Höstbloggmester?!

En godtycklig höstbild på en typ av buske vi definitivt ska skaffa och ha någonstans i trädgården.

Jag vill förvarna er mina kära läsare. Jag förstår att detta kommer bli svårt, särskilt eftersom det var så nyligt det var sommaruppehåll här på bloggen. Men ni kommer få höstmysa utan mig i etern under ungefär en vecka. Jag tar helt enkelt en höstbloggmester. Vi ses på andra sidan av halva vecka 40 och 41! (tänka sig, nu är det tolv veckor till jul. JUL!).

Jag är tacksam idag

Att vi hade turen att hitta ett hus med en stor, fin, uppväxt lönn på tomten, en stor fin uppväxt lönn i tomtgränsen och två nästan helt nya lönnar som prunkar i höstfärger i hörnet bakom huset. Att vi hade äran på vägen hem, när vi åkte över bron över järnvägen, att i ögonhöjd och bara på några meters avstånd få se en ormvråk (Tack internetsökning ”svenska rovfåglar”) sätta sig på toppen av en gran, spänna ut sig lite och sen göra sig bekväm. Att se honkfåglarna (kanadagäss) flyga i streck ovanför huset. Att se flockar med talgoxar härja på altanen. Att se hjortar ute på fältet i solnedgången. Att en mus har kastat ner isolering från hålet i taket efter den borttagna köksfläkten ner på spisen. Nej vänta, det är jag inte särskilt glad över alls. Men resten iallafall. Livet rullar. Hösten rullar. Jobbet. Tiden.

Bloglovin gör en besviken med jämna mellanrum.

Jag har varit sådär relativt nöjd med Bloglovin’ ända sen jag tvingades överge min favvo FeedDemon när det programmet slutade uppdateras (och det var ju förstås inte perfekt heller). Jag har tyckt att kategorierna är lite kul att glo igenom, populära inlägg att vältra mig ibland och humor och ibland ärande att se vilka bloggar som liknar min (typ Karins Konstgrepp stod med en stund! Print screen!) Men nu?

Liknande bloggar-fliken vid min bloggsida demonstrerar sånt som Bloglovin tycker liknar min blogg. Som Kenza. Och Niotillfem. My Milk Tooth? Bokkei?? Bloggkommentatorerna??? Eh. Jaha. Rekommenderat-fliken har jag använt mig endel av. För det är kul att hitta nytt. Men för ett tag sen gjorde jag ”misstaget” att bloglovinsöka efter ”gothic” och nu har jag BARA förslag på gothbloggar. Bara. Endast. Jaha.

Och populära inlägg i kategorier då? Detta har jag använt mig väldigt mycket av, pga kul att hitta nytt! Nu? Favvofliken ”DIY & Hantverk” har invaderats av härliga livsstilsblogginlägg som försöker få en att träna, äta härlig mat och klä mig snyggt?!

Låt mig för demonstrationens skull sammanfatta de 20 första inläggstitlarna som kommer upp i Kategorin DIY & Hantverk, populära inlägg.

Super easy funnel cakes
25 ideas to decorate your walls with
5 common skincare mistakes and how to fix them
Sweet treats: Sprinkle Donuts with Gray Malin
DIY 101: Leather projects
Homemade Masala chai concentrate
TSC Series: The best damn.. (jeans)
Dinner tonight: Pumpkin & Sausage Ravioli Bake
Warm Gnocchi and Heirloom Salad
Low weight, High Reps, Feel the burn with these exercises
5 minute oatmeal
Morning Skincare Routine
How to clean out your closet
Three fall outfits
Two-pan Sriracha Roast Chicken
4 colourful workout looks
Borrowed from the boys (kläder)
Vegan Mexican Cheese
DIY temporary fabric wallpaper
Floral (tatuering hos tattoologist, den mest meningslösa tatueringsbloggen i världen.)

