Med våren kommer skräcken

Den har redan börjat lura på sig på. Börjat cirkulera i periferin. Slunkit undan och dväljts i mörkret innan den plötsligt attackerar som en katt som gömt sig under soffan och kastar sig efter ens oskyldiga tår när man intet ont anade slagit sig ner i soffan.

För med våren kommer saknaden efter huset. Förra våren var ett slagfält mellan tacksamhet över att ha någonstans att bo överhuvudtaget, och den ilskna och avgrundsdjupa saknaden efter mitt hus. Mitt hem. I februaristormarnas gråa sken, när man sveper in sig i kappa och liksom kan känna sig tacksam över att inte behöva skruva tillbaka vindskivor på taket efter att vinden rivit av dom med sin naturkraft, så känns inte saknaden lika mycket. Men de andra årstidsväxlingarna är svårare. Våren kommer och saker börjar växa, människor sätter fröer för att odla på sina balkonger, skramlar fram sina krukor att ha på altanerna. Och jag orkar inte ens försöka. För ingenting kan jämföra sig med huset.

Kontakten med naturen, att man togs med på solens resa när den flyttar sig över himlen vid årstidernas gång, det stora söderfönstret att ställa de späda plantorna tills det är varmt nog att bo utomhus. Att vinden slet sönder plantorna med en enda gång när vi ställde ut dom på altanen har liksom sjunkit undan ur minnet, och den soldränkta utsikten är det som består.

Att vi fick avbryta en fikapaus med några vänner för att klä oss i utekläder och fånga växthuset en lördag i april innan det blåste ut på fältet en gång var liksom något vi fick ta bara. Det var värt det. Jag vet att januarivinden förvandlade det billiga växthuset till skräp innan vi hann sälja det, men den nygamla ägaren brydde sig inte. Han ville bara ha tillbaka sitt hus. Sitt hus. Mitt hus.

Huset där man kunde ställa upp dörren och allt som vällde in genom den var solsken och ljudet av trädens sus i vinden. Den milsvida utsikten över fälten åt båda håll. Skogsduvors kuttrande och ugglornas kåta hoande. Tystnaden om nätterna var nästan bedövande. När jag flyttade hem till mamma sov jag inte ordentligt på sju veckor, oroligt störd av stadens ljud.

Tillochmed mina vänner saknar huset. Det var något magiskt med det. Nu i efterhand så välts jag mellan tacksamheten över att få ha bott i det i nästan två ynka år, och känslan av att jag kanske hade varit lyckligare om jag aldrig gjort det. Jag hoppas att han som köpte tillbaka det känner likadant som jag, för då vet jag att en av världens lyckligaste människor bor i det huset nu.

Fräscht och sådär

Jag sminkade mig fräscht igår. Ni vet, lagom med ögonskugga och fräsch hy, med rouge och glow i form av en svagt guldig highlighter. Jag vet inte om jag gillar det. På något vis så känns det som att jag vid fräsch sminkning mycket mer går patriarkatets väg än med min vanliga typ av smink, som utgörs främst av mycket mörk ögonskugga. Den där naturliga skönheten är ingenting man förärats med, och citatet “Men om osnygga kvinnor inte heller får sminka sig, så ökar man bara ännu mer avståndet till de naturligt vackra individerna och försämrar ytterligare för sig själv” ekar. Ett långt perspektiv, och ett kort. Orkar man ta det långa perspektivet och spä på sin ofördelaktiga lott i livet ännu mer? Jag gör inte det. Jag täcker det eviga röda, krafsar på en massa ögonskugga som får mig att se ut mer som jag känner mig inombords, och slipper iallafall frågor om huruvida jag sprungit nyligen som annars kommer som ett brev på posten. Men vacker blir jag inte för det. Det är bara ett par två av mina närmsta och en norska på Instagram som kallar mig vacker, och det duger bra.

Fulsnygg har sitt värde det med. Och ligga får jag ändå.

