tips om hur man förbättrar sin blogg, mest med tanke på att jag gärna vill förbättra min blogg. Vem vill inte bli lite, lite bättre i sina egna ögon liksom? Det är intressant att se vad folk säger och även om det mesta går ut på att man ska kunna tjäna på sin blogg, så finns där tips som jag kan ta till mig och implementera på mitt eget lilla krypin här på internätet.

Så efter all denna tid, jag har ju trots allt haft en eller flera bloggar igång sedan 2005, så tänkte jag att jag skulle tipsa lite om vad mina oerhört subjektiva objektiva åsikter är i frågan.

Så nu presenterar jag första delen av Ellets bloggskola! Om det kommer en del till beror helt och hållet på ifall jag överhuvudtaget har något mer att säga om saken, vilket är svårt osäkert idag:

1. Att motiven på bilderna du postar är skarpa är mycket viktigare än vilket medium du använder för att ta sagda bilder. Fina bloggar med fula bilder tagna lite suddigt med blixt och fel vitbalansinställning, RÖTT KRYSS HEJDÅ. Eller kanske inte så hårt. Men nästan. OBS, webcambilder är undantaget pga går inte att få rätt färgade eller skarpa.

2. Det är normalt att ungefär en gång i kvartalet fundera över ifall du borde lägga ner skiten totalt för att sen suga på karamellen i någon dag och bestämma dig för att fortsätta ändå. För människor är inkapabla till att bestämma sig. Så enkelt är det.

3. Skaffa bara en blogg på WordPress om du är redo för att programmera, skrika, vara arg och omedvetet fucka upp bloggen med jämna mellanrum. Om jag har funderat på att byta tillbaka till Blogger? Neej, skullle jag……?

4. Korrekturläs dina inlägg, gärna dagen efter ifall du känner dig osäker, så slipper du rulla med ögonen i ren uttråkan dagen efter när du post-läser din post. En förlamande känsla av tristess är inget du vill uppleva på din egen blogg.

5. Om du är snygg får du fler läsare.

6. Det kommer bildas klaner med häftiga bloggare som du vill tillhöra, men det får du inte. Istället får du stå på andra sidan staketet och vifta med intresseflaggen medan de andra leker glatt tillsammans.

7. Du kommer behöva ta ställning till din typ av humor och gradera den från Det-här-skämtet-tål-alla till Fuck-it-det-är-värt-det!. Oftast kommer du hamna på den förstnämnda kategorin och därför också tycka att allting är lite, lite tråkigare än du tänkt från början.

8. Herregud alla de där roliga historierna du kan tänka dig att berätta på bloggen kommer aldrig berättas pga ”What goes on the internet, stays on the internet”. Och eftersom du kanske en vacker dag någon gång 2040 vill bli politiker, så vill du inte att alla ska veta om den där gången du råkade kaskadmensbloda ner en offentlig toalett på ett köpcentrum utanför din hemstad. Helt hypotetiskt exempel på händelse, förstås. Förstås.

9. Har du en tråkig blogg hjälper det inte oavsett hur många inlägg du skriver med frågor i, hur många andra bloggar du kommenterar på, hur många andra bloggar du länkar till och länkas på, hur många fina bilder du postar eller hur många bloggportaler du registrerar dig på: Du kommer dö ensam i bloggvärlden, utfryst och och krampaktigt greppandes din laptop med trasigt nätverkskort ändå.

10. Jag har ju förstås också lärt mig att jag inte har en aning om hur man gör för att få många läsare efter alla dessa år, så egentligen borde ni inte lyssna på mig överhuvudtaget. Jag tar mina 28 besökare om dagen och lägger mig under täcket sålänge medan ni skapar era fantastiska dragplåster till alster. Tack för låtsat intresse!

Äckelfaktor x 3

Äckel nummer 1: Vi tackade nyligen vår lyckliga stjärna för att vi installerat myggnät i de fönster vi vill ha öppna mest. Vem vet vad vi hade varit tvungna att göra ifall vi hittat den där inomhus?! Gått ut genom dörren och aldrig sett tillbaka? Sålt det som det var, komplett med möbler och allt? Skrikringt anhöriga om den värsta huskatastrofen sen blå husfärg blev populärt? Enda vettiga slutsatsen: Be afraid of the monster. Be very afraid.