Ja alltså, om man anser att allting som människor gör när dom lever är DIY, så visst passar inläggen in, om man bortser från att det redan finns kategorier som heter ”Mat & Dryck”, ”Mode”, ”Skönhet” och ”Hälsa”. Men som en DIY och hantverksälskare är jag kränkt, besviken och sugen på att maila Bloglovin och starkt ifrågasätta deras sorteringssystem. För det har ju ett sånt potential och sen bara BLERRGHHS LIVSSTILSHÄRLIGHET DU MÅSTE ÄLSKA BLERHSGHS. Ack.

Hitta nya-bloggar kategorin funkar fortfarande rätt bra men utsikterna för den fliken kan ju rent statistiskt sett inte förväntas råda någon längre stund.

 

 

PS: Jag har numer en Länkkärlekssida vars länk ni hittar strax under headern istället för på sidan av bloggen. Det får väl vara så. Bråkwordpress. DS.

Önskeinlägg: Hur vårt förhållande har förändrats

Det här inlägget har jag dragit lite på. Främst för att det är svårt eftersom jag är mitt uppe i förhållandet och därför inte kan distansera mig tillräckligt för att liksom se hur vi har förändrats tillsammans och med tiden, och främst för att det blir långt. En såkallad vägg av text.

Men efter fem och ett halvt år tillsammans, varav nästan ett helt år spenderades 40 mil isär, så kan jag fortfarande säga att jag är (nästan) lika kär i M som jag var när vi nykärt promenerade nätterna igenom och pratade om framtiden. Tur är väl det där ”nästan”, för vem orkar vara nykär längre än den absoluta början? Den hormonsusande tiden saknar jag inte. Året på distans inleddes med lite självklar osäkerhet för vi hade ju bara varit tillsammans i fyra månader när han flyttade. Murar hade iofs rivits iochmed den oplanerade och avbrutna graviditeten och M ståendes uppspetad i ett hörn inne på en gynsal medan en tysk akutläkare snärtade på sig ett par gummihandskar och en uppriven mig i en gynstol, så det kändes som att vi hade kommit långt ändå. Bara ett par veckor in i förhållandet började vi prata om framtiden och hur vi skulle lösa eventuella hinder. Skrattandes konstaterade vi att det självfallet var alldeles för tidigt för att börja prata om sånt elände som distansförhållanden och livsplaner men ändå föll vi tillbaka. Planerade. Diskuterade. Möttes och stöttes.

Så när dagen väl kom och han flyttade, så kändes det lite osäkert ändå. Men alltmed tiden led så kändes det aldrig som att det fanns några tvivel. Det var alltid värt det. Veckorna isär. Att han offrade lunchen på kvällsveckorna för att ringa och prata med mig den lilla stunden vi hann. Att pendla 80 mil på en helg, hetsköpa thaimat och titta på Lyxfällan med korridorskompisar drällandes inne på rummet i ren glädje över att pappa M var på besök igen. Det är klart att det magiska distansförhållandesexet gjorde sitt för samvaron de helger vi träffades, men det funkade helt enkelt.

Sen att jag bara fyra dagar efter att han flyttade fick saknadpanik på fyllan, bokade ett nattåg till Västergötland, packade väskan och ringde och sa att jag kommer vid åttatiden, hämta mig, och sen stannade därnere i nästan fyra veckor, det räknar jag som en sån där filmgrej. Du vet, såna som man aldrig gör egentligen. Och som man antagligen aldrig kommer göra igen pga vuxen och allt det där.

Sen jag flyttade ner för lite över fyra år sen så har saker rullat på. Vi skrattar mycket. Slåss (skojbråkar). Retas med varandra. Kramas. Pratar. Älskar (i form av varandra, inte ni vet, hollywoodversionen av sex. Uh). Säger det ofta till varandra. Lite för ofta, skulle nog många säga. Men varenda gång jag hetsigt skriker att jag älskar honom, så menar jag det lika mycket som förra gången. Visst har vardagen klivit in och visat sitt tryne, men det har aldrig varit en kamp för oss. Vi kan ibland prata om att det har varit lite för enkelt. Livet i sig självt har inte varit lätt men förhållandet har vi fulseglat igenom.