Sminket i sig, vars främsta värde ligger i att täcka det röda som pryder mitt ansikte nästan varje dag och att dekorera mig, fyller ju dock två funktioner till som är mycket roligare att fokusera på, så det gör jag istället. Den inre skatan älskar uppsättningen med krämer och puder, pennor och samlingar med ögonskugga. Jag depottar och sorterar om, sorterar bort och lägger till nytt, imiterar nyutkomna paletter genom att sortera om de jag redan har. Den andra funktionen är den smörjande. Den där timmen på morgonen mellan att jag kliver upp och att jag låser upp dörren till verkligheten behövs för att lätta upp den lätt finska stämning som råder när en som nyvaken ska försöka argumentera med sig själv om att det är värt att kliva upp och ta sig an dagen, när belöningscentra i hjärnan desperat försöker med övertala en att somna om istället, lockandes med sexdrömmar och blytunga lemmar. En kopp kaffe och en på låg volym tjattrande sminkvideo på youtube förgyller fortfarande morgnarna och gör att jag hinner vakna ordentligt innan jag kliver ut i solljuset. Delar av min inre dystopiker hinner gömma sig i klädkammaren innan jag går ut, och det gör mig gott.

Och ett av mina favvokoncept är ju fortfarande “smink som killar hatar”.

Som en klocka.

Det är en skör vardag vi lever i. Plötsligt kastas vi in i nya situationer som vi inte hade föreställt oss. Allting blir kaos på en gång. Ingenting är som det har varit förut.

Och så finns det de där andra gångerna, när man vet precis hur det kommer bli. Som när rörmokare är på väg och har varnat om ankomst prick 09.00, klockan är 08.57 och du blir akut bajsnödig.

Jag menar, det fanns ju ingen tvekan om att detta skulle ske. I universums lag stod det att jag istället för att låsa in mig på min egna toalett för att följa kroppens rytm, skulle sitta i soffan med ett sammanbitet leende och bara vänta. För något inlåsande blir det icket förrän de varit här, för det står också skrivet i universums lagar att de kommer ringa på dörren sekunden det är försent för mig att ångra mig i toalettgåendet. Och sen kommer detta sammanfalla med en seg och liksom trots hetsen ovillig mage, som gör att jag får sitta inlåst bakom en dörr alldeles för länge, medan två hantverkare står och trampar i hallen och väntar på mig.

Det går inte. Vi biter samman. Jag och berörd kroppsdel.

 

Karamellkaffet, igen!

Jag kan inte riktigt bestämma vad det är som gör att jag uppskattar morgonkaffet så mycket. Jag känner inte av någon slags pigghetskänslor när jag slörpat i mig min dagliga balja kaffe till morgonsminket, men jag hatar ju också att -äta- frukost. Fast mat att tugga inom två-tre timmar av att man vaknat, uhhhh. Nej tack (jag gör undantag för hotellfrukostar, såklart)! Men bara rent kaffe i sig ÄR ju inte så jävla kul ändå.

Så vad gör man? Jo, man blandar kaffet med fina grejer såklart!

Jag skramlade runt på Pinterest, som endel av er kanske minns, och hittade recept om ”salted caramel creamer” som jag också följde. Men i det receptet så skulle man göra en viss mängd och sen hälla bort en viss mängd (???) och sen hälla grejer i det man behöll etc och så blev det ändå så att när jag uppnådde smaken av karamell i kaffet så var det för utspätt.

SÅ, jag gjorde som jag ville istället. Aka. detta recept!;

Ta fram en koppjävel. Helst en 2dlish kopp (annars blir det såna vansinniga mängder :D). Häll farinsocker (blött eller torrt spelar ingen roll) i den upp till kanten. Häll sockret i en kastrull. Häll över en kopp med vatten. Värm upp rasket så allt socker smälter. Vispa ner typ 2-3 teskedar med vaniljsocker, och ett kryddmått med salt. Ta av från värmen och häll i en kopp med mjölk och en kopp med grädde, vispa ihop. Smaka av med salt så det blir salted caramel efter dina preferenser. Häll i lite i kaffet och måtta andelarna tills du är nöjd. NJUT! Förvara i kylen ba.