Äckel nummer 2: Jag blev upplyst om att det man hör och ofta tror är syrsor, egentligen är gräshoppor och vårtbitare. Med tanke på kakofonin som omger exakt 50% av vårt tomtgräns, eh: Be afraid of the music. Be very afraid.

Äckel nummer 3: Glada i hågen slängde vi oss i bilen förra veckan, efter en hård dags arbete. Väl ute på stora vägen insåg vi att nämen titta där vid vindrutetorkaren sitter en vårtbitare! Jaja, den flyger väl av snart. Insekter brukar ju inte vara så sugna att färdas i 60km/h. Men icke. Den stålsatte sig, lutade sig på ett ben och satt kvar. I 90 km/h. Ner till 60. Nöjd. Vindtålig. I 1½ mil. Jag tröttnade och bad M att köra in vid en mack, där jag medelst verktyg i form av en lång pinne övertalade vårtbitaren att den skulle sitta i en buske istället för på vår bil. Enda vettiga slutsatsen? Be afraid of the ninjabitare. Be very afraid!

Jag ska inte påstå att vi lever i skräck. Men myggnätet får nog sitta uppe hela vintern igenom, så att säga.

 

Bloggsucken

NU inser jag att listan med länkar till mina favvobloggar är BORTA? Alltså. Det här med WordPress är säkert fint och bra och ni vet, gudsuperhärligt och designigt och det känns ju bara så professionellt och latte i to-go-mugg och fancy handväska. Men vet ni vad jag inte gillar? Att varje gång någonting överhuvudtaget uppdateras, så fuckas bloggen upp på något vis.

Här har vi torsdagens suck: Suck.

 

 

EDIT: Och varför funkar Bloglovin’ så jäääävla dåligt?? Försöker man gå in på inlägg händer det ingenting överhuvudtaget, men klickar man bort den där bloglovin’listen, ja då fungerar allt perfekt! Dagens andra bloggsuck: Suck!

Det här med att ta över efter någon annan

Ja, vi har inte tagit oss an det mest självklara objektet som förstagångshusköpare. Det kanske var någon slags undermedveten ”LEV LIVET!”-självdestruktiv impuls som dök upp i brist på tågluffande på kontinenten eller att ingen av oss testat knark på en het dansklubb i någon utomländsk stad.

För här finns det onekligen saker att sätta tänderna i. Och klia sig i huvudet över.

Som de 2 x 7 kvadratmetrarna av lille hörnet i trädgården som är fullständigt översållade med tegel- och glaskross. Nä okej, jag ska inte överdriva. Det finns nästan helt kompletta vinflaskor också så det är inte bara kross.

Vi kan stå i evigheter och fundera över varför man lämnar stora 40litersdunkar med hydralolja i trädgården, eller varför man kastar ut hundratals vin- och ölflaskor i trädgården istället för i en återvinningsbinge, eller varför man väljer att slänga en trefaskontakt fortfarande inkopplad till elcentralen på marken och låter den ligga där i iallafall tre år. Det kan vi. Men istället försöker vi ta vägen som gör att nästa köpare inte kommer behöva fundera över vad i helvetet det är för typ av människor som har bott här egentligen.

För den funderingen sköter vi så väl just nu.

Vad i helsike är det för typ av människor som har bott här egentligen?

Jag lever!

Ja. Jag lever. Så ni vet. Återkommer senare i veckan. Verkligheten kom och knackade på förra måndagen precis när jag skulle ta en tupplur och upplyste mig om att jag hade hur mycket som helst att göra. Dator?! frustskrattade verkligheten mig i ansiktet och sa åt mig att tvätta, laga mat, städa, susa runt till ventilationsfirmor, ringa avloppsgubbar, måla vindskivor, hinna med att spela lite, lite The Sims 4, och sen skulle vi banne mig åka bort över helgen till Gävle för 90-årskalas också.

Jag är helt slut! Är det såhär livet ska vara? Ska man behöva göra saker? Jag kan sträcka mig till att jobba övertid för att betala den där jävla fläkten som är på reparation, men that’s it!

Jag behöver semester från vardagen.

