Jag mötte Lassie

Men jag såg definitivt inte att någon godhet fanns. Eller någon luden svans. En naken svans däremot, det såg jag. För när jag säger ”Jag” så menar jag ”jag”, och när jag säger ”Lassie” så menar jag en mus.

Ja, visst hade jag en otäck känsla av att det inte var en vanlig natt när jag vaknade vid tvåtiden den där natten förra helgen. Och visst kände jag att det kunde finnas en diskrepans i mitt förhållande till verkligheten efter att ha förnekat för mig själv att mössen faktiskt äntrat vår exklusiva boningsyta och inte bara stökar i väggar och under köksgolv, men ändå. Jag gick nerför trappen. Skulle slentriankissa för att kunna somna om lättare sen.

Då hände det. Jag stannade upp framför badrumsdörren, då en del av mitt omedvetna medvetande sa åt mig att stanna upp och lyssna. Så det gjorde jag. Jag hörde ingenting i ungefär tre sekunder. Tills musen som tydligen blivit överraskad i sitt invaderande av vårt hem bestämde sig för att här kan jag inte stå och gjorde en tjurrusning mot bokhyllan på andra sidan av fienden. Herregud. Jag trodde inte att något så litet skulle kunna föra ett sånt himla liv kring sig i färden. The Masters of Disguises som möss är så försvann den omedelbart bakom julpyntsflyttlådorna och jag suckade högt, kissade och gick sen och la mig. Kände mig som en riktig härdad husägare. Förr i tiden kunde jag inte sova om det så fanns en fluga på undervåningen.

Två dagar senare låg det en hög med solrosskal bredvid den numera trasiga påsen med fågelmat i hallen, så vi kunde konstatera att den nog gjorde sig en nattlig rond. Det skulle visa sig att det inte bara var nattliga ronder. För vi preppade en musfälla med Japp. Musen knyckte jappen och lämnade fällan apterad. Så vi tog en ny fälla och preppade den med Japp också. Och ljudet av fällan som slog igen, med efterföljande ljud av dödsryckningar är något ingen av oss kommer att glömma. Mitt i en lunchtida diskussion om spaljén på övervåningen avbröts vi av det förfärliga oljudet av en mus livs avslutande. Vi trodde den levde och försökte kämpa sig lös så jag skrek åt M att hämta något att döda den nu skadade musen med (?!) men när han några sekunder senare tagit sig fram till fällan så var det redan avgjort. Det vi hörde var elektricitet, avslutad livskraft som lämnade en kropp. Fyfasen. Går det att se ett stjärnfall och få igenom vår önskan att dom helt enkelt bara inte tog sig in hos oss så vi slapp döda dom? Inte? Åh..

I särklass det värsta husrelaterade som hänt hittills. Det skall sägas. Och med tanke på ljudet som bröt sig igenom youtubeklippens skrän tidigare ikväll, så är det inte sista gången en fälla slår igen.

-Trött suck av en djurälskare här-

”Vardags”lyx.

Ja. Igår vandrade min lillchef förbi planlöst (vi vet inte exakt vad det är hen faktiskt gör på dagarna) och jag fick ett infall. Slängde ut frågan i tomma intet. Luften. Etern. Såatteh, ge mig ledigt imorgon då! Hen tittade på mig, tittade in i sin hjärna på sin interna samling av kunskap angående de anställdas ledigheter och sa ”Du kan ta ledigt imorgon. Vill du det?”

Jag tvekade. Kände hur läppen darrade lite. Ledigt. En torsdag då jag skulle jobba kväll, skulle jag helt plötsligt vara ledig? Bara sådär? Ha en liten, liten helg? En helg på en dag innan det var dags att jobba igen? Lyxen? Vara hemma en vardag, baka kakor, stöka, plocka och titta på ändlösa mängder youtubeklipp (vi ligger ju 10 gig efter i vår månadskvota!)??

Ja. Jag sa det. Bara sådär. Tog ledigt!

Klev fram till M då jag råkade vara i närheten av hans arbetsplats. Ja, hans arbetsplats, för att vara helt korrekt. ”Ta ledigt imorgon då!” Han tittade på mig. Hans två kollegor som stod bredvid tittade på mig och utan ens en sekunds fördröjning sa de båda ”Han tar INTE ledigt imorgon!” och sen avlägsnade de sig skrattandes från platsen. Han tittade på mig igen.
”Jag kan.. inte ta ledigt imorgon.”
”Jag har tagit ledigt imorgon!”

Och så var det med det. Vi arbetade klart, åkte hem. Idag åkte han till jobbet. Jag bakar kakor, tvättar, stökar, eldar brasa, plockar och tittar på än så länge iallafall en timmes youtubeklipp. Det blir snart mer. Vardagen. Lyxen. Inte en minut skall förgås i slentrianens tecken! Detta är fullbordad njutning, en helt vanlig vardag.