Karamellkaffe! Yay!

Nästa steg är ju att prova att vispa ner kakao i mixen också… finchokladkaffe? Sign me in!

Apocalypse Orchestra har släppt en singel!

Javisst! Jag marknadsför skamlöst detta gäng här på min extremt välbesökta blogg för att 1. Those are my peeps yo! 2. Det är det första bandet av alla band mina vänner har haft som jag -verkligen- gillat sådär rakt igenom. 12e maj släpps albumet som jag har hörlurssmyglyssnat på ute i offentligheten sedan den nästan var färdigmixad (vem har tålamod att vänta på musiknördars finlireri?) och jag kunde inte vara stoltare! Ni vet, på det där sättet man kan vara stolt när man inte överhuvudtaget har varit inblandad i processen utöver att ha legat på soffan och häcklat folk när dom spelat fel under inspelningen av skivan. Ahem.

Mer icke-vikingahjälmarmedhornpå-medeltidsdoom till folket! YAY!

 

Bildkälla: Despotz Records. Foto: Stephansdotter Photography

GÅ IN OCH LYSSNARÅ! 

Dom finns på Facebook också, såklart!

Jag har tapetserat helt själv!

I mitt äktenskap var jag målaren, och han var tapetseraren (OBS, faktiska tapeter alltså). Tapeterna gick på som en smäck när han gjorde det själv istället för att vi både försökte hjälpa till och våra dyrbara finmönstrade tapeter liksom mest degraderade sig själva till något slags kladdigt godispapper med rivränder från för skarpa veck och guldfärg som löstes upp i av olyckan felplacerat tapetlim. Målningen sköttes av mig, eftersom jag inte ens behövde lägga ut papper på golvet och ändå fick ett rent och okladdigt resultat medan det såg ut som att en arg järv hade råkat kliva ner i en hink med färg, klivit ur hinken och sen försökt klösa sig ut ur rummet i fråga när min dåvarande varit framme med roller och pensel. Vi kompletterade varandra, helt enkelt.

Så det var inte utan lite tvekan som jag övervägde att tapetsera helt själv i frånvaron av min eviga ex-roomievapendragare som drabbats av den stora söndagssjukan som förr i tiden kunde definieras som bokstavssjukdomen ”ADSL” men som numera går under namnet ”Spela Data”. Istället för att medelst logik och lockande med mat och socker försöka övertala honom att överge hans kattstinna datamys, så valde jag att helt själv tapetsera de där kvadratmetrarna som behövdes för min fondvägg.

Det första jag gjorde var att i bakfylledimman från lördagens tjejkväll blanda ut limpulvret i alldeles för mycket vatten, så jag i ren inredningsilska fick plasta skiten tills måndagsmorgonen kunde rulla runt och jag kunde stolpa ner på Clas Ohlson och köpa mer pulver för att blanda en mer rimlig tjocklek av lim. Sagt och gjort, det var dags.

Och alltså. När inte limmet var alldeles för tunt och när jag liksom skarvade tillbaka att jag satt den första våden snett, så var det ju inte svårt alls! Irriterande, ja. Kladdigt, definitivt. Är köket täckt i ett fint damm av cellulosa? Helt klart. Men jag gjorde det! Jag tapetserade helt själv!

Må kaosets dimmor skingra sig (nu när jag kan få upp lite mer saker på väggarna)!

MVH nöjd med mig själv, trots bubblor

DEKORPLAST!

Jag vet att dekorplast plötsligt blivit all the rage i ren förväntan för TV-serien som ska börja på tisdag där dom skramlat ihop ett gäng hobbyinredare och en av dom använder dekorplast. Som vissa förstås har gjort sen urminnes tider. Bor man i hyres så gör man, så att säga. Sen att jag gör det överallt jag bor om det finns möjlighet, ja det är ju svårt att förneka för er som hängt med ett tag.

