Ett avslutat kapitel?

Ja nä, jag ska inte vara för dramatisk. Inga kapitel är avslutade än. Huset är inte ute än, skilsmässan är inte genomförd, bodelningen har inte förhandlats, jag har inte hämtat resten av mina saker, hjärtat är inte intakt, sorgen är inte över och framtiden är inte klar.

Det är mer som ett sorgefyllt kaos därinne, som ibland känns tomt men oftare än så också så fyllt av kärlek och tacksamhet att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Senast idag var det en bekant som dök på mig på affären, välkomnade mig hem igen, beklagade sorgen och sa att vi absolut borde hänga nångång. Det är inte bara sorgetårar som läcker ur denna donna, det står klart.

Jag har sett mäklarbilderna på vårt hus, det där som vi skulle ha tillsammans och spendera livet i, manifestationen av vår samvaro. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte saltar det sår som är öppet och väl kommer vara det ett tag framöver.

Med det sagt så vet jag ju att såren kommer läka, och framtiden känns bra. Vardagen består av plugg, dödsmetall, filmer i överflöd och vänner. Men det innebär också att jag har lämnat mycket av det där jag tycker om att syssla med bakom mig för ett tag framöver. Det får komma åter senare. Och det påverkar ju också den här bloggen. Jag har bott hemma i nästan två månader nu och jag har inte kommit fram till vad jag ska göra med mitt pörte på internet, men nu blir det klart ändå.

Jag får ta en bloggpaus helt enkelt. Så får vi se när jag kommer tillbaka. Jag borde förvalta att jag har mer läsare nu än jag någonsin haft men det fungerar inte riktigt så. Jag lägger det här i träda medan jag läker, så hörs vi på Instagram sålänge.

Att vara kattvakt kan leda till oväntade insikter, eller frågor

Jag är kattvakt. När jag sätter nyckeln i dörren vet jag att tre för en allergiker pälsbeklädda dödsfällor väcks ur sin slöa dvala för att i självförsvar kasta sig in i sovrummet för att söka skydd mot den eventuella nemesis som äntrar deras blygsamma boning, och skyla sig under sängen eller i de evigt gläntande garderoberna. Jag kliver in. Lägenheten doftar som att vara bland vänner, med en hint av pälsdjur. Jag tittar in i köket. Spåren av fyra dagars hårt angrepp av fem individer som alternerat mellan att äta, dö i datorspel, titta på film, läsa, surfa, hänga, skratta och prata är övertydligt i form av kartonger, förpackningar, disk och brödsmulor.

Igår eftermiddag, vid insikten att lägenhetsinnehavaren endast löst planerat sin framtid och liksom tänkte att kaoset, ja det finns ju kvar när jag kommer hem, så bestämde jag mig. Jag ska städa! Nog för att jag blivit berövad ett vuxet hem (sen jag flyttade hem har jag bara städat mina egna elva kvadrat, och köket en gång, som iofs tog fem timmar) men det värsta var inte ens insikten att jag vill städa ett kök. Det var nästa tankesteg.

För jag bestämde mig för att göra det imorgon (idag). Spara på det. Dra ut på det goda och ta det imorgon med musik i lurarna, när jag verkligen hade tid att uppskatta det. Att få känna tillfredsställelsen över ett städat blankt kök och rena ytor, att ha tid att diska.

Vem är jag egentligen?

Det är 2016!

Och vet ni vad? Jag kan inte annat än att gå in i det nya året med en känsla av djup tacksamhet och en tidvis skakig känsla av att vara faktiskt lycklig trots allt. För att komma hem efter sex år borta och inse hur många fantastiska människor jag lämnade här hemma, som efter alla år är glada att se mig, som kramar om mig och som jag känner mig helt naturlig med, och säger att det är kul att ha mig hemma igen, att ha nya och gamla vänner att hänga med och hitta på dumheter med, ja, det finns inga större ord som jag kan få ur mig än ren och skär tacksamhet. Dom där fåniga personerna som ägnar tid åt att muntra upp mig, SMSar uppmuntrande floskler och säger “Det är ju jättetråkigt för dig att det blev såhär, men det är ju jättebra för MIG för nu kan vi umgås!”, det är dom som gör hela skillnaden.