En bild som kanske passar en måndag.

Bara för att väga ner allt det där härliga som visar sitt fula tryne på min blogg (Jag kan ju inte låta bli alltså) så tänkte jag också visa er en av de fulare sidorna med detta hus.

Vet ni vad det här är? Ja, alltså se förbi det av trädfortplantningsförsök luddiga myggnätet och skåda detta. Ni kanske ser ett köksfönster. Kanske en spröjs. Men vad är det jag försöker komma fram till här?

Kan det vara det faktum att vårt fönster har fuskspröjsar (alltså en hel glasruta med pinnar som dekoration)? Nej, inte riktigt. Kan det vara att fuskspröjsarna är omålade på insidan? Nej, inte riktigt det heller. Kan det vara det faktum att mellan spröjsarna och glasrutan så har exakt fem stycken TVESTJÄRTAR bestämt sig för att här är det mysigt och här vill vi bo så ägarna av huset tvingas se oss varje gång det blir lite mörkt ute och lampan är tänd inne?

Ja, så kan det vara.

Äcklighetsfaktor: 1100.

Överväger starkt Radar. Eller att sprätta bort spröjsarna. Värt det.

Tre ögonblicksbilder från ett hus på en schlätt.

Jag är, innan dagen ens börjat, helt slut av att ha diskat och städat köket i över en timme (?! Vilka är vi? Arga järvar som haft styrketävling i köket?) så nu blir det ett bildinlägg. Vaschegoda.

Det fanns ingen tid att förlora. Upp åkte höstkransen på ytterdörren! Och det är nu bestämt att vi ska karva pumpor och tända ljus för våra bortgångna (amerikansksvensk potpurri?!) till alla helgona och vi har druckit kardemummakaffe och gjort iallafall en gryta och jag har plockat fram alla vantar och halsdukar ur sitt sommargömställe och vi har eldat i spisen och flyttat in en chiliplanta i hopp om att iallafall få några chilis i år. Vinterskor och orangea gardiner har gjort sitt intåg i huset. Njuter för fulla drag. Njuter. Även om hösten inte ens är här än!

Och titta på den här. Den har vi fått av svärfar, som tyckte att den skulle passa bättre hos oss än i hans garage. Vet ni vad jag tänker på när jag ser den här vagnen? Härlighet. Den utstrålar härlighet och risken är överhängande för härlighetsbloggsstilleben med blommor, mjölkspannar och förhoppningsvis nån småfågel i vårljuset. Härlighetsöverslag på G! Det kan ni tacka min svärfar för.

Och man säger ju att nöden är uppfinningarnas moder. I vårt fall är husägande uppfinningarnas moder. Som när takkillen kommer och ska lämna vindskivor inför det stundande takbytet och vi ba, eh, jaha, var dom sex meterlångaviharingenstansattförvarasexmeterlånga plankor. Sen började det blåsa och regna. Såatteh. Föreställ er två husägare som kastar sig över plast som försöker fly ut över fälten, brottandes med hörn som slår oss i ansiktet samtidigt som en av oss skriker efter tunga saker att säkra lasten med, så har ni oss för ungefär 20 timmar sen. Det är mycket värdighet i att trotsa väder och vind. Verkligen.

Hur jag mötte M, per request! (av en person, men ändå!)