Kan jag inte få mitt härliga rustika drömkök så får man ju ta det man har och försöka göra något åt den återkommande vitheten. Det är inte perfekt, men definitivt bättre! Det är inte heller klart, jag lurar på hur jag ska göra klart det pga fick slut på den jag dekorerat kaklet med. Det löser sig med tiden. Ahem.

Att offra lite av den minimängd med köksarbetsyta för mormors våg var inget beslut jag behövde överväga ens.

Och mammas gamla arveslevar, Gefle porslin i serien Oliv och mammas fula loppisfynd i form av en pubskylt med ett suggestivt namn. Allt en diskbänk behöver.

Inredningen smyger framåt, och JAG HAR SÅ ROLIGT.

 

Klimakteriekossan

Jag tror att jag har tappat ordets förmåga. Likt min menstruation har den slitits ur händerna på mig, och förlagts någonstans där den inte borde vara. I menstruationens fall hamnar det om bukhålan, var i helsike skrivförmågan har slunkit iväg någonstans har jag i dagsläget ingen aning om. Jag har så mycket meningslösa vardagsgrejer jag vill skriva om men ingenting sammanfattas till någon slags underhållande sörja utan blir liksom stillastående vatten, slemmigt skvalpande mot kanten av hjärnan, hopplöst fast mot den grusiga strandkanten. Det där slammet alla helst spolar bort för att göra plats för det kristallklara vattnet i form av någon som faktiskt är rolig.

Men på tal om menstruation! (Smoooth övergång, eller hur!)

Förra fredagen gjorde jag mig fredagsfin både innan och utan, alltså tog den obligatoriska duschen innan man träffar någon som helst vårdpersonal inom gynekologin för det slutar alltid, och jag menar alltid, med att man får klä av sig och lägga sig på britsen och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Sagt och gjort, så fick jag klä av mig och lägga mig på en brits och hasa ner lite längre, lite till, lite till, och liiiite till. Väl stadd på plats grejade läkaren omkring med orimligt stora flaskor med Glidslem och handskar som ibland ger ifrån sig det där filmiska klatschet, medan jag lät blicken förföras av en mobil hängandes i taket, med tre papperssvalor guppandes i det osynliga draget från ventilationen. Varför har inte exakt alla gynundersökningsrum såna, lyckades jag formulera i tanken under tiden som läkaren klämde och for omkring i mitt ädla inre med sin ultraljudsapparat för att konstatera att några cystor runt tarm eller livmoder hade jag iallafall inte.

Jag har ju inte underhållsbehandlat något mot endometriosen. Efter IVF/missfalls-härvan var jag så krigshärjad att jag inte ens försökte. Orkade inte med vården. Bara lät det bero. Tills nu. När de senaste månadernas mens har betytt fasansfulla kramper, framkallade av ihopväxta hinnor, buffade på av en menssvullen buk och en tarm som vill röra på sig. Så, nästa mens ska helst bli min sista, tyckte läkaren. Jaha, tyckte jag. Hormonpreventivmedel, tyckte läkaren. Suck, tyckte jag. Jag kan inte få barn av naturen och är steriliserad för att verkligen se till att jag inte blir med barn och få missfall igen, och jag måste fortfarande gå på hormonpreventivmedel resten av livet. Det är så man kan skratta. Uppgivet.

Men innan det där debaklet släpps lös i mina hormonkanaler i augusti så ska jag leka tant! Sex månader östrogensvält står på menyn för att avhysa de på ultraljuden osynliga men ack så märkbara ihopväxningarna i min bukhåla och därmed inte heller ha någon menstruation alls, så att jag kan avnjuta månadsskiften utan knivskarpa smärtor så fort magen bestämmer sig för att kanske fisa lite eller bara du vet, motionera tarmen. Visst! Vi kör på det. Kommer det hemska värmevallningar så får jag klappa på ett östrogenplåster likt Tantalura 63 år gammal och hoppas att slemhinnorna inte skrumpar ihop med löven framåt hösten.

2017. Vilket typ av år blir du tro?

Nedräkningen har börjat på riktigt!