Hade jag haft kvar mitt jobb därnere i landet och blivit kvar där, separerad och långt hemifrån, så hade den här tiden varit så mycket jobbigare, det vet jag. Så det kanske var ödets nyck att jag förlorade jobbet samtidigt som att allting annat föll samman.

Som att dra loss ett plåster. Mycket smärta på en gång men det är fortare över när plåstret väl är av.

Mina två största önskningar nu för 2016 är att huset ska bli sålt fort och att vi går minst plusminusnoll så det inte blir några lån kvar, och att min fantastiska snart-ex-man hittar det han vill ha i livet. För jag önskar oss båda all lycka vi kan få, och en dag när smärtan mattats av, så kanske vi kan vara vänner på riktigt.

Året som gått och lite annat

Whoops, det var något som hände. En katastrof av mått. Jag fick slut på internet några dagar innan julafton. Och då menar jag SLUT. Min dator informerade mig glatt igenom min 4G-leverantör att vill du ha ett gäng nya gig att surfa upp så får du hosta upp 299 kronor och det, mina vänner, vägrade jag göra när mitt vanliga lilla abonnemang kostar 149. Så jag gick under jorden istället och levde livet därute i verkligheten. Jag menar, det har inte varit lätt. Det ska jag inte påstå. Att umgås med verkliga individer istället för att bara chatta med dom? Så jag önskar er god jul nu i efterhand och ett gott nytt år! Första januari har jag en helt ny surfpott att leka (snåla) med!

Men så, nyårslägget som det här ändå ska bli. När jag skrev nyårsinlägget förra året önskade jag att 2015 skulle bli bättre än 2014, för 2014 var ett skitår på många vis.

Det blev det inte. Det blev bara mycket, mycket värre.

Slutsatsen blir ju att vi skiter i någon tillbakablick på hur helvetet bröt lös i livet och ser framåt istället. 2016 BORDE ju bli bättre, eller hur? Så vad kan 2016 ha att erbjuda en som mig? En glosögd 30-åring med en ödesmättad känsla för humor och alla möjligheter i världen (det mest ångestframkallande påståendet ever?) att göra något nytt med sitt liv? Man kanske skulle bryta mönstret och faktiskt ha ett nyårslöfte? Anamma singelskapet aka slut it up (HAHA I WISH)? Jag försöker komma på något att göra som jag inte kunde göra som gift och jag kommer inte på en enda sak. Har ni några löften? Några förväntansfulla utsikter över 2016? Tips på vad jag borde göra med mitt 2016?

VAD SÄGER VI OM 2016??

Cue den biannuala bloggkrisen

Ja, det är dags igen. Men av en liten annorlunda karaktär den här gången. Livet har ju förändrats. Helt plötsligt har jag ingenting att inreda, ingenting särskilt att pyssla med eller fixa till, inga utflykter att åka på och ingen natur i min omedelbara närhet att ta kort på. Jag måste helt enkelt anpassa mig efter rådande omständigheter och det kommer nog ta en liten stund.

För jag har ju gått på fler spelningar de här veckorna hemma och umgåtts med fler människor, slentrianhängt och träffat nära vänner och festat mer än vad jag har gjort på flera år, och sånt bloggar jag ju inte om. Det är Instagrams territorie. Det känns som att det enda jag kommer på att blogga om är tjuriga inlägg om mitt nya liv och smink, och någon tjurig sminkblogg skall detta icket bli. Så, jag måste strukturera om mig litegrann iallafall.

Hur har ni gjort när ni har funnit er själva på nya marker? Hämningslöst kastat er ut i nya kategorier av skrivande? Tvingats uppdatera ert skrivande? Lagt ner skiten?