Egentligen börjar historien om mig och M långt tidigare än den där natten den sjunde februari 2009. Jag flyttade in i mitt studentrum 15 månader tidigare, och blev snabbt varse om de där två killarna som rökte utanför porten några gånger om dagen. De delade lägenhet, så mycket visste jag. Och jag, som hämningslöst beaktar mina första intryck av människor, tyckte att jag minsann nog säkert skulle passa ihop med den långe av dom. Fånigt! Det visste jag ju ingenting om! Det var ju två killar i huset mittemot bara. Sommaren 2008 var det gårdsfest och nästan alla var ute. Jag såg att de där två killarna hade fest uppe hos sig med öppen dörr, och jag ville liksom smyga upp och mingla lite, men råkade visst ha en pojkvän på besök vid det tillfället (whoops?), så det blev inget då. Men tiden förflöt, och runt lucia 2008 stod jag singel på kåren i Gävle. Drällde runt bland kompisar med lite cider och såg att grannen och hans rumskompis var där. Han såg lite uttråkad ut. Kanske skulle prata med honom, tänkte jag för mig själv. Och precis när jag tog första steget åt grannens håll, så dyker en bekant till mig upp som gubben i lådan framför mig. Vi hade gått i skola i Visby samtidigt, men hade inte träffat på varandra där. Suck. Han småpratade på liksom, jag försökte bli av med honom så jag kunde kliva fram till grannkillen istället. Men så bjuder visbykillen ut mig. På dejt. En riktig. Åh. Nu kunde jag ju inte avfärda honom hastigt? Fick stå kvar, förklara att jag var kär i någon annan (vilket förvisso var sant), liksom trösta och säga att jag jättegärna fortsatte vara fyllevän med honom, etc. När han väl kände sig bekräftad och avvek, så var grannkillen borta. Jag glodde efter honom. Hans rumskompis var kvar med sina vänner, men han var borta. Suck.

När jag gick hem en stund senare så lyste det på hans rum. En stor del av mig ville plocka fram mitt skamlösa jag igen (det har kommit väl till pass ett antal gånger!), kliva uppför trappen och knacka på hans dörr. Men att en främling knackar på 01.30 en fredagskväll kanske inte är så lämpligt ändå?

Så där blev det inget heller. Suck. Tiden rinner ut, kände jag. Han kommer flytta snart! Jag får inga många chanser till!

Själva mötet

Det här är den sista bilden på mig som singel. Ja, egentligen är det så enkelt. Bilden är tagen den 7e februari året 2009 och är tagen precis innan jag gav mig av till förfest i näst-grannhuset med Ålandsfärjaninköpta spermieshottar och en tetra med Jelzinvodka. På vägen ut från mitt hus såg jag grannkillen och hans rumskompis. De rökte i porten med en tjej och verkade ha fest.

Fortfarande i nyktert tillstånd fegade jag ur och skuttade vidare till mina vänner och vi söp oss i vanlig ordning orediga och två av de mer populärmusiksinriktade festkollegorna övertalade resten att gå på hiphopklubb i en unken källare med tveksamt klientel. Visst, sa vi! På vägen ner till stan kraschade vi en födelsedagsfest i en kyrka. Klassigt.

Vi anlände, gruppen på ungefär 12 personer, och eftersom vi var ganska tidiga så fick vi alla plats på samma ställe, en upphöjd ramp med god utsikt över lokalen. Vi hängde, drack öl, pratade högt, skrikskrattade, dansade. Ni vet, det vanliga. Jag gick till baren och skulle köpa ett dubbelgrepp med öl (för att slippa barhänga två ggr, jag är inte så dum som jag ser ut!) och i väntan på bartendern tittade jag på människorna som befolkade barområdet. Och bredvid mig stod helt plötsligt grannen. I periferin såg jag hans rumskompis och tjejen från tidigare. Eftersom jag exakt fem veckor tidigare under en slirig och ganska pinsam nyårsafton lovat mig själv att året 2009 skulle vara året då jag släpper alla hämningar och först och främst den där killen jag varit kär i i snart 18 månader (ingen ni vet), tänkte att jag kan nog göra det här. Ragga lite. Kan ju inte vara så farligt? Jag har aldrig gjort det förut på det här viset! Det här vilda och ni vet, obekanta viset!

Så jag fick mina öl, hovrade i smyg tills han fick sin köpt, och sen tog jag ett kliv mot den långe bekante personen jag sett så många gånger förut. Det här var min sista chans. Snart flyttar han, tänkte jag.

”HEJ! Vi bor grannar. Jag heter Ellet!”
”Eh, ja, hej!”
Vi presenterade oss och jag minns inte särskilt mycket av samtalet. Vi pratade en stund, sen avvek han pga toalettbesök. Jag återvände till mina vänner.
”Vad händer? Vart tog han vägen?!”
”Han gick på toa?”
”Jaha?”

Panelen av vänner såg hur han kom ut från toalettområdet, passerade förbi mig och gick och satte sig med sina vänner igen.