Ja. Kaoset har startat. Jag proklamerade högt och tydligt för min rumskompis att nu kan vi inte ha några planer på att bjuda hem människor på mat på ett par veckor för jag tänker ockupera hela köksbordsområdet med mina flyttlådor tills jag får lägenheten. Sagt och gjort, berget har börjat byggas. Mitt rum är uttalat avskalat och skvallrar liksom konkret om den kommande flytten. Det blir ändå inte helt verkligt när man sitter på ett kontor framför en främmande kvinna och skriva på ett random papper, eller när man tittar på planlösningen man ritat upp och låtsasmöblerar.

Det är när tavlor börjar försvinna, lampor som har gått att tända inte står där längre och när jag tvingas använda min roomies muggar för att mina egna ligger och gömmer sig i en flyttlåda under köksbordet, som det blir verkligt på nästan-riktigt. Nästa chock kommer när jag får nyckeln. Planen är redan lagd. Var där klockan 08, hämta ut nyckeln. Bli hetsavlämnad vid lägenheten, spring upp för trapporna, lås upp dörren till ditt nya hem, kliv in och.. få ångest. Våldsam ångest.

Det händer varje gång jag flyttar. Krisen.

Som någon slags dagar av katarsis jag behöver gå igenom för att till fullo ta till mig det nya stället. Hata det i två dagar, snyfta i kudden i det gamla hemmet, bära en massa grejer, acceptera mitt öde, stortrivas, börja älska det på riktigt. Så har det sett ut hittills. Förhoppningsvis blir det något liknande den här gången.

Skulle ju ljuga om jag sa att projekt inreda Shagpad 3.0 inte exalterar mig..

Shagpad 3.0!

2016 års nyårsafton spenderade jag i sängen, sur. Försökte jag röra på mig lite, så högg det omedelbart till i området kring den högra äggstocken. Endometriosen ville också fira nyår, minsann. Hörde fyrverkerierna på håll och fick en kram av de tre som firat nyåret här både före och efter tolvslaget, men däremellan var det bara jag och ett par hörlurar i vilka nytillverkad musik dundrande.

Men jag är inte bitter!

… Nej, för nu är året 2017. Vissa påstår att det ju bara är en dag efter en annan dag, men riktigt helt sant är det ju inte. Vi kliver nu in i Sveriges kallaste period. Det är nu i krokarna som den riktiga vinterdvalan sätter in och den oönskade snön börjar falla, långt efter att de tindrande juleljusen velat spegla sig i något. Filtarna kryper närmare sofforna och de glada firandeveckorna före jul- och nyårsfirandet byts mot ett innesittande, ett mysande, ett otåligt väntande på vårens ankomst. Boxarna med ljusrosa skvalp lurar i skåpen, vårmodet släpps i butikerna och folk börjar oroa sig för hur de ska se ut på stranden om sju månader.

Så vad vill jag ha sagt med det här dystra inlägget om de kommande månaderna då?

Jo, det ska jag berätta!

För den första februari får jag den ALLDELES EGNA LELLE LÄGENHETEN. Ni hörde rätt! Ett Shagpad 3.0 kommer att upprättas, under glada utrop och ett himla bärande på en himla massa saker som nu står förvarade i tre olika individers förråd och utspridda i minst en lägenhet. Jag har utvecklade planer på inredning och lösningar för den lelle lägenheten är, utan hymlande, liten. Så liten att jag stod som nummer 8 av de tio som fick erbjudandet och det var exakt ingen som tackade ja före mig. 28 kvadrat faller inte alla på läppen, tydligen.