Vi har samma behov av att vara lite för oss själva, att få utrymme och att få vara precis som vi är. Jag har från början, jag kanske alltid varit sån men jag minns inte nu, envisats med att prata om allt. Är det något som stör? Säg det. Hur tänker du egentligen angående barn? Berätta. Jag känner såhär angående det här, vad säger du? Jag tyckte inte att det där var okej, bla bla, bla bla, bla bla. Eftersom jag haft turen att äntligen träffa någon som också behöver tid på sig att tänka efter, formulera tankar och faktiskt besluta vad man känner i en fråga, så kan vi ta ett par dagar på oss att lösa problem. Åtminstone ett ex av mina krävde svar direkt och det har aldrig fungerat för mig.

Med det sagt så är vi förstås inte perfekt i synk. Vi träter, diskuterar, suckar, surar. Han vill omge sig med ljud och jag vill ha tystnad (öppen planlösning, någon?). Han sover rörigt och jag har svårt att sova alls. Jag städar mer och tjatar. Han vågar inte tjata på mig om körkortet (haha!). Men bara en gång har vi gått och lagt oss utan att reda ut iallafall det värsta först, och det var förfärligt.

Kort sagt (dagens skämt!) så, som jag sa på vårt bröllop, är min relation med M det egentligen första som gjort att jag verkligen försökt bli en vettigare människa. Jag har kommit en bit på vägen. Jag tror inte att M har försökt med något särskilt (Det är man värd, va?!). Så nu kanske ni förstår varför jag mest skriver ocharmiga inlägg om vår relation. För det hade blivit alldeles för sötsliskigt annars och vem orkar med det? Inte jag iallafall! Kan ju inte både utöva och dokumentera sånt! Det är skämshatten på och sen goshumlor och sötnosar och kramfester och kärleksförklaringar. Sen slåss vi i ICA-kön. Och pratar mycket fejkad värmländska. Det tror jag tillhör en av hemligheterna, helt klart.

Så har vår relation varit i stiltje sen vi träffades? Jag får nog återkomma om det, för just nu efter att ha funderat över det i några dagar, så känns det banne mig som det. Kanske får se det som att vi hittade varandras personligheter direkt och sen dess mest finslipat samarbetet? Och värmländskan, förstås.

Som Fåglarna fast med steklar.

Jag sov som en kall späd gris med ryggont inatt. Huset har en temperatur som växlar, beroende på hur trötta vi är, mellan Antarktis runt nyårsafton och en svensk midsommaraftonskväll. Från kallt till kallt alltså. Detta beror förstås på att värmepumpen håller på att arbeta på de nära nollgradiga nätterna vi helt plötsligt haft i några dagar nu, och det kommer rätta till sig med lite tid, offerkoftor och tjocka tossor.

Det jag däremot tyckte var ett mycket mindre okej hösttecken var det faktum att jag lite frusset klev nerför trappen till undervåningen efter att ha rullat ur sängen, fortfarande med ryggvärk, och möttes av en geting på insidan av fönstret. Jaha. Igår fångade vi tre stycken inomhus. Magiskt dök dom upp och vältrade sig i fönstersmygarna. Vi frågade oss vart de kom ifrån men såg inget konstigt.

Men idag var det inte bara en geting. För jag såg en till. Och en till. Och en till. Och en till. Och en där. Men jag måste kissa först. Satt på toaletten och glodde ut på fönstret där 15 getingar klättrade omkring. Två stycken drev omkring på mattan nedanför trappen. En klev runt på golvet. En till tog en vända på persiennen. Fem till satt i ett annat närliggande fönster. Skräckfilmsimpulsen var tydlig. Skrek uppför trappen att M fick vara försiktig när han kom ner för att inte kliva på dom. Dammsög upp endel. Fångade de flesta i glas och kastade ut dom. Slöa, vältrandes, sega föll dom ner på altanen. Vi? Frågetecken.