”Jaha?”
”Det kanske inte är meningen helt enkelt, konstaterade jag. Nämen vafan, no regrets! Här blir inga barn gjorda!” Jag skuttade ner från rampen, klev över dansgolvet och satte mig i fåtöljen bredvid hans. Startade samtalet, freestylade ihop något. Vi småpratade. Sneglade jag bakåt såg jag elva vänner glo på oss, tummen upp och allting som pinsamma vänner gör på avstånd. Rumskompisen kom och jag blev presenterad som ”Gotlandstjejen” pga att jag alltid hade mjukisar med ”Gotland” skrivet på sidan (har dom på mig just nu!). Rumskompisen pekade på grannen och sa att han hade fått ett SMS. I SMS’et med avsändare rumskompisen, som jag övertalade mig till att få se, så stod det ”Du har ju lätt halva inne!”. Vi skrattade. Grannen skämdes. Rumskompisen drällde vidare.

Sista utropet på baren klingade, lamporna började tändas, alla hämtade sina jackor. I den kalla februarinatten samlades vi utanför och jag drällde lite. Grannen och hans vänner kom ut och rumskompisen som tagit sig an rollen som wingman tyckte att jag skulle följa med dom. Mina överbeskyddande korridorsvänner tyckte ”Ska du verkligen följa med den här FRÄMMANDE MANNEN hem???” Mitt emellan stod jag som en åsna mellan två höstackar och ba ”FÅNGA FYLLENATTEN!”, resonerade så att han bor ju faktiskt 6 meter från min dörr, så jag slog följe med grannen och hans vänner och lovade heligt att jag skulle SMSa när jag kom hem den natten. Detta gjorde jag förstås inte.

Vi gick mot torget för att rumskompisen och hans sällskap skulle inhandla mat och sen skulle vi ta en taxi hem. Jag värmde mig innanför grannens jacka och att vi hånglade lite. Sen fick han ett samtal. Han ger telefonen till mig, ”J vill prata med dig”.
”Jaha. Hallå?”
”Hej! Du får en hamburgare om du ligger med M inatt!”
”Eh. Visst!” säger jag. (Det var här någonstans alla föräldrar och svärföräldrar satte i halsen under talet på bröllopet, btw)
Jag hade ju redan tänkt försöka ligga med honom, så win win!

Så, taxi hem, åt hamburgare i deras kök. Jag tog M i handen och gick med honom i släptåg hela vägen nerför trappen, ut, in genom min port, uppför trappen och in på rummet. Vid fyra somnade jag. Han låg vaken hela natten och väntade på att jag skulle vakna (för att det kändes konstigt att bara gå, sa han) medan han försökte tyda var det stod på flaggan jag hade i taket. Det stod Amon Amarth. Han lyckades inte. Vid åttatiden klev jag upp för att kissa, svinbakis och antagligen ganska full fortfarande, han tog chansen och klädde sig. ”Vi ses ju?” ”Javisst”. Vi skildes med ett snett leende.

När jag runt tolvtiden samma dag klev ut i mitt kök bland mina korridorsvänner så var det redan ett spritt faktum att jag inte sov ensam den natten. Mycket höhö och hurr hurr. Söndagen förflöt i ett bakistöcken med tungt snöfall, pizzapromenad och chattande med vänner i sängen. I det starka februariljuset kändes det konstigt. Vi som sett varandra i över ett år. Helt plötsligt är vi inte längre bara grannar. Never ever ever ever, do your neighbour säger ju The Bro Code!

På måndagen, när jag fortfarande kände mig bakis (fast jag blev egentligen sjuk), tog jag ett glas vatten i handen och gick nervöst in i hans hus och knackade på dörren. Han hade precis tillagat köttbullar och makaroner och såg överraskad ut.

”Ja, jag tänkte komma över innan det blir awkward”.

Jag stannade en timme.

Tre dagar senare, efter att inte ha följt med på klassresa till Finland pga feber, konstaterade jag ”Inte hade du trott att du skulle ha de berömda gotlandsmjukisarna på ditt golv för några veckor sen?”

”Hah, nej.” sa han. Och sen var det vi.

Bloggtorka? Jag? Neej!

Ja alltså. Jag vet ju att jag är er guru på så många vis. Jag har hjälpt er med tips och tricks ni behöver för att klara er lättare i livet. Så mycket viktigt har jag delat med mig av och underlättat er vardag! Men jag tänkte, att ni vill säkert veta mer. Om något.