Ja, alltså provmöblera måste man ju innan man står kvar i kön ens…

Men för den här lilla ekorren så känns 28 kvadrat alldeles fint lagomt (när man jämför med alternativen). Jag kommer ha min egna lilla inglasade balkong, som många tycker är dåliga för att dom liksom är för glasade och inte tillräckligt öppningsbara. I österläge. Mörkt säger vissa, skönt att slippa bli kokt på den oöppningsbara balkongen säger jag! Litet och djävligt, skulle många tycka, en chans för mig att hetsutarbeta compactlivingfunktioner ser jag det som! Jag kommer att ha mitt första alldeles egna badkar i badrummet som de flesta skulle rynka på näsan åt, med dess beiga plastmatteväggar. Dåligt “kök” vittnar en del om, jag hatar att laga mat påpekar jag då. Jag kommer att lösa en plats för slowcookern och den framtida smörgåsgrillen för den dagliga födan, och kommer att uppnå mina mer utarbetade kulinariska projekt i det kök jag i detta nu besitter. Min nuvarande hyresvärd (jag kommer ju behålla min nyckel hit) har ju trots allt diskmaskin…

Jag ska måla om, tapetsera med min fantastiska sedan skilsmässan hoardade bokhylletapet med gulddetaljer, jag ska bygga inredning och förvaring, jag ska skaffa en stol till min stationära dator och kunna använda den regelbundet igen och allt där i den där lägenheten, är mitt alldeles, alldeles egna.

Separationsångesten från min kära rumskamrat är inte att leka med, jag kommer ha bott här i 10 månader utan en endaste tillstymmelse till konflikter eller obehag utöver de korta episoder där jag funderat på att sula en strumpa i nacken på honom när han pratar högt med sina vänner då de spelar dataspel sent på natten när jag vill sova, och i övrigt har vi bara haft det genuint mysigt tillsammans. Men det får vara okej. Jag behåller nyckeln, han får tillbaka sitt arbetsrum, och vi kommer att hänga lika mycket för det (läs: jag kommer att tvinga honom att köra mig till affären, precis som idag).

Så. Shagpad 3.0 Countdown begins now. 30 dagar kvar.

2016 års 10 halvsnabba!

Ja, jag gillar ju att höra från er stackare som fortfarande besöker det här lilla krypinet. Och ni vet ju hur det har gått för mig det här året. Det gick helt enkelt åt helvete, samtidigt som så mycket saker också blivit så bra. Så jag tyckte vi kör en 10 halvsnabba om djävulens år 2016. Jag börjar!

1. Vad har varit det bästa under året 2016?
Hmm, det bästa.. Det bästa har varit att återförenas med gamla och träffa nya vänner. Kärleken som finns runtomkring mig.

2. Vad har varit det värsta med 2016? 
Det får väl bli ett självklart svar, mammas bortgång och tiden som följde. På plats nummer två kommer att sova i tält och att endometriosen ställt till det en massa för mig.

3. Har du lärt dig något om dig själv? 
Jag har lärt mig att jag är starkare än jag trott, och svag samtidigt. Att man inte orkar hur mycket som helst, hur det känns att börja närma sig gränsen.

4. Vad har du egentligen gjort under 2016?
Amen ni vet. Pluggat, jobbat, singlat, festat, kramats med katter, följt med strömmen.

5. Vad har varit den största förändringen? 
Att jag plötsligt bodde tillsammans med en vän, något jag aldrig gjort förut. Och att jag inte längre har en mamma som tjatar på mig att jag ska äta och klä mig mot kylan och inte gå hem själv. Ni vet, det där som gör en till någons barn.

6. Så.. vad hade du på dig 2016…?
Vuxnare kläder än jag hade 2015 iallafall! Tvingas ju delvis ha skjorta på jobbet, och dels så har jag typ slutat att använda byxor. Efter att operationsärret skavde på alla byxor i somras så använde jag bara tights och leggings istället, och har inte sett tillbaka!

7. Vad provade du på och konstaterade att nä, det där var inget för mig?
Haha ahem. Tinder och att sova i tält, men det var ju ingen överraskning direkt..

8. Hur har dina sociala medier förändrats under året och vad tror du om 2017?
Jag rev min blogg och började om utan bilder för att liksom inte göra allt här lika uppenbart icke-anonymt, jag gjorde min personliga Instagram privat, jag skaffade Snapchat och insåg att jag verkligen inte kommer överens med den appen, och jag försöker tvinga alla jag pratar med ofta att skaffa Telegram så jag kan skriva till dom smidigt från datorn istället för från telefonen! Jag ska förhoppningsvis sparka igång hemmapysslet på bloggen igen nu när jag får en egen lägenhet, och resten kommer nog behålla sig som det är idag. Oanmärkningsvärt alltså.