Snart! Mmmm.

Ja, inte kunde någon ha trott att vi skulle starta företag!

Mer classy än bara en hink på en tvättstugebänk, iallafall! Eller?

På en lördag dessutom! Men vi kände att det behövdes en filial här i trakterna. Främst på grund av att årets hemmasvirade glögg avstannade lite tidigt i jäsningen att det för en glöggkonnässör som mig inte blev starkt nog. Och för sött. Mer att det var för sött än för svagt, kan sägas då jag omedelbart blev kissnödig efter att ha konsumerat ungefär en deciliter i helgen, en vanlig reaktion på alkoholhaltiga drycker för denna donna. Så när vi såg denna möjlighet att starta ett eget bryggeri i det gamla anrika bryggeriets namn här i de norra delarna av Västergötland så högg vi den. Ja, lådan då. På Gekås i Ullared av alla ställen. Vi rannsakade varuhuset efter en lämplig hink och så var det klart! Bryggeriet är up and running! Denna gång med vinjäst istället för GP’s rekommenderade bakjäst. Resultatet?

Ja, det kommer vi få se om ett par veckor. När vi vaknar på tvättstugegolvet. Vinjästen sägs kunna ge upp till 17% och med tanke på att glöggen jag gillar mest just nu håller en lagom mängd av 15 procent, så kommer detta kanske bli en god jul ändå! Hå hå hå!

 

Färg och dess plats.

Jag älskar färg. När det är rätt färg, och på rätt ställe. Som på kuddar. Och armband. Och hår! Och skor! Vantar. Mobiltelefoner. Ljusslingor. Bilar. Nagellack. På bloggen! Tapeter! Men jag har upptäckt att det finns många ställen där jag inte gillar glada färger. Bland annat på mina kläder. På inredning i gemen (svart, trä, brunt, murrigt, MMM fancy). Och på ögonskuggor.

Men om det är något jag inte har, så är det neutrala ögonskuggor. Ni vet, beiget, brunt, vitt. Så jag bestämde mig för att helt enkelt investera i lite nytt smink* av den mer neutrala varianten. Och som den smygande, stalkiga sminkforumssurfande-i-mörkret-njutaren jag är, så begav jag mig ut på internätet för att ta reda på vilka ögonskuggor man borde ha. Tänkte ju först ”MAC?” pga dess haussade rykte, men åsikterna gick isär så pass mycket att jag övergav den idén och ramlade istället över ett annat märke. Makeup Geek. MÅNGA positiva recensioner, glada utrop och imponerade iakttaganden. Jag hade en skvätt pengar över från månadspengen och tänkte, jag chansar och direktbetalade när jag beställde.

Och visst kom paketet fram en och en halv vecka efter beställningen gjordes. Och det fastnade inte ens i tullen denna gång! Det var tillochmed så pass litet att det låg i brevlådan igår eftermiddag när vi kom hem.

Ögonskuggorna kan köpas i singlar som är anpassade efter att passa i en magnetisk palett, och visst! Vi kör på det. Då blir det nio stycken som skall väljas ut. Det tog några timmars efterforskande utslaget över några dagar innan jag hade samlat ihop nio stycken som verkade uppskattas av många och som överstämde med det jag ville ha.

Färgerna på fotona blir ju som de blir i november när det exakt enda ljuset som finns är elektriskt.

Passar fint i paletten!

Ifall att det är någon som undrar, ni vet.

Lagomt färgglatt och resvänligt! Lite smutsigt rosa, lila och en lite gladare orange att dutta med. Och kanske lite väl mättade färger på bilderna, menneh, äh. I helgen ska jag provköra!

 

 

 

*Det blir nog bloppis på det smink jag inser att jag inte kommer använda. Om inte kompisarna tjingar allt först.

En kommande 30-årskris?

Jag hade en uppenbarelse häromdagen. Jag stod på jobbet. Det var en onsdag. Livet var sådär efter en helg av mindre angenäma angelägenheter. Sånt där som liksom slår undan benen för en och man finner sig själv sittandes i soffan, så trött och fadd framför en falnad eld att det inte känns som att man någonsin kommer bli lika glad som man varit innan.

Men så går det absolut värsta över, som det gör. Och så går man till jobbet, som man gör. Ni vet, vardagen. Och sen känns det som att ja, jag kommer överleva det här med ändå. Som man gör. Men vet ni vad som var nytt? Vad som försatte mig i en situation som jag inte visste hur man hanterar? Vad som gjorde mig oroad?