Grisar i ett lerfält

Ja, i måndags var dagen D för en av de där grejerna jag planerat så länge: Marsipangrisar i ett lerbad av rocky road och en pepparkakssvinstia. Fast utan grishuset då för jag insåg att jag kommer att förvara chokladen i kylen och pepparkakor hatar fuktiga kylar? Julfryntligt, upphetsad av julmusik och granpynt, SMSade jag en vän och tvingade honom att lova att julpyssla med mig, drog in en till som aldrig provat att baka egna pepparkakor (??), och så åt vi jättemycket mat, tittade på serier, lyssnade på Pain of Salvation och Opeth och bakade, och avslutade sedan kvällen med att titta på tre filmer på raken. Sen gick jag hem vid 05.

Som jag har saknat vissa delar av mitt hemstadsumgänge alltså.

Orkade bara med tre grisar och en sur katt.

Och det framkom en ny art av gris, som mest består av tryne. Vilken besvikelse för alla julskinkeälskare.

Men dom var glada i leran iallafall! Katten hovrade lite missnöjt men stod ut.

Och vissa var gladare än andra.

Och så lärde jag mig något nytt, som t ex vad lokvargen är för något! Han springer fortare än ett x2000 enligt hörsägen.

Gemytligt värre, precis vad jag behöver. Om jag bor i en lägenhet som är svalare nästa år, så får vi se om det blir en liten svinstia också!

 

Ja, hur har hon det nudå, Ellet, i sitt nya liv?

Man kan väl säga att har sina upp- och nedgångar. Nedgångarna är ju uppenbara, det faktum att jag numera bara får titta på bilder på det som iofs fortfarande är mitt hus, att jag är en tonårig loser igen och att jag i fredags, på en spelning, insåg att jag hatar kroglivet lite. Och hjärtat, ja det arbetar jag på, genom att hetsa upp mig över mycket mindre viktiga saker. Ett steg i taget, så att säga.

Som tur är har det ju sina uppgångar. Som den där energin man får att hitta på saker istället för att lama på soffan och vänta på att ens karl bokar upp helger för fika och aktiviteter, det som då var ett gemensamt ansvar för aktiviteterna ligger ju nu helt hos mig och kräver av mig att BOKA FIKA’RÅ, med vänner som nu bor så nära istället för så, så långt bort. Och som att jag har varit mer social än jag varit på länge och också varit ute i IRL-sociala medier (krogar av olika slag, alltså) mer de senaste fyra veckorna än jag har varit på typ sex år (varpå majoriteten har varit spelningar, metal yay!!!). Jag har lyssnat på mycket, mycket mer musik på sistone och jag gillar’t. Och jag har ju förstås träffat mina föräldrar mer än vad jag har gjort de senaste sex åren, pga bor med/nära, och det är ju inte droppar i havet ändå.

Ja, och så fick jag ju skilsmässohigh-fivea en tjej som var i min sits för fyra år sen. Det var upplyftande, hah!

Filofaxen är klar!

Ja, det har blivit mycket filofax på sistone, men jag tänker påstå att jag har skäliga undanflykter till att inte ha pysslat med så mycket annat, eftersom jag typ ni vet flyttat 40 mil och försökt acklimatisera mig. Men filofaxen har det pysslats med!

Obs, ska utlysa en varning för de där plastfickorna man inte behöver en lamineringsapparat till.. jag tänkte att jag skulle spara pengar när jag skulle göra avdelarna och använda såna istället, och dom är VÄRDELÖSA. Har fått tejpa runt alla kanter och flikarna för plastskikten höll inte ihop ens när dom fick närmare en centimeter att klistra sig på. BAH! Men fint blev det ändå!

Först plastbladet med post-its, lamasidomarkerare och annat viktigt.

Avdelaren till 2016’s kalender!

Hjärta vettiga post-its!

Och i brist på snygga kalendersidor att köpa så GJORDE JAG EGNA. Ja. Fick ju skriva dit alla datum för hand pga lat och meckla lite när det byts månad och sådär, men lyckades skriva ut dubbelsidigt och vad fint det blev! Så nöjd blev jag att jag skrev ut ända tills augusti! (Namnsdagar sket jag i, förövrigt!)