9. Vad gjorde du för första gången? 
Flyttade ihop med en kompis. FICK ett jobb (har alltid fått söka ihjäl mig men detta ba erbjöds). Smakade cream soda. Nakenbadade. Åkte på festival och bodde i tält. Insynsskyddade ett fönster med filmjölk. Rev ner lite på den höga muren jag alltid har haft runt om mig. Blinddejtade en kompis nya flickvän som blev min vän! Har varit med under delar produktionen av ett album som åskådare, det har varit så roligt. Började använda läppfärger regelbundet.

10. Vad har du för mål/planer inför 2017?
Ett bröllop ska besökas. En festival skall åkas på. En helt egen lägenhet ska inredas och flyttas in i. Minst en spelning ska jag se. Och en lokal festival som jag inte behöver åka till! Mina nära och kära ska släppa ett album och the band’s gonna make it (surfduderöst). Jag ska försöka fortsätta våga nya saker och uppfylla mina mål att bli lite bättre på allt jag vill bli bättre på. Jag ska jobba, och påbörja ett nytt skolår i höst. Är nervös och exalterad och har separationsångest och känner mig lycklig och orolig på en och samma gång.

Skål för 2017!

 

En alldeles lagom händelselös helg

Lite söndagsonykter på en slatt med rödvin som fanns kvar i en födelsedagsfestöverbliven bag-in-box som jag demonterat i städfrenzyn som föregick bakandet plockade jag ut den sista plåten med finska julstjärnor ur ugnen. Såg mig om i köket och tackade gudarna för diskmaskinen. Synd bara att man manuellt måste tömma och fylla den, annars hade den varit ultimat.

Nu suckar den belåtet ute i köket medan den med en öm hand städar upp efter mitt, om jag får säga det själv, ganska lyckade försök att ta mig samman och faktiskt julbaka istället för att ligga i soffan och bara sträcktitta på Bones. Sträcktitta på Bones kan man ju göra samtidigt, med en välplacerad laptop i köket!

Den här helgen har jag bara lämnat huset under strikta ärendens skugga, en skön kontrast till de tidigare fem helgerna som liksom råkat slutat i konsumtion av rusdrycker och besök på den lokala köttmarknaden som kallas krogen. Jag har ritat lite på en nygammal header, fånglott på serier, och läst den där boken jag vann på Singelpodden på Instagrams konto. Jag har deltagit i två tävlingar på Instagram och vunnit båda. Den ena resulterade i ett par skor som var för små för mig så de såldes i förmån för välgörenhet och den andra resulterade i en bok.

En bok som kallas “Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott”. Roat har jag nått sidan 245 men till skillnad från citatet från en bloggprofil på framsidan av pocketen som säger “Total igenkänning – köp den!” så kan jag inte överhuvudtaget relatera till huvudpersonen utöver att de vid något tillfälle i sina 30+år uttalade YOLO i samband med att ta ett eventuellt dåligt beslut och att hon var glad över att hennes kompis råkade bli singel vid ungefär samma tid för då hade de ju varandra. Boken som ett utdrag ur Sex and the City och det singellivet skiljer sig ganska drastiskt från mitt alldagliga vardagsliv som en person som inte tillhör en härlig monogam överenskommelse.

Det närmsta jag har kommit att klappra runt på stilettklackar på fina barer ätandes rätter med franskklingande namn ackompanjerat med ett fint glas rött för att sen gå vidare till Riche för att flörta med snygga män är när jag och en av mina närmsta V skålade i bubbel med min mamma på min födelsedag förra året, för att sen gå ut till McDonalds och sleva i oss cheeseburgare för att avstyra den värsta fyllan så vi skulle överleva att gå vidare till ett ställe som vi vid midnatt insåg endast innehöll 18-åringar och vi var tvungna att på flykten betala oss in på en krog för att liksom ni vet, höja medelåldern lite på omgivningen.