Helt plötsligt så kände jag en överväldigande känsla av förtröstan. All oro rann av mig och jag kände att det här kommer ordna sig. Det som tynger mig kommer att lösa sig.

Omedelbart inpå detta så blev jag förstås oroad igen. Förtröstan? Positivitet?? Framtidshopp?! Lugn?! Har sorg gjort mig galen?? Jag höll mig från att stega fram till M och störa honom i hans arbete och sparade det till bilresan hem istället, där debatten inleddes. JAG ÄR JU IOR? JAG KÄNNER INTE FÖRTRÖSTAN? Några timmar tidigare hade jag funnit mig i en position som jag inte överhuvudtaget känner igen – tveklös säkerhet på att saker kommer bli bra. Plötsligt, utan förvarning utkastad i en rosenskimrande framtidstro kände jag mig naken, ensam, exposed.

Slut på mina dagar som en deprimerad mops i livets hundgård?

Desperat klamrandes efter mina neggotassles som skulle skänka mig mitt nödvändiga mörker tog jag mig ur hela det där konstiga molnet av framtidstro men med en ny känsla i kroppen. I hela mitt liv har jag stått i kulisserna och stirrat ut på livet med en skeptisk min för att sedan smita tillbaka in i min loge där jag vältrar mig i en återkommande försäkran att allting kommer gå åt helvetet för att sedan bli glatt överraskad när något går min väg. Denna nya observation när förstås M’s hopp om att jag ska bli en mer positiv person, att åldern fört med sig visdom som underblåst en spirande förmåga att se på livet med en mer.. ska vi säga, ljus inställning. Trotsen i mig flammar upp. Munterhet! Ren glädje? Vem skulle jag bli?! Vem är man ens när man är sådär lycklig på riktigt, full av lycklighet? Ingen!

Jag fyller ändå 29 om en månad. Hrm. Mindre än en månad. Jag kan inte dra några andra slutsatser än att det måste vara 30-årskrisen som kommer smygande. Jag kommer bli glättig, härlig och flärdfull, helt tom på mörker! Som ett glittrande fodral innehållandes ingenting, alternativt enhörningsfisar. Vilket öde åt denna Ior. Ack.

Kristalldödskallen, en närmare presentation.

Ja, den förra mystiska bilden kanske inte säger så mycket. Så jag tänkte att jag presenterar den lite närmare. Tänkte ju också att jag skulle kanske kunna filma den för att få med alla härliga regnbågsreflektioner och epicness i skallen, men på film så blir den exakt så tråkig som den blir på bilderna. Såatteh. På alla bilder får ni föreställa er regnbågsgnister över hela dödskallen och ett finare djup i färgen. Så lamt som blir det på bild, alltså. Alternativet var att inte visa er allt förrän jag lärt mig att ta bilder korrekt men det kommer ta.. för alltid. Kontentan är ju att ni får helt enkelt komma hit och titta på den i kvällsljus. För att jag är en inkompetent glitterfotograf.

 

 

 

 

 You looking at me?!

Den är inte perfekt, det finns glipor. På vissa ställen vippar strasstenarna. På andra ställen sitter de för tätt. Men jag bryr mig inte ens. 3500 mjuka fejkstrass från sju ark glitter, två dagars arbete och många avsnitt Morden i Midsomer (vem är ledsen över att ha prenumererat på DVDer nu?!) senare så blev den faktiskt klar. Det här är i topp tre det bästa jag gjort!

Ellet och Kristalldödskallens rike

It is LE DONE!

 

(Okej, den har varit klar i typ en vecka, men läsarfolket, det är SVÅRT att fotografera något som glittrar, detta var det absolut bästa jag kunde åstadkomma och den kommer inte i närheten av att representera sanningen)

(Det skall också sägas att dödskallen nog är det snyggaste jag sett, komplett med regnbågsreflektioner i de rosa stenarna)

(Det skall också sägas att jag är sjukt nöjd över att jag själv ”gjort” det snyggaste jag någonsin sett)

(MVH självgod Ellet)

(som gjort något alla kan göra med ”lite” tid och ”lite” tålamod)

(fler bilder kommer)

Så vad hände med den där kransen nudå?

När chocken hade lagt sig i torsdags så insåg jag: Det var sant.

M hade kommit hem en liten stund tidigare från att ha ”hjälpt mamma med datorn”. Sen såg han lurig ut och sa åt mig att gå och titta ut på bron framför huset. Varför, sa jag skeptiskt. Står det en läskig tomte där och ska mörda mig? M envisades. Gå och kolla! Så jag kollade. Såg inget. Kollade igen. Såg något på farstubron. Något i grankvistar. Något stort. Glodde på den. Gick ut.

Det var en krans.