Tills M flytt huset och jag såg en slöfock falla ner från taklisten, bakom datorn för att sen kasta sig på fönstret. Den enda gången jag har förbaskat vår sponttak med sina glipor vid taklisten! De kliver alltså på sin egen lilla getingmotorväg från boet i hörnet på huset (från utsidan) IN TILL OSS när det är dags att utrymma boet för hösten? Jaha. En snabb googling hos Anticimex säger att det är onödigt att sanera bon nu eftersom getingarna uppenbarligen håller på att spridas för vinden, och att bona är ettåriga. Lösning? Frystejp i gliporna så de iallafall inte kommer -in- hos oss. Resten får vi ta i vår. Tills vidare blir det tossor i tofflor och ett ivrigt dammsugande.

Ah. Vi har en del att göra.

Höstfärger

Men NU, mina vänner, är det höst! Jag firar varje dag. Det kanske inte syns utåt när jag gäspgråtandes sitter och vill sova på ett bord på jobbet eller när jag inte orkar ta en promenad men inombords är det höstfest. Detta tog sig ett fysiskt uttryck i helgen när vi begav oss till en bondehöstmarknad utanför Sveriges mest meningslösa fästning – den i Karlsborg. Med oss därifrån tog vi en varsin viltkorv i bröd och två pumpor. Nu finns det ingen återvändo. Det är höststillebentime!

Den här bilden tillägnar jag min objektivet på min kamera som förvränger ALLT. Det enda som egentligen är snett i verkligheten är gardinstången. Ja.

 

Pumpstilleben 1

 

Pumpstilleben 2

Nu väntar dom i hallen på oss och våra fantastiska pumplykteplaner. Elak? Glad? Katt? Rolig? Möjligheterna är oändliga!

Det bästa med dimman.

Jag gillar dimma. Den är mystisk. Rullande. Den sveper in landskapet i sagor och väsen. Förändrar ett landskap man känner igen så väl, tills man inte längre kan orientera sig. För två år sen upplevde vi den mest dimmiga hösten någonsin. När vi for fram och tillbaka till jobbet insveptes vi i det gråa och befriades inte förrän vi kom hem till radhuset. Hade vi jobbat natt fick vi se på nära håll hur slöjorna lyftes när solen gjorde sitt intrång. Det var nästan magiskt.

 

Det här året verkar inte vara sämre. Vi susar genom ett annat landskap, med kor som rör sig precis i kanten till osynligheten och vissa sträckor får vi likt mörkervandrare följa strecken på vägen för att se vart vi är på väg. Helt plötsligt är vi inne i samhället. Det är också nästan magiskt. Och lite farligare.

Vi njuter medan vi kan. Men utöver all mysighet och mysticism, väsenskänslor och krydda i livet, så finns det en sak som gör att dimman blir ännu lite bättre. Vet ni vad?

Det är att jag kan ställa mig på altanen eller farstutrappen, och utan att ljuga för mycket, skrika ut ”Så långt som ni kan se, så långt sträcker sig mitt drottningadöme!” och DET mina vänner, har jag alltid velat kunna göra!

 Ni kan ju med lätthet avgöra att det faktiskt nästan är sant! Nå, vart är min drottningskrona nudå?

Önskeinlägg: Saker som gör mig orimligt arg

Ja, jag råkade ju efterlysa vad ni vill läsa här. Och fick förslaget ”Vad blir du orimligt arg av?”. Så jag funderade över det, och insåg att jag blir nog orimligt arg ganska ofta. Den där sortens ilska som blåser över när jag ser en glad hund eller vänder mig om. Lite så.

Så, saker som gör mig orimligt arg:

1. Dumma reklamer. Som när folk i köpta läkarrockar försöker övertyga oss om att det finns SMARTA TANDKRÄMER som läser av tänderna när man borstar dom. Som när en person ler in i kameran och säger att hen tycker om att använda Vanish ”för att det är så rent”. Ett tvättmedel som är rent?! Det var det värsta! Eller den där när dom skickar in folk i ett litet mörkt tält som har UV-ljus på och säger att UV-ljuset lyser upp placken – och människornas tänder fullkomligt lyser upp helt? Eh. Vemfan kom på det? Det kan ju inte vara så att det vita i tänderna lyser i UV-ljus????