Sen kommer vi till göra-delen av kalendern. Ja, den är dubbeltydig. Precis som min energi.

Och eftersom filofaxen är till för att bokföra allsköns onödiga grejer, så gjorde jag ett komplett schema över alla mina nagellack (efter en eller två utrensningar) och tänkte att vafan, jag bokför varje gång jag använder ett så får vi se hur vilka jag egentligen gillar mest! KUL!

Och så vill jag att vi tar in här hur många saker jag faktiskt lyckats kryssa av! En del av dom är bättre än andra, och en kvinna måste ju få ha sina hemligheter!

Och så en avdelare till allsköns bokföring!

En av dom är väder! Jag ser fram emot att kunna titta på ett halvårs väder i en förhoppningsvis färgfull helsida (nog med grått, alltså, som ni ser har varit överflödigt redan)!

Skolsektionen.

Samhällsinformationen! Utöver det där jag hade i den lilla filofaxen så la jag till lite dödsviktiga grejer att ha med sig.

Som en Ceiling Cat-on-the-go!

Och det är ju dags att lära sig nygamla saker igen.

Och bakom den sista döljer sig extrasidorna.

Javisst! Nöjd! KUL MED FILOFAX, uppfyllde alla mina hetsiga neurotiska förväntningar på att kunna föra register över allt möjligt meningslöst. Gillar’t. Skarpt.

Finfredag!

En bra sak: Jag har fortfarande ett norrfönster att sminka mig i! Inte för att detta fönster skänker något slags LJUS NUFÖRTIDEN i det evigt gråa novemberdecemberelände som pågår utomhus men jag hankar mig fram igenom mitt smink och hoppas att det ser vettigt ut när jag kommer ut i allmänheten. Ni vet, för det är OMÖJLIGT att ta reda på detta själv av någon anledning, oavsett hur många speglar man lyckas kontrollera sig i?

Vi firar någon slags påhittad julstämning med grönt och guld iallafall.

Med naglar i grönt och guld! Whoop!

Den här helgen blir jag 30, på ett helt annat ställe än jag hade tänkt bli 30. Och ja, jag kommer tjata om det här ett tag nu. Om inte annat för att tjatar jag nu, så kanske eländet går över fortare! Yay! Fortare! Jag hoppas att ni har en härlig fredag/helg för det planerar jag att ha. Om allt går som det ska, så kommer den inkludera en av mina bästa vänner, alkohol, en stad som inte vet vad som väntar, föräldrar, thaimat och en födelsedag. Ja. Nu gör vi det. Nu fyller vi TRETTIO!

(tar i trä)

Ska inte påstå att jag har landat, men jag är på väg iallafall

Ja, det är ju en gemytlig tid att flytta hem egentligen. Eller ja, det är väl både och. Jularna är ju ändå mysets tid och ofrivilligt påminns man om allt mys man haft de senaste åren. Öppen brasa, härliga hem tillsammans, alla skratt. Katarsis kanske man kan se det som, gå igenom elddopet (att överleva julen som olycklig frånskild) och kom ut i det nya året lite starkare (ett par ärr har väl aldrig dödat någon?).

Jag har ju tillochmed hunnit vara full på stan och lyckats att varken göra bort mig, grina eller träffa på gamla pinsamma forntidsgestalter, utan tiden spenderades med att vara på mitt allra bästa fyllehumör med goda vänner! Det finns hopp!

Och nu har jag internet! Och vännerna är hemma i stan över julen, jag kommer antagligen få fira min stackars 30årsdag med en av dom och ja, Lars Vegas julskiva finns ju alltid i svagare ögonblick.

Nystart, var det ja. 2016, jag har stora förväntningar på dig.

Jag har uppat mitt kalendergame igen!