Jag är en sjudande kittel av information och livserfarenheter, så nu frågar jag er:

Vad vill ni att jag ska skriva om? Ni får välja mellan allskönt bråte som ni har däruppe på hjärnkontoren, allt från superintressanta berättelser från mitt eget liv till världens mysterier!  Sålänge det inte är politik så serverar jag gärna er ångande fat av ny kunskap som ni kan sluka och sen bajsa ut i fikarummen därute i landet för att imponera på kollegor. Jag bjuder på detta!

Varsågoda.

Låtom förslagen regna över denna bördiga åker av livslärdom!

Och så solrosen!

Jag köpte ju glad i hågen fröer i våras och en sort var blodröda solrosor. Jag har aldrig gillat solrosor särskilt, men dessa. Dessa var något speciellt! När tiden var inne skuttade jag runt huset och satte ut fyra fröer, tre på friland och en i kruka.

Såhär i efterhand kan jag säga att på friland blev det ingenting. Två kom aldrig upp och den som blev ett bladpar gick åt i den stora trimmerolyckan av våren 2014, också kallat ”M klippte gräsmattan och jag hade glömt att säga till honom”. I krukan däremot, där trivdes den.

Det tog tills mitten av juli innan den bestämde sig för att slå ut, men visst var det värt det! Allt härj med att binda upp den, binda om den hela tiden för den ökade i omkrets hela tiden, jaga den när det blåste. Den lossnade tillochmed vid ett tillfälle i hård vind, men jag petade tillbaka den ner i jorden och satte upp fler stödpinnar. Och den klarade sig och blev en meter högre och skaffade massor med blommor!

Mina stukade gröna fingrar känner sig lite lite nöjdare med tillvaron.

And so it begins.

Det är ingen gracil planta.

Men en kväll i solnedgången slog den ut! Jag hovrade runt som ett bi, glodde, rörde vid, beundrade, försummade mitt grillsällskap i form av min far och M, tog kort, tog rundor förbi bara för att få titta på den. Sen rullade det på. Den blev större och större, och gulare och gulare.

Sen slog fler blommor ut.

Och fler.

Ett potpurri av eldens flammor, blodets strömmande och solens ljus.

Det här tänker jag göra om.

För alltid!

Den har en självklar plats i min gotiska trädgård (!!!!) som jag tänker ordna nästa år! Lupinerna ska svalla en bit bort från detta mörka, svarta, lila, vinröda fantastiska. Åh. Längtar tillochmed lite efter våren nu!

 

Andra köper lampor, jag köper dinosaurier

Iochmed familjebesöket under en helg i maj genomfördes den obligatoriska olympiskt svåra Tålamodsprövningen, också kallad Erikshjälpen, tillsammans med min mamma. 50 väl tilltagna minutrar var vi därinne. Jag for som ett oroligt spöke fram och tillbaka mellan hyllorna, desperat letandes efter något tungt att slå ihjäl tid med medan min kära mor smög runt, nöp, vred, vände, tittade och bedömde. För henne är själva tittandet njutningen, för mig är det att snabbt ta mig ut därifrån med saker jag bedömmer behövs i mitt hushåll.

Efter att jag varit ute i bilen där M satt och sov i väntan och lämnat av min jacka, tagit en runda, gått ut och lånat toaletten, tagit en runda, köpt en plastlåda att lägga återvinningsglödlampor i, gått ut i bilen med grejerna och sedan gått in för en tredje runda med förhoppningen att mor hade kommit så pass långt att jag bara skulle behöva göra en enda runda till, så svävade jag förbi träavdelningen. 70-talsgillestugelampor trängdes med hemslöjd och obegripliga tingestar. Miniatyrtoaletter i furu och näverkorgar så sköra att ingenting ändå skulle kunna förvaras i dem drällde på hyllorna och kunde jämföras med den skörhet som också är en ständig följeslagare hos ungefär 70% av stammisinvånarna på Erikshjälpen.