2. Grammatiska överfall i låtar. Konstnärlig frihet, säger vissa. Överfall på det som kallas språk säger jag. Det spelar ingen roll hur mycket konstnärlig frihet man har, det är fortfarande fel att ”hjärtat sitter vänster”. DET FINNS MER KORREKTA ALTERNATIV!

3. När jag försöker ta på mig BHn och tappar ena bandet så det snärtar iväg. Flera gånger i rad. Gärna skittidigt på morgonen.

4. Windows 8.

5. När jag gör idiotiska misstag som att tappa bort det där papperet jag behöver, när jag för fan hade det för två dagar sen (Senast: I förrgår. Vafan?! Blev så arg att jag grinade lite.)

6. Människor som suger på tänderna. Jag ifrågasätter dock orimligheten för det är FÖRFÄRLIGT att behöva lyssna på.

7. Människor som ställer frågor och bemödar sig sen inte att lyssna på svaret. Vänta lite, ska bara plocka fram min shitlist.

8. Missunnsamt folk som jag inte bett om råd. ”Vänta bara tills ni gifter er/skaffar barn/köper hus/varit tillsammans i tio år/tuttarna sjunker/du blir gammal på riktigt, då jävlar kommer lyckan vara över/aldrig sova igen/aldrig ha pengar igen/bli ful/tröttna på varandra/få framfall, haha!” Dom där som verkligen bara väntar på att man ska genomgå det elände som de har genomgått i livet. Så visst, jag kanske kommer göra det, men de behöver ju inte bada i lycka tills de blir skrynkliga över att andra människor måste gå igenom samma tråkigheter som dom. ELLER?

9. Alla Cillit Bangs reklamer. Jag blir så orimligt arg när dom ska torka bort SMINK OCH TVÅLRESTER UR ETT HANDFAT (vad sägs om att använda en svamp med vatten på, du städar ju undan TVÅL????) med hjälp av ett jättestarkt rengöringsmedel att det inte passar i den första punkten om reklamer.

10. Musen under köksgolvet. Den. Jag älskar möss – utomhus. Jag hatar möss inomhus. Alltså, ”vi säljer skiten”-arg var jag för tre dagar sen. Nya ventiler och nät är inhandlat, så får vi se om hösten blir lugn. Eller i lägenhet.

Ja. Det var det. Jag blir tillochmed arg när jag korrekturläser inlägget. Inte orimligt arg. Men arg. Versalerna får tala sitt språk, iallafall. Titta nu blev jag glad igen av en Pusheensmiley på fejjbanchatten!

Vad blir NI orimligt arga av?

10 saker att veta när du ger dig in i bloggvärlden

Jag läser ofta listor med tips om hur man förbättrar sin blogg, mest med tanke på att jag gärna vill förbättra min blogg. Vem vill inte bli lite, lite bättre i sina egna ögon liksom? Det är intressant att se vad folk säger och även om det mesta går ut på att man ska kunna tjäna på sin blogg, så finns där tips som jag kan ta till mig och implementera på mitt eget lilla krypin här på internätet.

Så efter all denna tid, jag har ju trots allt haft en eller flera bloggar igång sedan 2005, så tänkte jag att jag skulle tipsa lite om vad mina oerhört subjektiva objektiva åsikter är i frågan.

Så nu presenterar jag första delen av Ellets bloggskola! Om det kommer en del till beror helt och hållet på ifall jag överhuvudtaget har något mer att säga om saken, vilket är svårt osäkert idag:

1. Att motiven på bilderna du postar är skarpa är mycket viktigare än vilket medium du använder för att ta sagda bilder. Fina bloggar med fula bilder tagna lite suddigt med blixt och fel vitbalansinställning, RÖTT KRYSS HEJDÅ. Eller kanske inte så hårt. Men nästan. OBS, webcambilder är undantaget pga går inte att få rätt färgade eller skarpa.

2. Det är normalt att ungefär en gång i kvartalet fundera över ifall du borde lägga ner skiten totalt för att sen suga på karamellen i någon dag och bestämma dig för att fortsätta ändå. För människor är inkapabla till att bestämma sig. Så enkelt är det.