Ja, för det tyckte jag att jag förtjänade, i 30-årspresent till mig själv. Kan vi också fira det faktum att jag har haft några av de jobbigaste veckorna i min existens hittills och jag klarade FORTFARANDE en psykologitenta och två seminarier och två inlämningar?! WHATTUP! Vi kämpar på!

Nåväl, vidare till det bildtunga inlägget. För igår anlände en ny vän. En A5 Filofax i blankt rosa. Jag älskar henne redan. Jag är inte alls klar för jag har inte allt material jag vill ha så det får vänta lite. Samma samhällsinformation som jag har i den lilla ska in, etc etc. Det saknas avdelare och bilder och lite allt möjligt fortfarande, men vi är på god väg tills organisationens förlovade land.

Hon var lite blyg först!

”We have been waiting for you” – sidorna.

Det var ju härligt att få en användning för allt pysselgrejs jag har samlat på mig under åren!

Yes.

Klistermärken!

”Får”sidmarkerare, som alla ser är alpackor.

Och ännu mer glitter!

Och eftersom jag fick med en ful internationell 2016-kalender så fick jag tillverka min egen tills jag köper en för nästa år.

Och sen till dom terapiritade sidorna med allt jag kan tänka mig att jag behöver hålla reda på. Som vad jag vill göra och vad jag vill köpa. Ja, jag glömmer bort vad jag vill göra?

Och så ska man ju börja försöka ta hand om sig lite bättre.

Och hålla koll på mensen.

Och ekonomin, hur deprimerande den än är.

Och så den viktiga skolan förstås.

Och vem som har gjort vad!

Och längst bak finns extra sidor och random anteckningsblad.

Javisst! Härligt!

Vi skulle inte bli föräldrar

Förra året började jag julpynta tidigt. Alltså väldigt tidigt. Sådär tidigt så alla tyckte jag var lite knäpp. Det som inte syns på bilden är att det var ett försvar. För när jag satt framför en falnande eld den där lördagskvällen, så visste jag inte vad jag skulle göra.

Det var över. Vi skulle inte berätta för våra familjer. Vi skulle inte bli föräldrar.

Inte samtidigt som av mina bästa vänner. Inte samtidigt som andra bloggare, som jag i smyg relaterat till under 14 veckor. Tre dagar innan vi skulle berätta för alla, så började jag blöda på jobbet. Tre veckor tidigare hade jag suttit hos barnmorskan och gråtit. Sagt att den är död därinne. Jag hade rätt. På ett vis visste jag, samtidigt som reaktionen vid ultraljudet den där fredagseftermiddagen visade att jag inte alls förstått.

Jag hade ju gått igenom fyra missfall redan, men de var tidiga. Alla andra sår jag har samlat på mig igenom åren är ytliga skrap jämfört med den gången. Det är ett djupt sår. Ett fortfarande öppet sår, märker jag när jag tänker på det. Jag har kommit vidare, det tog några månader innan jag blev mig själv igen, men det kommer alltid finnas där. Minnet av förlossningen i miniatyr. Jag hade regelbundna värkar. Varannan minut i en hel kväll. Dagen efter gick vattnet. M stod och klappade mig på ryggen inne på toaletten, jag krampaktigt hållandes en hink när jag höll på att kräkas av smärta då värkarna förbyttes i en oavbruten kramp som tog orden ur mig och styrkan ur mina ben. Ut for alltihopa efter några timmar. Det var det. Det var över.

Det var den fjärde november. Smärtsamt långt ifrån julen, så julpyntade jag ändå. Slet fram lådor, ställde fram. Behövde distrahera mig från smärtan. Ha något att göra med händerna. Byggde julkransen. Tårar föll över de fina rosetterna. Kanaliserade den våldsamma sorgen i kreativitet. Ville skrika ut i världen att jag pyntar i panik, men kunde inte. Fick låtsas om att jag bara är besatt av julen. På efterkontrollen efter missfallet på gynmottagningen var jag apatisk av ren sorg. M fick tala för mig. Barnmorskan sköt till mig ett visitkort med namnet till en kurator jag aldrig skulle tala med. Jag låg i sängen hemma. Åt inte. Gick inte till jobbet. Förstod inte hur jag skulle kunna känna mig lycklig igen. Se någon mening.