Jag stod där och glodde lite. Såg något. Ryckte tag i det, så intensivt att jag såg en besviken blick hos en individ som uppenbarligen missat något viktigt. Vad var det för något? Det kunde vara en dinosaurie?! Jag var osäker men visste att jag ville ha detta föremål med mig hem.

Värt att chansa!

Det var definitivt ett skelett iallafall.

Och definitivt en dinosaurie! Men utan beskrivning alls?

Så jag fick prova mig fram.

Och det funkade ju det med, eftersom jag har världens näst bästa slutledningsförmåga, slagen endast av Nicholas Cages rollfigur i filmen National Treasure.

På med lite åldrande brun färg och vips, så har man ett helt eget skelett hemma! Som ersättning för det där självlysande skelettet som vi aldrig lyckades spara ihop till från dinosaurietidningarna när jag var liten. Allting känns så mycket bättre nu. Livet. Barndomen. Allt!

Det finns alltid plats för en tradition till

Det rådde en förväntansfull och uppsluppen stämning i köket. Materialet packades upp tillsammans med en snorgrön hink som M fick uppdraget att skura. Jag skar potatis i fina skivor och korkade upp tio flaskor med Svagdricka, en dryck vars doft påminner om gamla människor och hus utan isolering med getter som betar på taken. Jag var tvungen att smaka lite. Smaken påminner om forna tiders återhållsamhet kombinerat med känslan av att inte vara värdig. Som alkoholfri öl utspädd i vatten, skulle man också kunna säga.

Tillägget av pomeransskal är det enda som avviker från GöteborgsPostens Dunderglöggsrecept som vi följt och allteftersom jag öppnade förpackningen med russin, påsarna med nejlikor, kardemummakärnor, kanelstänger och skalade ingefärabiten, så spred sig dofterna i köket. Det fanns ingen tvekan. Detta var julen i näsborreform.

För ibland måste man helt enkelt offra tid och energi och böja sig efter traditionerna. En av våra gamla (julen 2013, urtider sen) traditioner är ju att göra glöggen själv! Vettigheten i denna tradition bekräftades förra året efter att vi och sex vänner smakat på och i symbios spottat ut Blossas ramaskri till årgångsglögg version 2013, hetsigt värmt på vår egen glögg till allas stora förtjusning och sen under glada utrop druckit oss ännu svirigare än vi var strax därinnan. Nu fanns det ingen återvändo. En tradition var född.

Den sista flaskan av den första omgången. Den sägs ju bli finare till året efter?

Så, hinken på bänken, i med svagdrickan och alla kryddorna och jästen. Och sen i runda slängar 2.5 okristliga kilon av det vitaste av de vita gulden, sockret. Jag vevade runt i hinken likt en trollmamma i sin kittel med en lång slev och frustade högt, vevade över lite plastfolie och stack några hål. Klart! I år har vi bytt upp oss och kör Gyllene Rävens Glögg på tvättstugebänken istället för förra årets köksgolv. Keepin’ it classy!

Dag tre. Mmmmm… Däremot så doftar det ljuvligt!

Förra året avvaktade vi ungefär sex veckor innan jag lättade på plasten och stoppade ner näsan i hinken, och HOPPSAN när jag vaknade en stund senare på köksgolvet så fanns det ingen tvekan om att jag levde. Det är ingen glögg man serverar barnen, så att säga! I år skall näskontrollen göras strax innan lunchtupplurstid. Ni vet, för effektivitetens skull.

 

En finfredag!

Egentligen är det en fulfredag eftersom jag är hemma sjukskriven men det är ändå finfredag härinne i knoppen. För det är dags att på riktigt börja förbereda sig för det jag älskar mest. Det där som jag blir helt till mig av. Det där som varje år gör mig stissig och lycklig.

Att alla serierna börjar gå igen på TV!

Nä, skoja bara. Ni vet vad jag menar. HÖSTEN!

Att den historiska sommaren med kvittrande fåglar, fladdrande fjärilar och en skållade hetta på huvudsvålen varje gång man råkade sätta foten utomhus innan klockan 19.00 nästan på en natt ersattes av regn, grånad och höstdoftande vindar kom som ett magiskt brev på posten. Vid brevlådan stod jag och kramade kuvertet medan jag läste meddelandet.

”Jag är på väg nu.”

 

 Du är så välkommen.