Sen blev jag omedelbart, och då menar jag omedelbart, uppraggad av en mattelärare.

Detta var ett år sen.

Men snart är det jul. De dumma beslutens högtid. Vi får väl se hur det slutar i år.

Presenter! Till mig!

Eller ja, själva presenterna som jag -fick- kommer ni säkert få se i lite olika möjliga sammanhang. I det här fallet presenterar jag endast resultatet av det fantastiska presentkort jag mottog under sång och skrål i  lördags.

Och jag tänker använda varenda en av grejerna idag!

img_1361

Stjärnan i showen är förstås den ljuvliga parfymen Black Opium av Yves Saint Laurent. Tydligen är min grej parfymer med epitetet “Svart”. Black Opium, som jag hetssniffat på i över ett år, Lady Gagas svarta Fame och Body Shop’s Black Musk är de dofterna jag omger mig med. Grejer det!

Sen kommer de andra luxuösa valen jag har gjort.

MAC’s Mineralize Skinfinish i Lightscapade, en highlighter! En kallare än den jag redan har, variation!

MAC’s Powder Blush i färgen Pink Swoon. Behövde ett halvkall rosa rouge pga har en jättekall rosa och sen bara varma. Och jag har insett att som en rodnad grisrosa varmhyad, så fungerar ett kallt rouge väldigt bra för att inte bara se ut som att jag är röd överallt! Tips från kända sminköser!

Sen har vi Urban Decay’s Naked Skin Color Correcting Fluid i färgen Yellow. Som sagt. Grisrosa. Jag vill kunna eliminera det ibland.

Anastasia Beverly Hills DipBrow Pomade i färgen Caramel som är snäppet ljusare än Auburn som jag har använt i två år år nu. Samma burk. Caramel var ett felköp men jag tror att det blir bra, lite ljusare ögonbryn kan vara att föredra!

Sen har vi Clinique’s Lid Pop i färgen Willow Pop, en guldig olivgrönbrun ögonskugga. Älskar ögonskugga.

Sen köpte jag lösfrallelim som jag insåg att jag behövde efter en horrorupplevelse en sen natt då jag tror att jag blev av med hälften av mina riktiga ögonfransar och hade kladdiga ögonlock i sju dagar efteråt, och Kicks sminksvamp också, men de var inte snygga nog ahem, fick inte plats i stillebenet.

Andra advent

img_20161130_184038

Det är andra advent. Julgranarna lyser mjukt i decembereftermiddagen och doften av en nytillagad julskinka sprider sig i lägenheten. Ett lätt snöfall har pudrat staden i ett tunt lager av snö under natten. Endast det uttrycksfulla skrikandet från en man som förlorar mycket i datorspel bryter tystnaden som sänkt sig över hushållet, ett hushåll som under dagen upplevt det där särskilda tysta, grymtande lidandet som endast efterföljer en ordentlig fylla.

Javisst, för igår var det födelsedagsfest!

En efter en droppade dom in för att fira tillsammans med mig, skåla och innan klockan slog 02 när jag efter en ihållande attack av fylletröttman kastade ut de sista firarna, så hade jag hunnit bli sjungen för två gånger, fått fina presenter och fixat mig själv en fin whiterussianstyrfylla. Ah. Fester alltså. Jag tycker det är kul att samla folk även om den neurotiska stressen får mig att vilja lägga mig på soffan med en avslappnande fuktig handduk dramatiskt kastad över ansiktet och en fördrink i handen, slappt vevandes med en hand medan jag gapar ordrar till min rumskompis om vad han borde städa för något. Riktigt så dramatiskt blev det ju inte även om städningen föregicks av Gävles blodbad när jag i ett hetsigt försök att tillverka en potatisgratäng fileade min tumme.

Jag vet att det är en snutt med karma för att jag skrattade så hysteriskt mycket när min svåger mandolinade sin tumspets tillsammans med kvällens morötter för en vecka sen.

Det var värt det.