Hela november blödde jag, som på en påminnelse om att det faktiskt hade hänt. Jag höll fasaden uppe. Bloggade om triviala saker för att påminna mig själv om att jag funnit glädje i vad som då kändes som meningslösa aktiviteter. Hålla kontakten med mitt jag som jag visste är det riktiga jaget. Den tomma masken var ett tillfälligt jag, och glädjen kom tillbaka även om ingenting blev lättare under året som följde.

I år pyntar jag tidigt igen, av andra anledningar.

Ibland känner jag djup besvikelse, sorg och kanske en snutt av ilska över att jag har de erfarenheter jag numera har, men ibland känns det som att det kanske visat mig hur mycket jag kan göra. Det finns styrka i den här, ändå, även när jag har tvivlat. Vi kan bara gå framåt. Jag ska bara sörja klart och packa ner alltihopa i en låda som jag kanske, eller kanske inte, tittar i senare.

 

Fancy as fuck tisdag

Ja. För vissa gånger är det bara rätt. Som när man sörjer att ens hem för två månader bestod av ett par människor som skulle vara tillsammans för alltid, i ett fantastiskt hus. Ett hus som har bytt karaktär sen dess.

Hemmet för livet, augusti

Hemmet som ska säljas och tömmas på mina grejer, november

Så vad gör man när sorgen liksom verkar vara så tung att jag inte ens känner mig ledsen stundvis? Att jag bara stängt av, skjutit ifrån mig. Jo, man planerar helgen som kommer, då en annan ska besöka Stockholm på konferens (Vuxenpoäng!) och sen hänga med en av de bästa och titta på ett band där jag känner basisten dude (kändispoäng!). Inför mitt första besök i Stockholm som singel sen 2008, så behöver jag ju öva. Ja, öva på att se lite självsäker ut. Inombords kommer jag sura i ett hörn, men jag kan åtminstone vara snygg medan jag gör det.

Svart, guld och frihet i blicken

Och så ett par gigantiska lösfrallor på det.

Nu kan jag ju tillochmed öva på min deer-in-headlights-look och att ha korallröda läppar, som ser lite konstigt ut för min mun är så sne.

Sen inser jag ju att det inte spelar någon roll om munnen är sne, för om jag ska gå ut i korallröda läppar måste jag nog vara lite.. geschwhipped, och när jag är geschwipped så ser jag typ ut såhär 100% av tiden. Och ja, det är cola i glaset för jag hade inget alkoholhaltigt att demonstrera med.

Det finns hopp för mig med, säger mina vänner iallafall! Vi får väl se om en av dom ångrar sig i helgen, HAH!

 

En finfredag

Ikväll, likt en novemberkväll året 2008, ligger jag utspridd i en soffa, med avsnitt på avsnitt av How I Met Your Mother rullandes på TVn. Tillskottet utöver de där åren som har passerat består av en fryst cheesecake och en tänd brasa, ett stort lån som behöver amorteras på och ett osynligt handikapp. Annars är livet sig snart likt, i den lilla cirkeln som nu är sluten. Jag kommer bo i ett litet rum, knappt ha någon inkomst och faktiskt behöva fundera över hur jag ska få min välbehövliga dos av närhet. LED-lampor skiftar färg och ljus är tända. Soffbordet är en större variant av den lilla varianten jag hade i studentrummet. Samma matta på golvet och samma lampa lyser i fönstret. Fingrar som knappar på en laptop.

Återigen går jag i skolan och är singel.

Det är konstigt hur livet kan bli.

Om två veckor flyttar jag. Det var det. Det är sorg blandat med sorg och en viss del uppgivenhet, och en släng av någon slags känsla av att det kommer bli bra till slut.

Hur gör man när man är singel och typ 30? Senast jag var singel var jag 23 och dålig på det redan då. Nu? Lär ju inte vara bättre!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...