3. Skaffa bara en blogg på WordPress om du är redo för att programmera, skrika, vara arg och omedvetet fucka upp bloggen med jämna mellanrum. Om jag har funderat på att byta tillbaka till Blogger? Neej, skullle jag……?

4. Korrekturläs dina inlägg, gärna dagen efter ifall du känner dig osäker, så slipper du rulla med ögonen i ren uttråkan dagen efter när du post-läser din post. En förlamande känsla av tristess är inget du vill uppleva på din egen blogg.

5. Om du är snygg får du fler läsare.

6. Det kommer bildas klaner med häftiga bloggare som du vill tillhöra, men det får du inte. Istället får du stå på andra sidan staketet och vifta med intresseflaggen medan de andra leker glatt tillsammans.

7. Du kommer behöva ta ställning till din typ av humor och gradera den från Det-här-skämtet-tål-alla till Fuck-it-det-är-värt-det!. Oftast kommer du hamna på den förstnämnda kategorin och därför också tycka att allting är lite, lite tråkigare än du tänkt från början.

8. Herregud alla de där roliga historierna du kan tänka dig att berätta på bloggen kommer aldrig berättas pga ”What goes on the internet, stays on the internet”. Och eftersom du kanske en vacker dag någon gång 2040 vill bli politiker, så vill du inte att alla ska veta om den där gången du råkade kaskadmensbloda ner en offentlig toalett på ett köpcentrum utanför din hemstad. Helt hypotetiskt exempel på händelse, förstås. Förstås.

9. Har du en tråkig blogg hjälper det inte oavsett hur många inlägg du skriver med frågor i, hur många andra bloggar du kommenterar på, hur många andra bloggar du länkar till och länkas på, hur många fina bilder du postar eller hur många bloggportaler du registrerar dig på: Du kommer dö ensam i bloggvärlden, utfryst och och krampaktigt greppandes din laptop med trasigt nätverkskort ändå.

10. Jag har ju förstås också lärt mig att jag inte har en aning om hur man gör för att få många läsare efter alla dessa år, så egentligen borde ni inte lyssna på mig överhuvudtaget. Jag tar mina 28 besökare om dagen och lägger mig under täcket sålänge medan ni skapar era fantastiska dragplåster till alster. Tack för låtsat intresse!

Äckelfaktor x 3

Äckel nummer 1: Vi tackade nyligen vår lyckliga stjärna för att vi installerat myggnät i de fönster vi vill ha öppna mest. Vem vet vad vi hade varit tvungna att göra ifall vi hittat den där inomhus?! Gått ut genom dörren och aldrig sett tillbaka? Sålt det som det var, komplett med möbler och allt? Skrikringt anhöriga om den värsta huskatastrofen sen blå husfärg blev populärt? Enda vettiga slutsatsen: Be afraid of the monster. Be very afraid.

Äckel nummer 2: Jag blev upplyst om att det man hör och ofta tror är syrsor, egentligen är gräshoppor och vårtbitare. Med tanke på kakofonin som omger exakt 50% av vårt tomtgräns, eh: Be afraid of the music. Be very afraid.

Äckel nummer 3: Glada i hågen slängde vi oss i bilen förra veckan, efter en hård dags arbete. Väl ute på stora vägen insåg vi att nämen titta där vid vindrutetorkaren sitter en vårtbitare! Jaja, den flyger väl av snart. Insekter brukar ju inte vara så sugna att färdas i 60km/h. Men icke. Den stålsatte sig, lutade sig på ett ben och satt kvar. I 90 km/h. Ner till 60. Nöjd. Vindtålig. I 1½ mil. Jag tröttnade och bad M att köra in vid en mack, där jag medelst verktyg i form av en lång pinne övertalade vårtbitaren att den skulle sitta i en buske istället för på vår bil. Enda vettiga slutsatsen? Be afraid of the ninjabitare. Be very afraid!

Jag ska inte påstå att vi lever i skräck. Men myggnätet får nog sitta uppe hela vintern igenom, så att säga.