M hade alltså anställt sin kära moder att veva ihop en krans åt oss. Har inte riktigt avgjort ifall det ska diskvalificeras ur vadet än (det var ju inte HAN som gjorde kransen?!). Kransen var också alldeles för stor för ”90 cm” hade i M’s huvud blivit ”En meter”. Så vi klädde av kransen och drog åt den lite. Klädde på den igen. Fick lite fejkgranris över, det skall dekorera något annat.

Så börjar det.

160 LED-ljus, klart.

Letat fram lite dekor i en lämplig färgskala.

Provar ut lite. Ändrar om.

Bestämmer mig. Sätter dit. Rosetter i guld och vitt, kottar med lite ”snö” på, ljusmanschetter i guldglitter, kopparfärgade minijulkulor, knippen med bling. De röda svamparna fick stryka på foten.

Jag är nöjd.

Det är M också.

Nu ska vi bara förstagångsborra i tegelfog och plugga och sätta skruv att hänga den i. Vågar gissa på att det kommer ta några dagar att få upp kransen. Men min pappa har sagt att man får ta tid på sig i ett hus, så jag kör på det.

Glad november!

Nu börjar det. Julgrejsandet. Och nu börjar också den mörka sidan av november: Mustascherna. För M är som ett litet barn (med skägg) i november då han får göra det där han hotar med resten av året: Att lämna mustaschen när han rakar sig. Allt i prostatacancerns ära. Snacka om att segla på något fint med något fult! Men vi donerar lite pengar och låter livet ha sin gilla gång i november, och så längtar vi tills första december vilket är datumet mustaschen åker av (under glada utrop från bäraren som tröttnat varje år). Så om ni ser män med mer eller mindre passande mustascher, passa på att njut nu. För första december är många av dom borta.

KVINNOR KAN, på värmländska

För detta krävs det två personer och en monteringsbeskrivning? Jag HÅNSKRATTAR i er generella riktning Ikea, för det här klarar man (läs: Superhjältekvinnan ((Läs: Jag)) själv utan beskrivning. För andra gången också, själv! Med svett, balans och tårar. Och kanske någon som efter att det hårda arbetet är gjort hjälper till att välta upp monstret, då. De där två skruvarna som blev över la jag i en låda som jag sedan stängde. Syns inte, finns inte!

Succé!

Julpysselsinventeringen

För det är banne mig snart november. Och i november börjas det. Måste ju hinna klart med pysslet tills december! Det enda som saknas nu är en krans/ring med en diameter på 90 cm som ska pryda den öppna spisen efter lite dekoration. Haken är att jag, i all min förträfflighet, kom på att ett cykeldäck skulle vara perfekt storlek, helt runt och möjligt att sätta fast grejer på, och så kliver Mr Partypooper in och berättar å det bestämdaste att det blir inga cykeldäck i några julekransar i detta husehåll!

JAHA. Men fixa fram en ram till mig med en diameter på 90 cm då! – sa jag.
DET SKA JAG! – sa han.

För tre månader sen. Deadline? Första november. Vem tror ni kommer vinna denna envishetsfajt? *pekar diskret på sig själv*

En på varje sida om ytterdörren! Ska bara överklaga beslutet husbyggarna tog att installera endast ett (1) eluttag i hela hallen. Hej förgrenarsladdsdragningar!

Ljusegardin!

 

Ja, vad kommer det bli av kalaset jag samlat under ett år?

 

Vem vet! (Antagligen helt vanliga julgranskulor och en kyrka med ljusslinga
och granar och en glittrig stjärna. Jaha.)

Lördagens

Om jag har köpt julpynt redan? Ja. Om julpyntet var mer holy-fuck-bright än vad jag trodde? Definitivt. Om jag överhuvudtaget kommer kunna ha detta pynt i min vita mjälla gran som går i vitt och ljusrosa? Extremt tveksamt. Endast tiden kan utvisa vad som ligger i denna hysteriska slingas horisont.

TITTA PÅ MIG JAG BLÄNDAR FOLK ÄVEN I STRÅLANDE DAGSLJUS TITTA PÅMÄ. JAG STÖR OCKSÅ UT ALLA SLAGS FÄRG/KONTRASTINSTÄLLNINGAR I KAMEROR. JAG ÄR FABULOUS!

Annars har det ju varit två nyfikna själar som frågat om dödskallen. Dödskallen går framåt. Men, i veckan har jag gjort exakt ingenting på den. 3000 strassbitar sitter där de ska. Ungefär 2000 till ska dit. Jag vågar inte lova en deadline, men ni kan få en sneak peak!

Såhär såg den ut efter en och en halv dags idogt TV-tittandelyssnande. Ni kommer få veta när den blir färdig!