 

Bloggsucken

NU inser jag att listan med länkar till mina favvobloggar är BORTA? Alltså. Det här med WordPress är säkert fint och bra och ni vet, gudsuperhärligt och designigt och det känns ju bara så professionellt och latte i to-go-mugg och fancy handväska. Men vet ni vad jag inte gillar? Att varje gång någonting överhuvudtaget uppdateras, så fuckas bloggen upp på något vis.

Här har vi torsdagens suck: Suck.

 

 

EDIT: Och varför funkar Bloglovin’ så jäääävla dåligt?? Försöker man gå in på inlägg händer det ingenting överhuvudtaget, men klickar man bort den där bloglovin’listen, ja då fungerar allt perfekt! Dagens andra bloggsuck: Suck!

Det här med att ta över efter någon annan

Ja, vi har inte tagit oss an det mest självklara objektet som förstagångshusköpare. Det kanske var någon slags undermedveten ”LEV LIVET!”-självdestruktiv impuls som dök upp i brist på tågluffande på kontinenten eller att ingen av oss testat knark på en het dansklubb i någon utomländsk stad.

För här finns det onekligen saker att sätta tänderna i. Och klia sig i huvudet över.

Som de 2 x 7 kvadratmetrarna av lille hörnet i trädgården som är fullständigt översållade med tegel- och glaskross. Nä okej, jag ska inte överdriva. Det finns nästan helt kompletta vinflaskor också så det är inte bara kross.

Vi kan stå i evigheter och fundera över varför man lämnar stora 40litersdunkar med hydralolja i trädgården, eller varför man kastar ut hundratals vin- och ölflaskor i trädgården istället för i en återvinningsbinge, eller varför man väljer att slänga en trefaskontakt fortfarande inkopplad till elcentralen på marken och låter den ligga där i iallafall tre år. Det kan vi. Men istället försöker vi ta vägen som gör att nästa köpare inte kommer behöva fundera över vad i helvetet det är för typ av människor som har bott här egentligen.

För den funderingen sköter vi så väl just nu.

Vad i helsike är det för typ av människor som har bott här egentligen?

Jag lever!

Ja. Jag lever. Så ni vet. Återkommer senare i veckan. Verkligheten kom och knackade på förra måndagen precis när jag skulle ta en tupplur och upplyste mig om att jag hade hur mycket som helst att göra. Dator?! frustskrattade verkligheten mig i ansiktet och sa åt mig att tvätta, laga mat, städa, susa runt till ventilationsfirmor, ringa avloppsgubbar, måla vindskivor, hinna med att spela lite, lite The Sims 4, och sen skulle vi banne mig åka bort över helgen till Gävle för 90-årskalas också.

Jag är helt slut! Är det såhär livet ska vara? Ska man behöva göra saker? Jag kan sträcka mig till att jobba övertid för att betala den där jävla fläkten som är på reparation, men that’s it!

Jag behöver semester från vardagen.

En bild som kanske passar en måndag.

Bara för att väga ner allt det där härliga som visar sitt fula tryne på min blogg (Jag kan ju inte låta bli alltså) så tänkte jag också visa er en av de fulare sidorna med detta hus.

Vet ni vad det här är? Ja, alltså se förbi det av trädfortplantningsförsök luddiga myggnätet och skåda detta. Ni kanske ser ett köksfönster. Kanske en spröjs. Men vad är det jag försöker komma fram till här?

Kan det vara det faktum att vårt fönster har fuskspröjsar (alltså en hel glasruta med pinnar som dekoration)? Nej, inte riktigt. Kan det vara att fuskspröjsarna är omålade på insidan? Nej, inte riktigt det heller. Kan det vara det faktum att mellan spröjsarna och glasrutan så har exakt fem stycken TVESTJÄRTAR bestämt sig för att här är det mysigt och här vill vi bo så ägarna av huset tvingas se oss varje gång det blir lite mörkt ute och lampan är tänd inne?

Ja, så kan det vara.

Äcklighetsfaktor: 1100.

Överväger starkt Radar. Eller att sprätta bort spröjsarna. Värt det.